Etiketter

Dunderkur, eller dundermedicin, syftade ursprungligen på den dekokt den fältskärskunnige bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Dunder våren 1735 gav en patient i Valbo i samband med en svår skjutolycka, då patienten mirakulöst tillfrisknade och levde i ytterligare tjugoett år. Uttrycket tros ha uppkommit vid Karolinska Institutet eller Karolinska Universitetssjukhuset, där det medicinska fenomenet under många år studerades i anatomiundervisningen. Betydelsen har sedan kommit att breddas och används nu om kraftfullt verksamma preparat över huvud taget och även om verksamma metoder.

Dekokten innehöll antagligen Dianthus deltoides, ängs- eller backnejlika. Örtens kraftfulla verkan är känd från Johannes Franckenius (1638) och Johannes Palmberg (1684) under namnet dunder-nejlika och användes ofta inom Erich Dunders specialområde. I Swenske Örtekrantz, som var den läkarbok Erich Dunder använde sig av, beskrivs ”Des Krafft och Nyttigheter” och särskilt två punkter är intressanta:
”8. Stööter man heela örten grön/ och binder på/ ther Been eller andra splitter äro blifne i  Sår/ dragher uth dem
9. Distillerar man Watn aff the Wilde Negliker och dricker offta een Bägare/ thet drifver Sand och Grus wäldeligen”.

Den ”liufliga” dundernejlikan inspirerade också Erich Dunder till hans efternamn.

Erich Dunder

Erich Dunder  

Erich Dunder var född den 6 oktober 1695 i Elsarbo, Film, Uppsala län och dog den 21 augusti 1767 i Överbyn, Högbo, Gävleborgs län. Han var bergsgevaldiger och kolmätare i Valbo (1717-1747) och bergsman och bonde i Högbo (1747-1759).

1718 gifte han sig med Maria Boman (1696-1762) från Gubbo, Film och av deras barn uppnådde fem söner och två döttrar vuxen ålder.

Sonen Anders Dunderberg (1732-1818), bosatt i Ockelbo, och sonsonen Lars Dunderberg (1759-1841), bosatt i Söderala, var båda bergsgevaldiger och kolmätare. Anders var också ”namnkunnig för sin Läkare-åtgärd” och Lars ”känd som lycklig Läkare wid åtskilliga yttre åkommor”.

antik medicin fältskär

Det är som fältskär Erich Dunder är hågkommen. Genom Peder Almenius’ berättelse om ”Skruf-Jöns i Valbo” (se nedan) framgår uppkomsten av begreppet dunderkur.



Skruf-Jöns i Valbo

En dag år 1786 sutto hos länets ordinarie lantmätare, direktören herr Fred. August Rehausen på Backa gård i Valbo, samlade några av Valbo sockens pampar under den tiden. Dessa voro bland andra riksdagsmannen Anders Pehrsson i Överhärde (född den 3 februari 1734 och död den 3 januari 1805), nämndemannen Per Andersson i Överhärde (född den 4 maj 1735 och död den 19 oktober 1801), kyrkovärden Eric Bengtson i Allmänninge (född den 9 februari 1724 och död den 7 oktober 1799) samt bonden Olof Jönsson i Överhärde (född den 12 november 1730 och död den 10 augusti 1804).
Samtalet rörde väl sig om dåvarande kommunala angelägenheter, men övergick så småningom till sjukdomar och deras botande. I Rehausens ägo hade kommit en bok som tillhört bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Ersson Dunder på Dunderbo.
Dunder var en man, ”hvilken med stor dristighet och tilltagsenhet hade i likhet med Fältskärer praktiserat att förbinda och läka sår”. Talet kom så in på Jöns Larsson eller ”Skruf-Jöns” som han kallades. Rehausen förevisade en bakskruv av den bössa, varmed ett skott avlossats och som satt sig i pannan på Jöns Larsson samt omtalade händelsen som han hört den av Jöns Larsson själv. Rehausens biträde, Olof Insulander, före detta kronofogde i Gästrikland, sedermera kommisionslantmätare i Gävleborgs län, beslutade sig för att hos Jöns Larssons änka, Margta i Överhärde (död den 14 november 1792), efterhöra saken.
Efter henne och Insulanders uppteckning har följande berättelse om denna ”beundransvärda händelse” sin upprinnelse:

