Micksmäss, som Mickelsmäss ofta kallas i Högbo, var av gammalt skiftet mellan sommar- och vinterhalvår. Då skulle skörden vara bärgad och djuren tas hem från fäboden och stallas in. Det var också då man fick börja använda ljus för vintern, något som man inte kunde slösa med i onödan. I samband med Micksmäss inföll också höstens stora marknad och i äldre tid friveckan, då man kunde byta arbetsplats.
I Högbo var Micksmässmånda’n, måndagen efter Mikaelidagen (29/9), en särskild festdag och kanske årets viktigaste. Det var en kyrklig skördefest, som började redan 1856, tre år före Bybranden. Den dagen var arbetet inställt, barnen var lediga från skolan och affärerna höll stängt. Vad jag vet var det enda gången på året som hela bygden firade något tillsammans. Slåttgröten exempelvis, tredje söndagen i augusti, firade varje gård för sig med sitt gårdsfolk.
Micksmässmånda’n gick man först i kyrkan, som för dagen var smyckad med allt man skördat. Därefter intogs middag på Gamla Herrgården på Högbo Bruk, där det var dukat med stärkta, vita dukar. Medan de flesta ännu var verksamma inom bondenäringen var festen gratis, och senare betalade man det symboliska priset 1 krona. Menyn var alltid densamma:
* Kåldolmar med rårörda lingon och potatis * Äppelkaka med vaniljsås * Kaffe med dopp
Matberedning till Micksmässmånda’n: Farmor Gina, Gammelfaster Anna och Faster Anna
Lingon kunde naturligtvis alla plocka, men annars var det bönderna som bidrog med de råvaror som behövdes till festligheten. Dunders höll ofta med potatis och Pappa berättade hur Gammelfaster – Dunder Anna – satt på brunnstaket framför brystun och skalade ”ämbarvis med pären”. Maten anrättades oftast vid Anders-Pers.
Efter maten samlades man återigen i kyrkan, denna gång för vesper, en tidebön.
Ryktet om den billiga maten lockade småningom så många utomstående, att byborna själva inte fick plats. Då det inte längre var en bygdefest minskade intresset att bidra och traditionen upphörde i början av 1950-talet.
Numera får vi som vill fira Micksmässmånda’n göra det på egen hand, och naturligtvis vankas det då kåldolmar med rårörda lingon och potatis följt av äppelkaka med vaniljsås. – What else? som en Nespressoälskare retoriskt formulerar sig.
Själv firar jag i år skördeåret med får- och hönsbönder från Sörmland.
Det är något skräckblandat med skördeanden – skördetiden – som gör att man ibland både håller andan och tappar den. Så många faktorer spelar in om det ska bli någon skörd och en kedja är ju som bekant inte starkare än sin svagaste länk.
I år var det ett bra år, med tidig vår, minimal vårflod, bra vårbruk då väder och alla maskiner höll måttet, en sommar med lagom doser av sol och regn och i början av september stod ekohavren tät och förvånansvärt ren från ogräs. Då började skvättandet – i två veckor – och även fast det fanns gott om tid kvar av hösten hann det allt bli lite trösk-ångest, som också övergick i container-ångest.
Nu blev det ju inte alls några problem! Trots att det först lät omöjligt att ordna fram några containrar, kom närmast exemplariskt först tre stycken den 13:e och sedan ytterligare tre den 17:e september och säden blev både tröskad och levererad. Stort tack för det!
Norrsidan 2019-09-15: De första tre containrarna ekohavre är tröskade och uppmärkta för leverans till Dalviks Kvarn
Vi odlar all spannmål för direkt försäljning och är därför helt beroende av containrar när det ska tröskas. Regnperioder kan det stå containrar lite varstans på åkrarna i väntan på att bönder ska kunna tröska, och det är alltid lika hmm… spännande när det ska finnas containrar att uppbringa.
Varför utsätter man sig för det?
Sommartom lagård där flugorna surrar och sol’n skiner in över nysopad gång Det är dagar som denna som får en att uthärda lön som är usel och vinter för lång Lillkalven njuter i kätten i hörnet och det doftar här inne av nysågat spån Men höet blir dränkt och säden förväxt så var kommer en enfaldig bondesjäl från?
MH -84
Förra året, 2018, var ett uruselt odlingsår. För de allra flesta var torkan det stora problemet, men vi kom inte ens dit. För oss var problemet nämligen vårfloden, då skiftet Norrsidan fortfarande hade insjöar i mitten av juni. Vi beslöt därför att hoppa över vårsådden och nöja oss med lite vallskörd till avsalu. I gengäld tänkte vi så ekologiskt höstvete – men då gick det inte att komma över dylikt utsäde…
Vårflod på Norrsidan2018: Pumphuset var illa ute och dräneringspumpen fick vänta på tjänstgöring ett par månader
Nu får man ju som företagare vid en bruksort lära sig att skylla sig själv. Råkar man nämna något problem för några ”på golvet” kan svaret bli: – Men det är ju självvalt, eller hur? Deras egna jobb, däremot, är tydligen aldrig någonsin självvalda. Det är väl kanske därför de nödgas tåga och protestera varje Första maj i det oändliga?
Det är 75 år sedan beskedet kom att Porkalaområdet tio dagar senare skulle vara evakuerat för att bli sovjetisk marin- och militärbas. Min mor var en av dem som blev utan hem och hembygd. Det här är hennes berättelse från Nog minns jag!
