Längst ut på klippavsatsen blickar han mot Normandie, sträcker upp vita armar mot soluppgången och vitt hår slänger stripigt efter morgondoppet.
Med uppkavlade byxben och naket kycklingbröst sjunger han franska ballader och plockar fleurs sauvages, som han lägger vid en sten där ett barn fallit i havet.
Snart ska han ut på travail, sitt dagliga plundringståg. Tankfull rullar han en cigarett, tar en bleckkopp café noir, trycker på on på spelaren och det nötta bandet knastrar:
Wight is Wight, Dylan is Dylan Wight is Wight, Viva Donovan C’est comme un soleil Dans le gris du ciel Wight is Wight, et Hippie, hippie-pie…
Min gamla lekkamrat Christina dog tidigt i morse, på sin namnsdag.
Vi hade båda våra födelsedagar i mars och våra namnsdagar i juli, i fruntimmersveckan.
Minnet spelar upp en radda av födelsedagar och namnsdagar då vi bytte chokladkakor med varandra, chokladkakor som vår byhandlare Paul alltid bemödade sig om att slå in i vackert papper och med krusidulliga snören.
En Margaretadag i förskoleåldern var jag med föräldrarna på Näsnabben och hässjade grönfoder, då vi såg Christina hemma i åbrinken nedanför gården, kalasfin i ljuvligt duvblå chiffongklänning mot sitt eldröda hår. Vi var inte riktigt klara än, så Mamma rodde över och hämtade Christina, som blev väldigt bekymrad att behöva ge sig ut på roddtur, då hon fått uppmaning hemifrån att inte smutsa ned sig. Det gick dock bra och snart var vi hemma igen och fick saft och tårta i trädgården.
Våra vägar skiljdes i tonåren då de flyttade, men vi höll kontakt via brev tills hon flyttade utomlands med man och barn. De senaste två decennierna återupptog vi kontakten, både online och IRL, och skickade digitala chokladkakor på varandras bemärkelsedagar.
I går kväll kände jag att slutet var nära, och skyndade mig att genast efter midnatt skicka henne en digital chokladkaka på Christina…
Kanske fortsätter vi att skicka våra chokladkakor i en annan dimension.
I dag är det 160 år sedan branden i Högbo Öfre by, som byn då kallades.
Högbo kyrkby, Överbyn, var ursprungligen ett gytter av byggnader från Suggebäcken[Sudjibätjin] i väster till Hedängesån[Heänjisåån] i öster, båda flödena med utlopp i ån Jädran söder därom, men 1859 hade byn redan brett ut sig åt både norr och söder.
Den 18 juli var slåttern avklarad i själva byn och fortsatte med ängsslåtter i byns fäbodar i Tjäkel – även stavat Käkel – som Stråmur tidigare hette, nordväst om byn. Där befann sig därför de flesta i arbetsför ålder och hemma i byn endast barn, åldringar och enstaka kvinnor.
Vid Högbo Bruk, 1 km norr om bykärnan, hade bruksägaren Göran Fredrik Göransson släkten samlad till kalas i Plaanska herrgården, som var familjens sommarbostad 1856-1859. Det var Fredrikdagen och årsdagen av att man lyckats framställa götstål enligt Bessememermetoden – 18 juli 1858 – en framgång som blev grunden till att Högbo Stål & Jernwerks AB bildades 1862 och Sandvikens Jernverks AB sex år senare.
Söder om Bergforsen, 300 meter sydväst om bykärnan, höll mjölnaren med drängar på att banda kvarnstenar. Min far, Nils, skriver i en uppsats från Västerbergs folkhögskola 1933/34, efter vad han fått berättat av sin farfar, min farfars far: “Kvarnen var under byggnad vid strömmen som bildats där Jädraån skurit sig genom rullstensåsen. En stor eld hade gjorts upp i vilken man värmde järnringar, vilka skulle krympas på kvarnstenarna. Stark syd-västlig vind rådde. Gnistor flög troligen med vinden mot kvarnen och först när det var för sent upptäcktes det, att kvarnen antänts. Elden kastade sig över ån och antände bondgårdarna.”
