Sista ryssjan

Etiketter

Uppgift 3a

 

”Tidiga vårar, när åarna just sköljt, sköts den nytjärade ekan ut i bredån, och under tystnad styrdes årtagen genom issörjan mot smalåns utlopp. Det var en högtidlig ceremoni, som far min var med om redan som liten pojk med sin far och sin farfar. Ryssjan placerades ut, för att nästa morgon i gryningen under stor spänning vittjas med stela fingrar och sprattlande fiskar förlöstes från nätet till ekans botten. Braxnarna kastades genast upp till katterna på land, som andäktigt följt hela förloppet.

Om fiskandet var en del av glädjen, så var det inget emot att få överraska byns fiskälskare med nyfångade gäddor och abborrar. Det kunde också bli en och annan ål, som röktes i ABU-röken med alspån nere i åbrinken. Far hade ont om tid och pengar, men han hade en obändig ork, och gladdes åt att kunna glädja dem som själva av olika skäl inte kunde fiska. Fisk fanns det dessutom gott om och alla fick så mycket de bara ville. Själv tyckte han att gädda med äggsås var en delikatess och det åt han i veckor varje vår.

Förberedelserna var en del av det hela, precis som förberedelserna inför älgjakten på hösten. De gamla ryssjorna lagades omsorgsfullt om och om igen på vinterkvällarna, då ryssjor låg utspridda på köksgolvet och vid köksbordet satt far min i lampans sken, med glasögonen på näsan och maska lades till maska, medan hela köket luktade fiskvatten.

Så kom tjuvtiderna. Den ena ryssjan efter den andra försvann, en eller två om året, sammanlagt sex stycken. Far var ledsen och besviken och samtidigt förvånad, undrade vad det var frågan om och vad någon skulle med dessa för länge sedan uttjänta ryssjor. Det var verkligen inget som någon modern fiskare skulle drömma om att använda.

En enda ryssja återstod och den var i så dåligt skick att den inte kunde kallas ryssja. Far ruskade på huvudet och tog sig an den nästan omöjliga uppgiften och arbetade med ryssjan en hel vinter, och när våren kom var den så pass att den kanske skulle kunna fungera någorlunda. ”Den här lär jag då i alla fall få ha ifred!” slog han krasst fast.

Redan första morgonen när han förväntansfull rodde ut för att vittja var ryssjan borta.

Far hade gärna fortsatt med vårfisket en trettio år till och själv hann jag aldrig riktigt börja, men därmed var epoken över och vi förstod aldrig varför.”