Etiketter

Gården hade tills för fyrtio år sedan drivits med gamla metoder, nästan som ett museilantbruk. I lider och bodar fanns gott om gamla verktyg och redskap, som unika hyvlar efter Märtas farfars morfar, timmermannen, och ett femtontal spadar avsedda för alla tänkbara tillfällen.

I samband med renoveringsarbeten för fem år sedan började det ena efter det andra försvinna. Från början var det enstaka saker som inte längre låg på sin plats, men Märta tänkte att hantverkarna lånat verktygen och lagt dem på annat ställe. Det som definitivt fick henne att inse att det var tjuvar i görningen, var när också gamla järn från gårdens bergsmanstid, som användes för att staga upp blommor i trädgården, slitits bort ur planteringarna.

mjolkkrukor-hjul

Märta berättar om det verkliga dråpslaget hösten för fyra år sedan:

”Jag hade iordningställt ett gårdsmuseum i ett härbre på gården, med bland annat gårdens mejerihistoria. Där fanns gårdens alla mjölkkrukor från tiden före rörmjölkning och tankhämtning, ett tjugotal på mellan 20 och 60 liter, de äldsta fyrkantiga och präglade med farfars namn och de yngre runda, från min fars tid, med gårdens mejerinummer.

Där förvarades också laggkärl, svepaskar, smörtinor, spinnrockar och dylikt, med gårdens gamla bomärke, eller med förfädernas initialer, det äldsta efter farfars mormors farfar.

En sen septemberkväll för fyra år sedan, när jag för ovanlighetens skull var ensam hemma, hördes ljud av folk på gården. Jag hade huset larmat och gömde mig så gott jag kunde ifall någon skulle försöka bryta sig in.

Följande morgon låg brädstumpar i trädgården och härbret var länsat.

Jag mejlade genast alla skrothandlare jag kunde hitta på nätet att jag var beredd att köpa tillbaka mjölkkrukorna till det pris de begärde, och detsamma till alla antikhandlare på nätet och i närområdet. Även för polis Maria gjorde jag klart, att jag var beredd att betala tjuvar eller hälare vad det kostade att få sakerna tillbaka, ifall hon med sina kontakter skulle kunna se en öppning.”

laggkarl

Gården lämnades endast för kortare stunder, eftersom djuren ständigt skulle ha sitt, och utsikten att Märta skulle vara ensam hemma en hel kväll var, som hon uttryckte det, ”nästan lika osannolikt som Harrisburg”. Gården måste alltså ha varit satt under bevakning en längre tid, så man kunde slå till när hon var som mest sårbar, vilket också gjorde polis Maria förundrad:

Vilka lägger sig i bakhåll för att eventuellt kunna plundra ett gårdsmuseum?!

En handfull personer visste var nyckeln förvarades, bland dem en polsk hantverkare som varit där året innan och som visat stort intresse för det gamla härbret, vilket Märta antog var rent yrkesmässigt. Visserligen tyckte hon att han hade tagit dit onödigt mycket folk till sin hjälp, polska släktingar, en vitryss och en mongol, men skulle en företagare, som fått förtroendet att arbeta på en gammal släktgård, vara så utstuderat ondskefull?

Ett saneringsföretag hade också förtroendet att själv låsa upp till härbret och fylla på med råttgift vår och höst. Skulle de anställa någon med en moral så långt under plimsollinjen?

Märta fortsätter att berätta:

”Fem dagar efter stölden åkte saneringsföretagets bil ned på gården. Jag stod i telefon med en myndighet och kunde inte lägga på luren. En person gick raskt raka spåret bakom härbret, där det inte fanns något för saneraren att göra, kom tillbaka igen efter fem-tio minuter, satte sig i bilen och åkte därifrån.

Så hade det aldrig gått till förr, utan sanerarna gick alltid in i de lokaler det var upplåst eller dit de visste var nyckeln fanns, för att sedan ringa på och få upplåst till bryggstugan, jordkällaren och jordvåningen. Någon gång när vi inte varit hemma, hade de lämnat påfyllnadsgift i en dunk i mjölkrummet, så vi själva kunde fylla på, men det här var ett helt nytt beteende.

Jag ringde genast företaget och frågade om deras bil var stulen, vilket kvinnan som svarade förnekade, och sa att det minsann var en trotjänare i företaget som varit hit och fyllt på lådorna. Då jag sa att han inte alls var in i uthusen och inte heller ringde på till bostadshuset för att få upplåst till de andra tre lokalerna, blev jag i stället uppläxad för att jag inte gått ut.

Jag bad att saneraren skulle ta kontakt med mig, men han ringde aldrig upp, så efter några dagar hörde jag av mig igen. Saneraren kom aldrig själv i telefon, utan hälsade ännu en gång genom kvinnan, som nu var både hånfull och spydig, att han fyllt på samtliga lådor, alltså även i de utrymmen jag skulle ha behövt låsa upp åt honom.”

pinocchio

Märta vidareförmedlade uppgifterna till polis Maria, men förstod snart att det här inte var något ärende som prioriterades. Hade hon känt några privatspanare hade läget kunnat vara ett annat, menade Maria, men nu fick Märta i stället själv ägna all vaken tid åt fruktlösa efterforskningar. Med monsterhiten I don’t wanna be dunkande i huvudet

”…I’m surrounded by liars everywhere I turn
I’m surrounded by imposters everywhere I turn…”

insåg hon att faktiskt alla var potentiella kriminella. Varför hade hon inte velat se det?

Ett par månader efter stölden var en skrothandlare i närheten åtalad för häleri och Märta kontaktade genast polisen igen för att få veta vilken, för att kunna åka dit och leta efter sina mjölkkrukor, men polis Maria var inte på plats och Märta fick inget besked.

Till våren kom en annan sanerare från saneringsföretaget, och sa att företaget haft stora problem med nyanställda, men varför trotjänaren ljugit sig blå fick Märta aldrig veta.

 

Gården, som Märta tidigare upplevt som tryggaste platsen på jorden, blev efter inbrottet ett ställe där allt låstes även dagtid, så man inte skulle riskera att träffa på kriminella i något skrymsle.

Inget var längre som vanligt och antagligen skulle det heller aldrig bli det, eller som det sägs i Not ready to make nice:

”…They say time heals everything
But I’m still waiting…”

 

Efter ett par år av efterlysningar med utfästelser, berättar Märta, började jag drömma alternativa scenarion kring inbrottet, där det ena är att tjuvarna ger mig en chans att köpslå:

Det ringer på dörren, jag öppnar och utanför står en hop med skurkar som plockat ut mina mjölkkrukor från härbret. Bredvid står en svart van med tonade rutor och som går på tomgång.

Bovarna säger: ’Får vi 10.000 så ställer vi tillbaka krukorna igen’ och jag svarar: ’Ni får 20.000 om ni låter bli dem i fortsättningen också’, och de bär tillbaka mjölkkrukorna in i härbret igen. När jag vaknar känner jag för en kort, kort stund en lyckokänsla, innan jag inser faktum.

Ett annat scenario är att jag, som vanligt på höstkvällarna, går ut i trädgården för att hämta in en skål med äpplen eller krikon, medan bovarna står där beväpnade med sina brädbitar. Medan Boulevard of Broken Dreamsströmmar ut från fönstret, får jag ett enda välriktat slag och behöver aldrig mera sörja några stölder:

’…Cause in the middle of the night
When I’m much to weak to fight
You know you’re such a welcome sight
In the middle of the night…’.”

harbre

Annonser