Hon jobbade vid Ulleråkers sjukhus tre somrar när hon läste i Uppsala. Det innebar att offra midsommarhelgen, men de extra pengar det gav var mer välkomna.
Det var efter en dylik midsommarhelg som en arbetskamrat tyckte att de skulle åka till Åland över dagen, eftersom de båda skulle vara lediga samma dag. Han var förlovad så lite konstigt förslag var det kanske, men hon såg inte honom som annat än just en arbetskamrat.
Kryssningen blev i alla fall lyckad med många intressanta bekantskaper, liksom timmarna i Mariehamn, där hon aldrig varit iland tidigare.
Hon läste litteraturhistoria och hade ett specialarbete om Carl Michael Bellman som skulle redovisas i augusti. Det gällde Fredmans epistlar (1790), och hon hade valt Epistel N:o 81: Märk hur vår skugga.
Följande dag ringde en studiekompis till henne på jobbet och de skrattade och pratade om Bellman och epistlarna ett tag medan arbetskamraten höll sig i närheten.
– Vad var det ni pratade om?! Arbetskamraten var frustrerad och misstänksam och verkade tro att hon använde ett hemligt kodspråk.
– Det gällde mitt specialarbete. Jag har valt episteln Märk hur vår skugga. Du vet den som slutar Torstig var hon och uttorstig är jag; Vi ä torstiga alla.
Han visste inte.
Det var absolut ingen hemma.
Han hade varken hört talas om Bellman eller epistlar.
Och om han haft någon tanke på att byta bort fästmön, var han åtminstone avskräckt för den här gången.
<> <> <>
Här är Joakim Thåströms suggestiva tolkning:
