Den ena kom från Amerika och den andra från England. De var rockkungarna. Den ena hade svart skinnjacka, Brylcreem och tjurig uppsyn. Den andra hade duffel, fluffigt hår och var glittrande glad.
Jag hade aldrig hört någon av dem. Mina föräldrar var klassiska, såväl till musiksmak som livsåskådning. Dagtid lyssnades det på nyheter, väder och Dagens Eko medan vi åt och på kvällarna på Peterson-Berger och Hugo Alfvén, men också för all del Evert Taube och Stig Olin, ja, till och med Owe Thörnqvist – men aldrig någon rock’n’roll på utrikiska.
Jag fick inte gå efter landsvägen förrän i femårsåldern, så till dess var mina lekkamrater ofta den fem år äldre grannpojken och hans kompisar. De var de stora barnen, de som gick i skolan, och som hade pins i plast i olika färger med porträtt av sin idol på jackslaget.
Jag tittade på deras bilder och pins och försökte göra mig en uppfattning. Det krävdes ett svar. Vem var det nu som jag höll på? Jag övervägde. Den ena såg arg ut. Den andra såg ut att vara jättesnäll. – Jag håller på Tommy, sa jag.
Det var helt OK. Huvudsaken var att man tog ställning: Elvis eller Tommy?
För snart trettio år sedan kom en sköterska en dag på hembesök till min far som blivit påkörd. Hon hade varit till Peters farmor, Nanny, tittat på foton hos henne och fått veta att Nannys far, Jakob, kom från Pers här i Överbyn, och ville veta vilken gård det var.
Farfar och Nanny var tremänningar, men han var 35 år när hon föddes, så de hade väl inte mera gemensamt än att vara just tremänningar.
Farfars mor, Margreta, var 21 år äldre än sin lilla kusin Jakob i granngården, och när han döptes, den 3 augusti 1862, blev hon hans gudmor.
Dunders’ Margreta och hennes gudson, kusinen Pers’ Jakob
Peters farmor, Nanny, var tremänning med Helenas mor, Dora, och Christinas mor, Henny – och Nannys farmor och Doras och Hennys farmor var systrar från Förars här i Överbyn – och var flerfaldigt släkt med min farfars båda föräldrar…
Det var med andra ord här som det var i gamla bondbyar, att alla var släkt med alla, och ofta flera gånger om.
Idag är det fem år sedan Fredrik Therman – bibliotekarie, frilansskribent och medborgaraktivist – plötsligt avled. Som ordförande för Svenska Fredsvänner i Helsingfors, styrelsemedlem i Fredsförbundet, chefredaktör för tidskriften Fredsposten – och därtill Bellman–trubadur – var Fredman hans utomordentligt lämpliga signatur.
Jag hade hållit på några vårvintrar med att sammanställa min mors minnen. Det jag hade att utgå från, var en stor kartong med fullklottrade block och lösa lappar, som jag började med att lägga någorlunda kronologiskt. Med ansvar för ett lantbruk fanns det egentligen bara tid för skrivande januari-mars, vilket jag gjort ett par år, men jag insåg att jag måste ge det mera tid. Den 29 september 2014 skulle det nämligen bli 70 år sedan min mors hembygd blev Sovjetisk marinbas, så det var ett lämpligt tillfälle att försöka runda av.
I början av mars 2014
kände att jag behövde en finlandssvensk lektör. Det var inte bara för det västnyländska
språkets skull, utan för den finlandssvenska kulturen. Någon behövdes som hade förståelse
för vad det innebar för ett folk att vara en svenskspråkig minoritet, att ha
levt två sekel under ryskt styre, att ha upplevt flera krig och evakuering.
Genom Nylands litteraturförening kom jag i kontakt med Fredrik Therman, som just hörsammat deras efterlysning av lektörer och som åtog sig att bli min. Det visade sig också att vi var 10:e-kusiner efter Hans Michelsson Munck och Katarina Slang, födda i slutet på 1500-talet. Under ett par intensiva vårmånader diskuterades det och mejlades frågor och kommentarer fram och tillbaka. Han pratade om att han och frun tänkt semestra på en svensk ekogård och jag hjälpte honom leta fram adresser i närområdet, men vi hann aldrig träffas.
Det var med bävan jag
skickade mitt manus till Fredrik Therman, men jag hade inte behövt vara
ängslig. Han var uppmuntrande, kände väl till de miljöer jag beskrivit och
tyckte det var intressant läsning. Lite grann krockade vi när det gällde
språket, där han ville ha ett renare finlandssvenskt riksspråk och jag ett
folkligare talspråk, så som min mor talade, men vi fann ut kompromisser.
