Etiketter

Den låg på perfekt avstånd, fäbodstugan, bara tre kilometer hemifrån, och var ett välbehövligt andningshål för oss som bodde invid en hårt trafikerad landsväg och med kor som skulle mjölkas morgon och kväll, vardag som helgdag, vilket aldrig gav oss tid till någon längre ledighet. Det var vår stuga sedan fyra generationer, mycket primitiv, men för mig var den närmast en helgedom. På några minuter kunde vi ta oss dit med kaffetermosen i stället för att fika hemma i vägbullret.

Så kom en sommar för tjugo år sedan då vi svettades och slet med höbärgningen hemmavid. Lajvare ringde gång på gång och tjatade om att få använda stugan för sina rollspel och jag sa givetvis nej. I efterhand förstod jag att de redan var inne i stugan och att telefonsamtalen var kontroller att vi var hemma så de inte skulle ertappas.

En dag dök en man upp på gården, sa att dörren till stugan stod öppen och att han ville köpa vår gamla utdragssäng. Jag sa att den inte var till salu och han kontrade: ”Den står ju bara där!” Att vi hade rätt att behålla vår utdragssäng fanns inte i hans sinnevärld.

Jag åkte dit upp med min gamle far, som tittade in i stugan: ”Stolarna är borta!” De fem blå hemsnickrade stolarna som funnits med i generationer och var stugans signum var stulna.

blogg1

Vid laduväggen på gårdsplanen hade vi ställt en gammal bultvagn, som man ”slaktat” för att komma över kärrhjulen. Det gick inte att komma ifrån tanken att någon eller några hyste agg mot oss. Kärrhjul kunde man få för ett par hundralappar på loppis så det fanns inget skäl att montera ned en museivagn. Svamp- och bärplockare hade ideligen kommenterat hur trevligt det var med vagnen uppställd i sin rätta miljö.

Till en antik kappsymaskin, som tjuvarna säkert inte ens visste vad det var, hade de lämnat det rikt ornamenterade skyddslocket kvar, vilket minskade maskinens värde avsevärt. Den var donerad till ett textilmuseum, men hade inte hunnit levereras.

Sedan jag gjort polisanmälan kom en polis hem till gården och var misstänksam mot mig, men hade inget intresse av att åka till fäboden och se förödelsen. En bekant visste vilka lajvarna var men vägrade berätta, och utan egna bevis på att lajvarna som bott i stugan också var inblandade i stölden och vandaliseringen fanns det inget vi kunde göra åt saken.

Jag fick totalt fyrahundra kronor från försäkringsbolaget för att ha förlorat mitt andrum och påbörjade mitt evighetsletande efter stolarna på alla tänkbara auktionssajter på nätet och utfärdade efterlysningar med belöning. På dokusåpan Farmen såg jag ett år ett par blå stolar som kunde vara mina, men fick aldrig något svar från TV4 varifrån man fått dem.

blogg1a

Det tog flera år innan jag orkade åka till fäboden igen och ytterligare några år innan jag orkade titta in i stugan, men när de blå stolarna saknades kunde jag inte längre vara där. Några enstaka gånger åkte vi upp och satte oss på bron med en termos, men världen hade krympt och den lilla lediga tid vi hade fick tillbringas hemma.

För sju år sedan blåste en stor kastanj sönder hemma på gården och jag såg det som en möjlighet att göra en rustik trädgårdsmöbel att ha vid stugan, så att vi åtminstone skulle kunna åka dit och sitta utanför. Efter omsorgsfullt mätande hade vi bastanta stubbar till bänkar och bord som fraktades dit, varefter vi åkte för att hämta gammalt plank från en riven bro till bords- och bänkytor. När vi kom tillbaka med planken var stubbarna stulna.

blogg1b