Farfars far, Olof Högman, född vid Skommars (s3), var sexton år och dräng vid Högbo Bruk. När branden utbröt rusade han genast till undsättning vid sin mormors, Brita Dunderberg, födelsehem, Dunders (nr 2). Där blev han själv måg åtta år senare, gift med sin tremännings dotter Margreta Larsdotter. Som brukligt vid den tiden hade byggnaderna spåntak och det har berättats att farfars far hämtade fällar som han dränkte i ån och kastade på taken och kvävde elden, och från ån bar han ämbarvis med vatten som han slängde på de glödheta väggarna. Därmed räddade han gården, som låg ostligast efter bygatan.
Byggnaderna söder om Jädraån, i Västanåsen, klarade sig tack vare vindriktningen och gårdarna norr om bykärnan – Klockars (9s5), Förars (s2) och Pellas (3s5) – tack vare insatser från Högbo Bruk. Fröken Sigrid Göransson, sondotter till konsuln, som G. F. Göransson sedermera kom att kallas, har berättat att bruksfolket slöt upp med blöta skynken från kallbadhuset på Högbo Bruk. Klockars och ladugården vid Förars var mest i farozonen. Anders Vikholm, tredje generationen ”Klockar’ Vikholm”, senare kyrkvaktmästare, satt på taket vid Klockars och sjöng psalmer medan han jobbade frenetiskt så gnistor inte skulle få fäste.
För gårdarna på Löten var det aldrig någon direkt fara.
Norrlandsposten 1859-07-21
Söder om bygatan brann bondgårdarna Liases (nr 1), Abrams (s1), Andersas (nr 3), Fjärsmans (nr 5), Jon-Ers (s5) och Jugas (nr 6) ned till grunden och norr om bygatan bondgårdarna Svens (nr 4), Svennas (s6) och Pers (s4) samt soldattorpet Mårds. Sammanlagt blev 122 människor hemlösa: 74 gårdsfolk, 22 pigor och drängar och 26 husmän.
Seden att sköta ersättningsfrågan vid eldsvådor genom frivilliga insamlingar hade upphävts 1853, sedan Gefleborgs läns brandstodsbolag bildats, men i Överbyn var det endast kyrkvärden och bonden vid Jugas, Zachris Jonsson, som hade brandförsäkrat.
Högbo Bruks ägare G. F. Göransson gjorde insamlingar bland affärsvänner i Gävle för att bistå med det mest akuta. För att klara vintern timrades fäbodstugor ned och flyttades hem till byn där de timrades upp igen. Det ordnades tillfälligt natthärbärge i skolan och på Högbo Bruk, där också byns djur inkvarterades den första vintern.
När byn sedan skulle byggas upp på nytt var man vis av läxan och det blev längre mellan gårdarna. Fyra gårdar flyttade bort från bykärnan: Abrams söder om Jädraån, Jon-Ers och Svens mot nordväst och Svennas västerut.
Det är två år sedan Anita Pallenberg – modell, skådespelare och musa till Rolling Stones – somnade in. Hon hade en romans med Brian Jones, fick tre barn med Keith Richards och filmade mot Mick Jagger.
Fredrik Strage skrev en recension efter en konsert som Nikki Sudden höll på Mondo den 19 juli 2003. Den avslutades med, att om man kisade in i mörkret kunde man se någon i solglasögon som såg ut som Anita Pallenberg. Det fanns bara en där med solglasögon så man får väl tacka så här i efterhand, även om han måste ha kisat rejält. Sällan har väl någon blivit så smickrad.
Anita Pallenberg
Det var på sin 47-årsdag som Nikki Sudden spelade på Mondo. Vi visste att han var kompis med Keith Richards och Ron Wood och ville inte missa ifall någon i Rolling Stones skulle dyka upp.
Dagen innan hade vi träffats under det 12 timmar långa köandet till Stones’ konsert på Stadion, som dottern frivilligt styrde upp. Nikki tiggde cigaretter av alla och menade att man skulle känna sig hedrad att få bjuda honom. – Han var så cocksure under lineupen, sammanfattade dottern.
Stones höll med Licks Tour tre konserter i Stockholm 2003 – fredag 18/7 på Stadion, söndag 20/7 på Globen och tisdag 22/7 på Cirkus – och hela familjen var på alla…
Drygt två år senare dog Nikki, eller Adrian som han hette, 49 år gammal. Hans bror Kevin, Epic Soundtracks, hade dött nio år innan, 38 år gammal. De blev sorgligt kortlivade, de begåvade bröderna Godfrey. – Vilken waste! som dottern säger. Här är deras grav på Warwick Cemetery .