Tyvärr hann han aldrig se den färdiga produkten, som efter alla turer med korrigerande och konverterande kom ut som e-bok den 10 december, tre och en halv månad efter hans död.
Willy Wester
parkerade flakmoppen och klev av. Byxorna var solkiga med runda knän och myggjagarna
hade tvärbrott vid tårna och pekade uppåt som näbbskor.
Han sköt upp dörren till Mjölkbaren med den vänstra handen och strök det flottiga håret bakåt med den högra. Medan han långsamt äntrade lokalen tittade han ömsom åt vänster, ömsom åt höger, lyfte på ögonbrynen och bugade artigt mot alla kvinnor i lokalen.
– En dagens, sa han rutinmässigt, utan att titta närmare på menyn, samtidigt som han nöp åt sig en tandpetare och började tugga på den i ett försök att se skarpsinnig ut.
Han slog sig ned vid ett tvåmansbord bredvid en pelare, med utsikt över vägen. Än så länge var allt lugnt. Ur innerfickan tog han fram en anteckningsbok, i vilken han från ena hållet antecknade märkligheter och från andra hållet betygsatte kvinnor i sin omgivning. Med en blyertsstump gjorde han några hastiga noteringar, som ingen annan än han kunde utläsa något av. Det gällde att alltid vara beredd, det visste han, beredd på allt.
Så började han slafsa i sig maten, pölsa och rödbetor. En liten flicka, som plötsligt tappat aptiten på sitt glas med mjölk, tittade bekymrat på och viskade halvhögt till sin mamma:
– Jag tycker synd om maten som blir uppäten av Willy Wester.
I femårsåldern började jag längta till
skolan. Min farbror hade som orienterare vunnit en liten portfölj, typ en dam-
eller barnportfölj, och den fick jag, med en jättestor blå penna. Under de två
år som återstod till skolstart lekte jag skola och att jag åkte skolbuss, packade
ned och upp mina barnböcker, pennor, sudd och linjal, skrev och räknade. Att få
börja skolan vid sex år var det aldrig tal om, utan det var bara att härda ut i
sådär en sjuhundra dygn, vilket ju är en evighet i ett barns liv.
Jag trivdes bra med att gå i skolan, bortsett från de tre åren i läroverk, där jag var sista kullen. De som var ett år yngre än mig gick följande år ut grundskolans högstadium, men då jag gick var realexamen fortfarande obligatorisk för att kunna skaffa gymnasiekompetens och läsa vidare på universitet. Det går ju inte att ångra ett system man inte kunnat påverka, men med facit i hand borde jag inte ha utsatt mig för dessa tre år, utan nöjt mig med att läsa på egen hand, som far och farfar gjorde.
Skolan har aldrig varit flexibel nog att passa alla och ännu finns mycket att göra därvidlag. För min del var det inte förrän jag på gymnasiet fick möjlighet att läsa in tre år på ett som jag kände att jag fick något sammanhang i det jag läste. Dittills hade man varit hänvisad till kvällsgymnasium om man ville läsa komprimerat, men vid Cederbladsskolan fanns nu den möjligheten även dagtid.
En kompis hade blivit så störd av gymnasiets 40-minutersmoduler – då lektionerna ovillkorligen skulle avbrytas för rast när man lagom kommit i gång – så hon slutade. En förståndig rektor ordnade så hon fick läsa på egen hand och komma till skolan och tenta av större stycken, som på universitetet.
Cederbladsskolans gymnasium 1969/1970, Magdeburg, Uppsala
I Uppsala var tiden kring höstens terminsstart, brytningstiden, fantastisk! Till skillnad från de flesta studenter tillbringade jag även somrarna i Uppsala, eftersom det var där jag fick sommarjobb. Sommartid var Uppsala en annan stad, även om nationerna fortfarande fanns, men ibland inom loppet av några dagar skedde den magiska övergången. Från att japaner stått och fotat domkyrkan i tryckande sommarhetta, var luften ren och klar och staden invaderades av 20.000 studenter i olika skepnader och trottoarerna svämmade över av cyklar.
Jag älskade trängseln på LundeQ och Svenssons när den nya kurslitteraturen skulle införskaffas och doften av nytryckta böcker, köandet på studentkåren och studiemedelsnämnden, virrvarret på institutionerna innan allt fallit på plats, ja, allt!
Vurmandet för skolstarten bidrog nog till att jag mentalt blev den evigastudenten, som ständigt ville börja en ny kurs när hösten nalkades. Under långa perioder med småbarn, mjölkkor och sjuka föräldrar fanns det inte möjlighet till det, men känslan fanns.