omslag

År 1735 den 12 april, under det Jöns och de andra grannarna voro sysselsatta med att reda åkern för vårutsäde, samlades en massa Åkerhöns nära intill dem, då en dräng, som vid åkerbruket biträdde, gick efter en bössa och sköt flera skott miste på dem, hvarigenom de förskingrades och flögo bort, men snart återkommo. Jöns Larsson gick då efter en bössa som han hade förvarad i den så kallade vardagsstugan och som han säkert visste var laddad. Han skyndade åter så fort han kunde och yttrade i förbifarten till bonden Anders Nilsson i Tavlan (född den 4 april 1729):
”Nu ska ni få se en som kan skjuta bättre än drängen.”
Kom inom skotthåll, och vid det skottet lossades sågo timmermännen en fågel ligga på marken och en vingskadad flyga. Men även sågo de Jöns Larsson sitta på renen orörlig. Då de trodde att han skulle skjuta ett skott till brydde de sig ej om detta, men då två, tre minuter gått och ej livstecken gavs från honom, så hastade en av dem för att se huru med honom var beskaffat.
Då befanns han nästan utan all sans, öfverallt blodig i ansiktet och på kläderna och ett hål öfver pannan snett över näsan, ungefär öfver högra ögat. Drängen som kom till Jöns Larssons undsättning ropade och påkallade de andras hjälp, varvid tvenne av timmermännen kommo till hans hjälp, dessa dels ledde dels buro honom hem, hvarunder blodet ständigt avlopp, hvarefter Jöns Larsson själv utur en vattenspann tvättade det blödande såret till dess blodet så förlupit honom, att ådror på händer och armar syntes mera urhålkade än upphöjde, hvarigenom han föll på golvet så avsvimmad, att alla närvarande trodde det han skulle dö.

Emellertid hade bud avgått till bergsgevaldigern Erich Ersson Dunder på Dunderbo. Men denne man kunde ej komma tillstädes förrän om morgonen dagen därpå, då framuti såret syntes något gulaktigt, liknande en varande ostmassa, hvilket alla trodde var från hjärnan. Dunder försökte trycka tillbaka denna massa, men större delen måste med en sax avklippas. Därefter bad han få se bössan, varmed det olyckliga skottet blifvit gjort. Den befanns vara utan bakskruf och svansskruf. Då yttrade Dunder att densamma förorsakat hålet. Men omöjligen kunde någon af de närvarande föreställa sig att desse skrufvar skulle sitta kvar i hufvudet, utan påstodo att om änskönt skrufvarna vid skottets aflossande skiljt sig från bössan och i ögonblicket, genom bössans studsning varit vållande till såret i pannan, så hade de dock ej kunnat gå in i pannan utan att Larsson blifvit död.
Dunder föreställde dem då allvarsamligen att dessa skrufvar voro inne i hufvudet, ja så långt inne, att bakskrufvens spetsige ände, förorsakat en tryckning baktill i hufvudskålen så stor, att den synbart kunde röjas. Dunder lofvade att han skulle taga ur skrufvarna, men Larssons anhöriga nekade till detta och i synnerhet hans hustru.
Under den närmaste tiden var Dunder hos Larsson och uttog dagligen små benrester och skötte såret. Larsson var så ansatt av värk och svullnad, att han under fjorton dagars tid var betagen sin syn.

Efter denna tid begynte Larsson tillfriskna och talade snart visligen. Under hela åtta veckors tid kunde han dock ej utföra något arbete. Omkring Jacobsmässotiden (25 juli) begynte en svart fläck visa sig i pannan, som drog sig närmare hålets öppning och efter vad Dunder tidigare förklarat härrörde sig från bakskrufven. Därigenom blefvo alla grannar öfvertygade om att bakskrufven funnes i hufvudet på Larsson.
Så vågade den upplysningen lämnas honom att artillerihantlangaren Zachris Drake (född i Överhärde och son till båtsman Drake, men hade han nästan ständig permisson och bodde hos sin mor i Överhärde och hjälpte bönderna) olofligen uttagit Larssons bössa och skjutit med den, och äfven sedan själv laddat densamma på sitt eget sätt med jernhagel och med ovanligt stort mått krut än vanligt och mycket tackjernshagel och satt den på samma ställe han tagit den. Den underrättelse gav Jöns Larsson största anledning att döma det olyckliga skottet helt härrörande från en sådan oförsiktigt handling särdeles med laddning av jernhagel, hvilka i den fuktiga väderleken icke kunnat undgå att blifva rostiga och tillika rostat bössan.

bössa flintlåsgevär

Jöns Larsson, som levde 21 år efter denna händelse, var under denna tid fullt arbetsför, det enda obehag han hade var, att han, då han gick framåtlutad, kände yrsel och dunkning i hufvudet. Han rökte mycket tobak samt kunde vid tillfällen supa så mycket brännvin som någon annan och det utan att blifva rusig, endast blifva litet mera munter än då brännvinet saknades. Wid hans muntra lynne hade det dock roat honom wid flera tillfällen att låta Wärfvare från Gefle undfägna sig med öl och brännvin, då han tryckt hatten ner på högra sidan, snedt över pannan, så att såret därigenom blifvit undangömt, och under välfägnaden han då njutit hade han stundom förklarat sin böjelse för att låta värfva sig till stundom Artilleriet och stundom till Gardet, men när frågan blifvit att han skulle mottaga värfvningspengarna, så hade han fört upp hatten af hålet och bakskrufvarna blivit synliga, widh hvilken åsyn wärfvarne funnit sig i hoppet af god pris bedragne.

