Bägarmaneter

Etiketter

Uppgift 2

Om bägarmaneter säger Wikipedia, att ”de kännetecknas av att de sitter fast på sin plats hela sitt liv.” Jag skrattade när jag läste det, och tänkte att det är väl den allmänna bilden av en bonde, i synnerhet en mjölkbonde, som har både sin bostad och sitt väldigt platsbundna arbete på samma ställe. Kanske måste man vara lite eljest, som man säger i Norrland, för att i charter- och discoeran välja att viga sitt liv åt något så speciellt. Självklart skapar också den sortens stationära men fria liv i sin tur andra värderingar och prioriteringar, än om man exempelvis är stadsbo och jobbar på kontor.

Fortfarande på femtiotalet bestod de allra flesta människors liv på landsbygden av enkelhet och strävsamhet, och något annat förväntade man sig inte heller. Åtminstone här i byn levde också majoriteten efter Sjunde budet: Du ska icke stjäla. Kanske var det gamle Luther som satt kvar och knackade på axeln sedan konfirmationen, även hos dem som annars inte var särskilt gudfruktiga.

När vi åkte och handlade på vintern lämnade vi nyckeln kvar i ytterdörren, så den som eventuellt kom och hälsade på inte skulle behöva stå ute och frysa. Ibland när vi återvände satt Göth-mor på soffan och ville sälja lotter till syföreningen, eller Slaktar-Torvald och väntade på kaffe med dopp. De hade väl vad vi idag skulle kalla ganska låg socioekonomisk status, men hade inga som helst problem med att skilja på mitt och ditt.

Socioekonomisk status – utbildningsgrad, yrkesstatus och inkomstnivå – har visat sig ha ett visst statistiskt samband med kriminalitet. Om det sambandet vore hela sanningen, borde situationen ha varit katastrofal på femtiotalet och tidigare, när de flesta bara hade sexårig folkskola och inte mycket mera än mat för dagen.

Andra forskare pekar på genetikens roll i sammanhanget och det sociokulturella arvet. Faktum är att brottslighet florerar i större omfattning i vissa familjer och i vissa kulturer. Frågan är väl bara varför; om dessa inte kan eller om de inte vill leva hederligt.

I mitten på sjuttiotalet började kriminaliteten sakta men säkert breda ut sig över landet. Jag hann förlora elva cyklar på åtta år innan jag gav upp cyklandet, men tänkte ändå att det var tillfälligt eller lokalt just här som man inte kunde hålla fingrarna i styr. Att det var början till ett nytt och totalt respektlöst samhälle insåg i varje fall inte jag.

”Låt inte tjuvarna vinna”, säger somliga, men efter elva cyklar ansåg jag mig besegrad. Jag hade skaffat väldigt billiga damcyklar från polisauktioner, just för att få ha dem i fred, men för tjuvarna var de tillräckligt attraktiva. ”Tillfället gör tjuven”, säger man också, men om cykeln står låst på den egna gårdsplanen och tjuven smyger sig in och sågar upp låset, har man inte heller bjudit på något tillfälle.

Nu var ju inte cyklarna något som jag hade någon känslomässig förankring till, men det var praktiskt att ha en cykel och roligt att kunna ta sig en tur. Även om man självmant väljer att leva snudd på som en bägarmanet, blir det ett onödigt torftigt liv att behöva leva på brottslingars villkor. Dessutom blir det ett otryggt liv, med lås, larm och bevakning, och på bekostnad av de som tar sig rätten att stjäla andras livskvalitet.