Han gick långsamt över den gamla korkmattan och snubblade i den uppsparkade skarven. Det var en av hans sämre dagar igen. Hälsan hade raserats på flera plan de senaste åren och åkomma lagts till åkomma. ”I huvudsak av psykosomatisk art”, hade läkaren sagt och frågat om hans familj och förhållandet till de som stod honom nära. Frågan hade varit ytlig och slentrianmässig, som om hon var rädd för svaret, som om hon förstod att hon rörde i en varböld.
Nära? Han kunde inte svara. Det var omöjligt att svara. Han kunde inte förmå sig att berätta att den som borde stå honom närmast stal från honom varje gång hon hälsade på. Sådant berättade man inte. Förutom sorgen att ha förlorat sonen med alla kära minnen, hade hans livsverk reducerats till att ha närt en tjuv. Tack och lov var det inte så ofta hon kom längre, högst en gång i halvåret, sedan allt av värde redan var borta, men hon skulle komma nu igen och han mådde fruktansvärt dåligt.
”Kan man välja bort sitt styvbarn?” tänkte han högt.
Numera hade han bara sin ensamhet och sin farfars väl tummade postilla. När han smekte den nötta skinnpärmen njöt han och log för sig själv. På söndagsmorgnarna rakade han sig omsorgsfullt, tog på sig vitskjortan och satte sig högtidligt tillrätta vid köksbordet, rak i ryggen, och läste dagens evangelium på gammalsvenska. Det var inte för att han var särskilt religiös, utan för att det klingade så vackert och för att det var den allra sista spillra av något vackert i hans liv. Då andades han, riktig djupandning, annars glömde han ofta bort att andas nu för tiden. Det fanns liksom ingen anledning.
Det var en tid då han försökte tala med henne om hennes intressen och hålla henne uppdaterad om det som intresserade honom. Smärtsamt hade han vaknat till insikt då hon respektlöst hånat honom inför alla människor. Sedan dess hade de inte någon annan kontakt än då hon kom och rotade igenom hans skåp och lådor och plockade ifrån honom hans liv. Hur kunde hon?! Allt skulle ju bli hennes en dag!
Det hade märkts tidigt att hon saknade känsla för vad som var rätt och fel. Hon kom hem med cyklar och sportartiklar, hävdade bestämt att hon fått dem och vägrade tala om från vem. Förtvivlad hade han sett paviljongen förvandlas till ett upplag med stöldgods och hotat med att gå till polisen om hon inte lämnade tillbaka det. Hon var hatisk och tyckte han var en riktig typ som kunde tänka sig att ange henne och tog inte till sig några som helst förmaningar.
När hon fått sommarjobb i en affär plockade hon med sig varor därifrån, påstod fräckt att det var sådant som blivit över när han frågade, men arbetsgivarens privatspanare hade henne under uppsikt. Oresonlig höll hon kommers från hans hus, poliser dök upp, han fick utstå husrannsakan och därpå följande rättegång, han drogs i smutsen fram och tillbaka och måste gömma sig för omvärlden. Han hade förlorat sitt goda rykte och var utskämd, men henne rörde det hela inte i ryggen.
Varje gång hon förvarnade att hon skulle komma kräktes han och tog Valium. När hon åkt och han synat vad som var försvunnet blev han sängliggande i flera veckor. Hon förnekade alltid att hon visste vart sakerna tagit vägen och visade aldrig någon ånger. Tvärtom. När hans älskade mors silverborste med hennes monogram ovanpå försvunnit, pekade hon triumferande på en gammal borste han fått av grannen:
”Du har ju den här!”
Så dök hon då upp igen för ett par timmar, då hon hela tiden pratade med folk i mobilen eller knäppte på den.
”Nu åker jag!” sa hon plötsligt och när hon fjantkramades såg han postillan sticka upp ur hennes plastväska. Hjärtat sviktade och han vacklade till. Från djupet av sitt inre skrek han allt vad han orkade, men det hördes inte ett ljud, inte ett pip kom från hans vidöppna mun. Han visste att han aldrig skulle orka träffa henne igen och uppbådade all sin kraft för att få något som liknade en mänsklig reaktion. Desperat ställde han sig i hennes väg så hon tvingades möta hans blick och sa lugnt och övertygande:
”Kommer du tillbaka hit igen så går jag i sjön.”
Hon ruskade på huvudet, gjorde en grimas och slängde sig skrattande i bilen:
”Whatever!”
___________________________________________________________________________________________
Troper:
Plot – Post Robbery Trauma
Narrative Device – Outliving One’s Offspring
Hero – Broken Hero
Villain – Moral Sociopathy
Characterization Device – This Is Unforgivable