Wikimedia Sverigearbetar för att alla människor ska ha fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Stöd dem via BG 900-6859, PG 90 06 85-9, Swish 123 269 26 97
I Sverige lär det ska finnas närmare 230.000 som heter Lars.
Det var en Larsdag för en massa år sedan som jag förlovade mig med en av dessa Lars på en bänk vid Svandammen i Uppsala, sedan vi intagit kräftor med toast och vitt vin på Östgöta nation.
Svandammen och Uppsala slott
Min farfar hette Lars Olof, Lars efter sin morfar och Olof efter sin far och farfar.
Farfars morfar, Lars Larsson, med tillägget Högberg som soldat, kom från granngården Pers. Han föddes den 8 augusti och döptes på Larsmäss, den 10 augusti 1809. Föräldrarna, Lars Andersson från Jon-Ers och Anna Olsdotter från Pers i Västanbyn, var nybyggare vid Pers i Överbyn.
Lars Larsson var äldsta barnet i syskonskaran och det var hans tre år yngre bror, Anders Larsson, som tog över vid Pers. Anders var farfar till Peter Stormares farmor. Det fanns även två yngre syskon, som dog ett år gamla.
Lars Larsson gifte sig till Dunders med Maja, den enda av fyra syskon som uppnådde vuxen ålder. Vigseln skedde den 25 mars 1837, sedan svärfar Petter Zachrisson givit sitt skriftliga tillstånd – bevittnat av revolverprästen Jonas Offrell från Offerberg i Undersvik, som samma år började tillverka sin revolver i brukspatron J. T. Nordenadlers verkstad på Högbo Bruk – och redan den 17 april föddes första barnet, sonen Petter.
Av Lars Larsson själv finns inget foto, men hans gravvård, i röd kalksten, är den äldsta stående stenvården på Högbo kyrkogård och betecknas som tidstypisk:
HÄR HVILAR STOFTET AV BONDEN LARS LARSSON ÖFVERBYN F. D. 8 AUG 1809 D. D. 26 AUG 1872 SV. PS. No 4(-)9 V. 1
Psalm 489, vers 1, i 1819 års psalmbok lyder: Kom, jordens barn, eho du är, Din bortgång att besinna! Den kropp som ligger liflös här, Må dig därom påminna! I grafwen, dit han gått förut, Kanhända inom årets slut Man också dig skall finna.
Lars Larsson var en duktig timmerman, som tillbringade all ledig tid vid hyvelbänken. Tre av döttrarna fick var sin hemsnickrad byrå när de gifte sig, Anna julen 1865, Maria i mars 1867 och Margreta julen samma år. Dottern Karin gifte sig inte förrän 1875, tre år efter faderns död.
Någon inkomst utanför gården tycks inte Lars Larsson ha haft och med sex barn var det säkert knapert, då skogen var utarrenderad med flera decenniers avverkningsrätt och bästa åkern på långtidsarrende. Missväxtåren 1867-1869 var kännbara, och i september första missväxtåret dog först hans svärfar och sex dagar senare dottern Brita, 19, på sin morfars begravningsdag.
Lars Larssons svärfar, häradsdomaren och kyrkvärden Petter Zachrisson, hade uppenbarligen dålig tilltro till sin måg som lantbruksföretagare, för när barnen föds skrivs Lars Larsson omväxlande bondeson, måg, bondemåg och kyrkovärdsmåg. Det var inte förrän äldsta barnet var 18 och svärfar blivit änkling som Lars Larsson 1855 blev bonde vid Dunders. Redan tolv år senare tog dock Lars Larssons måg, nämndemannen och kyrkvärden Olof Högman, över gården och Lars Larsson själv kunde helhjärtat ägna sig åt snickrandet de fem år han hade kvar att leva.
Det var också vid hyvelbänken Lars Larsson plötsligt dog av slag den 26 augusti 1872 – Polisundersökning d. 30 Aug. 1872 visade, att intet hinder varför den döda kroppens begrafning – och den 1 september begravdes han.
Lars Larsson hade verkligen från födseln hittat sin gör-det-självkänsla.
Han bjuder sura strömmingar vid doktorns jättebord och talar stumt med röda sammetshänder Den indianfilmsheder som han änne lovar ut fördunklas bakom komp av Little boxes.
Hon känner sig som vacker fast bara på långt håll och husen sätter hämsko på passionen Och han är lika fängslande som Moltas‘ döda hund och förortsregnet stärker varje tvivel.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.