Etiketter

, , ,

Fredrik Therman, alias Fredman


Idag är det fem år sedan Fredrik Therman – bibliotekarie, frilansskribent och medborgaraktivist – plötsligt avled. Som ordförande för Svenska Fredsvänner i Helsingfors, styrelsemedlem i Fredsförbundet, chefredaktör för tidskriften Fredsposten – och därtill Bellmantrubadur – var Fredman hans utomordentligt lämpliga signatur.

Jag hade hållit på några vårvintrar med att sammanställa min mors minnen. Det jag hade att utgå från, var en stor kartong med fullklottrade block och lösa lappar, som jag började med att lägga någorlunda kronologiskt. Med ansvar för ett lantbruk fanns det egentligen bara tid för skrivande januari-mars, vilket jag gjort ett par år, men jag insåg att jag måste ge det mera tid. Den 29 september 2014 skulle det nämligen bli 70 år sedan min mors hembygd blev Sovjetisk marinbas, så det var ett lämpligt tillfälle att försöka runda av.

I början av mars 2014 kände att jag behövde en finlandssvensk lektör. Det var inte bara för det västnyländska språkets skull, utan för den finlandssvenska kulturen. Någon behövdes som hade förståelse för vad det innebar för ett folk att vara en svenskspråkig minoritet, att ha levt två sekel under ryskt styre, att ha upplevt flera krig och evakuering.

Genom Nylands litteraturförening kom jag i kontakt med Fredrik Therman, som just hörsammat deras efterlysning av lektörer och som åtog sig att bli min. Det visade sig också att vi var 10:e-kusiner efter Hans Michelsson Munck och Katarina Slang, födda i slutet på 1500-talet. Under ett par intensiva vårmånader diskuterades det och mejlades frågor och kommentarer fram och tillbaka. Han pratade om att han och frun tänkt semestra på en svensk ekogård och jag hjälpte honom leta fram adresser i närområdet, men vi hann aldrig träffas.

Det var med bävan jag skickade mitt manus till Fredrik Therman, men jag hade inte behövt vara ängslig. Han var uppmuntrande, kände väl till de miljöer jag beskrivit och tyckte det var intressant läsning. Lite grann krockade vi när det gällde språket, där han ville ha ett renare finlandssvenskt riksspråk och jag ett folkligare talspråk, så som min mor talade, men vi fann ut kompromisser.

Tyvärr hann han aldrig se den färdiga produkten, som efter alla turer med korrigerande och konverterande kom ut som e-bok den 10 december, tre och en halv månad efter hans död.

Nog minns jag!