Etiketter

,

Willy Wester parkerade flakmoppen och klev av. Byxorna var solkiga med runda knän och myggjagarna hade tvärbrott vid tårna och pekade uppåt som näbbskor.

Han sköt upp dörren till Mjölkbaren med den vänstra handen och strök det flottiga håret bakåt med den högra. Medan han långsamt äntrade lokalen tittade han ömsom åt vänster, ömsom åt höger, lyfte på ögonbrynen och bugade artigt mot alla kvinnor i lokalen.

– En dagens, sa han rutinmässigt, utan att titta närmare på menyn, samtidigt som han nöp åt sig en tandpetare och började tugga på den i ett försök att se skarpsinnig ut.

Han slog sig ned vid ett tvåmansbord bredvid en pelare, med utsikt över vägen. Än så länge var allt lugnt. Ur innerfickan tog han fram en anteckningsbok, i vilken han från ena hållet antecknade märkligheter och från andra hållet betygsatte kvinnor i sin omgivning. Med en blyertsstump gjorde han några hastiga noteringar, som ingen annan än han kunde utläsa något av. Det gällde att alltid vara beredd, det visste han, beredd på allt.

Så började han slafsa i sig maten, pölsa och rödbetor. En liten flicka, som plötsligt tappat aptiten på sitt glas med mjölk, tittade bekymrat på och viskade halvhögt till sin mamma:

– Jag tycker synd om maten som blir uppäten av Willy Wester.