Efter åtta dagars sjukdom dog Jöns Larsson den 13 december 1756 och blef den 28 december samma år begrafven. Rehausen på Backa hade utverkat af grannar och anhöriga, att då Jöns Larsson med döden afgått, skulle före begrafningen skedde hans hufvud undersökas af kunnig ”medicus”. Trots hans påsägelser strax efter Larssons död, kunde hans anhöriga icke frångå fördomen utan blef hans kropp begrafven utan undersökning.

Sju år därefter, wid ett tillfälle då Bönderna Lars Ersson och Anders Pehrsson i Öfverhärde och drängen Per Andersson i Taflan woro anmodade att öppna en graf åt ett lik från Överhärde, så träffades vid gräfningen Jöns Larssons grafställe, hvilket de vid denna förrättning icke kunde ihågkomma eller erinra sig. Man sedan de öppnat grafven och voro färdiga att gå därifrån, så observerade bonden Lars Ersson (han var brorson till Jöns Larsson) en dödskalle med den uppkastade jorden med ett hål i pannan, då han genast yttrade till kamraterna: skalle kranium
”Sannerligen är det inte Jöns Larssons grav vi öppnat.” Hvarefter han med en skyffel krossade hufvudskålen och fann både bakskrufven och swansskrufven fästade mellan nu skrofliga ben, hwilka begge skrufvar (af rost mycket förtärda) han tog med sig hem att förvara. Några år därefter begärde Rehausen vid en syneförrättning få se desse skrufvar för att dem i kyrkan förvara, hwilket ock bifölls.

Jöns Larssons efterlämnade maka afled den 14 nov. 1792 och hade överleft sin make i 35 år och elva månader.

Jöns Larssons brorson, Per Härdin, lämnar även ett intyg om denna berättelse, då han var klockare i Hedesunda och då på sitt 77:e år, och slutligen vice landsfiskalen i Uglebo (Ockelbo) S. Brändström, som flera gånger var i tillfälle se och tala wid Jöns Larsson, intygade att han under sitt vistande som länsmans biträde i Valbo ofta betraktade Jöns Larssons hål i pannan strax ofvanför näsan där skrufven satt och att ur samma hål flöt en illaluktande vätska. Detta intyg gällde åren 1753 och 1754. Slutligen lämnas följande: ”Utdrag af Domboken, hållen å Laga Höstetinget med Hille och Wahlbo Tingslag i Oktober månad år 1735.”

Uti denna till detta Ting instämde sak, emellan Jöns Larsson och Hantlangaren Zacharias Ersson Drake, beträffande det, att den förre blifvit blesserad medels en bössas afskjutande, som den senare för hårdt laddat, parterne hafva en sådan förening öfwerenskommit, att Drake betalar halfwa omkostnaderne både uti Fältskärens lön och tidspillan, samt all annan olägenhet som härwid förorsakad blifvit till 30 Daler kopparmynt, samt för det Jöns Larsson uti 8 weckors tid låg hos Fältskären och arbete dymedelst eftersatte; lofwar Drake att wara honom uti weckors tid med arbete behjelplig. Denne Drakes utfästelse skall af honom efterkommas inom år och dag.
Förklarar sig Jöns Larsson härmed wara nöjd, så framt dess lofven hålles, i widrig händelse förbehåller han sig Executors handräckning. Enär denne förening uppläses, berättade Krono-Befallningsmannen Albin, att bakskrufven ännu är kvarsittande uti hufvudet på Jöns Larsson, i anseende hwartill Tingsrätten häröfver till undersökning skrida tänkte, men måste först förnimma parterna, hwilka litade på föreningen, sig icke wid tinget hafva infunnit.
Rätterligen utdraget af den i Kongl. Maj:ts och Rikets Swea Hofrätts archiv förvarade Dombok; betygar Stockholm d. 16 mars 1807. På Embetets wägnar: E. P. Laurin. Advokat – Fiskal.”

Nutida ”medici” ställa sig väl oförstående inför ett fall som detta, men erkänna dock Fredr. August von Rehausen och Olof Insulander såsom sagesmän fullt trovärdiga.


Det här är en fiktiv Wikipedia-artikel kring en verklig person. Ibland överträffar verkligheten dikten och vem vet vad som egentligen är sant så här 300 år senare?

Annonser