Det kom en påminnelse att en faktura som lagts in för betalning den 28 juni var obetald. Jag loggade in på företagskontot i Swedbank för att se vad som hänt.
Kontot var spärrat – ”du saknar tillåtna konton för betalning” – och 8 inlagda räkningar hade redan förfallit fast det fanns täckning på kontot.
Det var som att hamna i en Kafka-roman.
Swedbank hävdar att de ”saknar information gällande företaget”.
De har i decennier kunnat följa alla transaktioner som rör lantbruket, men tydligen har verksamheten nu blivit så tvivelaktig att kontona måste spärras för löpande utgifter, och mitt i semestertid.
Det var bara att ställa in den lilla planerade ledigheten.
De 8 förfallna räkningarna plus 3 till som var på väg att förfalla kunde betalas från en annan bank och följande dag flyttades ytterligare 7 räkningar. Ändå har jag fått 4 betalningspåminnelser – hittills. Om jag hunnit åka bort hade det kunnat bli 13. Momsredovisningen för april-juni måste också justeras, eftersom jag kalkylerat med att de räkningar som lagts in för betalning före 30 juni också verkligen var betalda.
Dygnen flyter ihop och består av att vakna och somna med huvudvärk och hjärtklappning. Vad är väl sommar och ledighet…
Man måste naturligtvis kunna lita på att en bank utför de uppdrag den fått så man inte får sin tillvaro och sin verksamhet saboterad. Dessvärre har jag ännu inte kunnat flytta de konton Swedbank säger att jag inte har.
Det ger kusliga vibbar av forna Sovjet.
”… Something’s wrong, shut the light Heavy thoughts tonight And they aren’t of Snow White…”
Metallica –”Enter Sandman” (1991) Laureate of the Polar Music Prize 2018
Dessa sommarjobb som skulle sökas, och som egentligen aldrig fanns! Det vill säga de fanns, men bara för de som hade kontakter och de behövde inte ens söka. Utan kontakter hade man inte en chans, hur mycket man än kopierade betyg och skrev följebrev…
Efter tre somrars besvikelse användes slutligen en avlägsen släkting till att ordna fram ett budtjänstvikariat på lasarettet. Det kändes inte bra att inte duga för sin egen skull, men jobbet var mycket välkommet, och det var också fostrande veckor för en sjuttonåring, och med minnen för livet.
Budtjänstpersonalen hade sin bas nere i lasarettets källare, bland förrådspersonal, städerskor och baderskor och vaktmästare. Varje morgon hämtade man en ren, vit rock i förrådet och sedan följdes en lista över vilka patienter som, i säng eller rullstol, skulle transporteras med hiss ned till badet och tillbaka upp igen till sin avdelning. Det kunde också komma extra uppdrag under dagens lopp att någon patient skulle skjutsas till EKG eller en speciell provtagning.
Som ny på jobbet var det inte helt lätt när hjulen på sjuksängen ställde sig i spåret till hissdörren och dörrarna gick emot. Om då patienten hade gipsat ben med ett lod hängande och som slog i sängkanten när sängen skulle ruckas loss, kunde man få höra ett och annat…
De som hade omfattande skador och låg till stor del paketerade, protesterade först vilt när de hörde att de skulle ned till badet, men baderskorna var helt fantastiska, lyfte dem över till en mjuk gummibädd där de fick tvättat de delar som gick att tvätta. Det måste ha varit underbart i sommarvärmen!
En man som opererats för någon åkomma hade sin mamma i gränslandet på en annan avdelning och gick hela dagarna mellan sin och hennes avdelning. När mamman fanns med på badlistan bad han ödmjukt att hon skulle få slippa, så jag strök henne utan att fråga någon överordnad. Hon var den enda levande som undkom badet den sommaren.
Många var halvsovande, men skulle likafullt badas. En dag kom jag in till en kvinna som såg död ut, så för säkerhets skull gick jag till expeditionen: – Ska C:2 verkligen… – Oj, förlåt! Hon dog nyss så vi har inte hunnit sätta någon skylt på dörren. Är du chockad nu? Jag var inte det minsta chockad, men tacksam att få veta att hon inte skulle badas.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.