Etiketter

Vedtjuven Ungdomsledaren

”Jag hade varit i skogen hela vintern, som jag varit hela livet. Där kan det gå flera veckor då jag inte ser en människa, eftersom det vintertid bara går att ta sig dit med traktor eller snöskoter. Nu på gamla dagar har det mest blivit att jag sågat husbehovsved. Vi bor hela storfamiljen i ett gammalt vedeldat hus och veden har blivit mitt sätt att bidra. Barnen har mera än fullt upp med barnbarnen, kreaturen och det löpande arbetet.

Framåt mars, när det började töa och blev mera framkomligt, dök ungdomsledaren som vanligt upp i sin jeap. Långsamt åkte han fram och tillbaka och spejade, flera gånger om dagen. Det verkar som han aldrig har något som behöver uträttas och inte tar han sig för med något heller. En dag stannade han till och vevade ned fönstret, flinade tillgjort och undrade småskrattande hur gammal jag egentligen var nu och hur det gick med veden. Det märktes tydligt att han tyckte att jag var löjlig och imbecill, någon man skrattar åt, men det var inget jag fäste mig vid.

Så fick jag influensan, jag som annars aldrig var sjuk, och blev liggande i flera veckor. Jag hade sågat hela årsbehovet, 50 kubikmeter, och det skulle inte vara några problem att hinna få hem det innan tjällossningen. Därför var jag inte speciellt orolig, utan såg tiden an och vilade ut.

Första veckan i april kopplade jag skogsvagnen efter traktorn och gav mig iväg för att börja köra hem veden. När jag kommit några kilometer längs skogsvägen mötte jag ungdomsledaren i jeapen, som efter den hade en rågad släpkärra med ved. ‘Vem i hela friden är det som försett honom med ved?’ tänkte jag förvånad, för jag förstod ju att han inte sågat själv.

Framme vid mitt upplag fanns bara en femtedel kvar, tio kubikmeter. Benen vek sig under mig och jag satt i snön och grät som ett barn tills jag var stel av kyla. Det var redan april och då måste årsbehovet kapas, klyvas och travas på tork, så någon tid eller ork att såga ny ved fanns inte. Det tog flera veckor innan jag förmådde förklara för familjen att det skulle bli en kall vinter.

Det blev en kall vinter och vi trängde ihop oss, stängde av halva huset och levde som packade sillar. När vi kom till januari måste vi sova fullt påklädda och i februari tog veden slut. Det värsta var att barnbarnen blev sjuka och kom långt efter i skolan. De måste sedan krångla och läsa ikapp hela sommaren och var olyckliga för det, men vi vuxna var bara oerhört lyckliga att vi hade lyckats hålla dem vid liv.”

ved

Annonser