”Evakuering och exil
Jag tjänstgjorde på sambandscentralen i Hangö när jag den 19 september i omkopplaren råkade höra ett samtal mellan två officerare: Degerby skulle om tio dagar bli sovjetisk marinbas i femtio år. Jag ringde genast till Lorvis och Greta bekräftade: – Ja, det är bara att packa! Fredagen den 29 september, i praktiken åtta dagar senare, skulle bland annat drygt tjugoen av Degerbys tjugofyra byar överlämnas till Sovjet.
Vi visste att Porkalaudd i Kyrkslätt var intressant för
Sovjetunionen, men sedan hade det börjat talas om Porkalaområdet, vilket var ett begrepp som aldrig använts tidigare. Att
det enligt vapenstilleståndsfördraget skulle innefatta nästan hela Degerby,
större delen av Kyrkslätt och en stor del av Sjundeå och lite av Ingå och Esbo
socknar –
inklusive havsområdet sammanlagt ettusen kvadratkilometer – kom som en
chock. Vivi kommenterade efteråt:
– Inte visste vi att Porkala var Degerby!
Jag tog ett tåg från Hangö till Solberg klockan tre
på natten och det var många bekanta på tåget. Alla visste vad som hänt och
ingen hade räknat med en evakuering. Erik Berglund från Gränis i Sjundeå, en
klasskamrat från Västankvarn, kom fram till mig och beklagade. De hade halva
hemmanet inklusive boningshuset utanför det som skulle bli sovjetiskt
arrendeområde.
Säden var inte tröskad och potatisen var kvar i
jorden. Vid Lorvis rian stod Jönisen, Damén från Jönis i Ingå, och tröskade.
Frivilliga herrar från Stockmans varuhus i Helsingfors var ovana och arbetade
med näsdukar runt såriga händer. Åke Ahlbom, en frälsningssoldat som om
somrarna bodde i Grönkulla, åkte med säden till stationen vartefter den var
tröskad och skötte fraktsedlar. En hel kår av Frälsningsarmén från Helsingfors
tog upp potatis och rotsaker. En stor lada lin blev dock kvar på Grönkulla.
Jag cyklade till kyrkbyn då någon ropade: – Meri! Där i ett fältkök stod min rumskamrat från Hangöperioden, Marja Hannula, och bespisade alla frivilliga och alla som inkallats som hjälp för evakueringen. Marja skrev sedan i min gästbok: Jag är glad att jag fick se ditt kära Lorvis och vara dess sista gäst.
Evakueringschef var Arne Illman, vår polis, och
odlingschef Ola Brenner, lärare på Västankvarn, som båda höll till på Furuborg.
Alla ställde upp och hjälpte till med evakueringen,
hög som låg. Ärkebiskopen von Bonsdorffs dotter tog upp kålrötter hos Uno
Karell vid Pellas Bocks, mitt i kyrkbyn. I lastbil med Fiskars på dörren kom friherrinnan von Julin i overall och körde
kålrötter från faster Betty vid Höckers till stationen.
Lastbilar från Tammerfors sattes in och Vera och
Arne fraktade med lastbil hö från Nygård till Vassböle. Bilen hade
gengasaggregat, gnistor slog till vid Mickels bastun och höet fattade eld. I
bastun fanns dock brandsprutor, så elden hann aldrig sprida sig till
omgivningen.
För att inte transporterna skulle försenas längs de
smala vägarna var det förbjudet att flytta djur på dagtid, men på nätterna
föstes kor gående långa sträckor med hornen målade i olika färger.
För vår granne Nestor Flytström vid Spovas välte tröskverket i frakten och han skadades illa. Trots flera veckor på sjukhus löpte evakueringen med hjälp av bekanta.
Det gavs order att allt skulle vara städat och snyggt och att man välkomnande skulle lämna nyckeln i ytterdörren. Vår granne Thure Lindroth på Storgård spikade det sista han gjorde upp ett par gamla byxor upp och ned på ytterdörren som ett V – för Venäläiset (Ryssar) eller kanske Venäjä (Ryssland).
Porkalaområdet – sovjetisk marin- och militärbas 1944-1955
Sent en kväll på Dunders, den 19 september 1955, exakt elva år efter beskedet om evakuering, meddelades plötsligt på radion att Porkalaområdet skulle återlämnas, trettionio år tidigare än vad som fastställts. Sändningen avslutades med Vårt land och jag stod i givakt mitt på köksgolvet och tårarna rann.
Dessa elva år kallas Porkalaparentesen – en parentes i Porkalas historia – och många släktingar och vänner skulle komma att återvända.”
För 150 år sedan – den 15 september 1869 – föddes min farfar i Dunders gammelgården. Det var en länga som stod mellan syrenerna och brystun, bryggstugan, och som var mangårdsbyggnad innan nya bostadshuset uppförts 1883. Brystun kunde inte byggas förrän hans mormor dött, för hon ville inte att de tog ned en stor ask som stod där bakugnen sedan murades. Farfar roade sig med att klättra genom fönsterna mellan brystun och gammelgården, innan den revs, vilket ger en bra uppfattning om placeringen. Han mindes också hur Högbo Bruk körde med oxar på det som varit Erkastomten, där Högbovägen nu går mellan Dunders och Jugas.
I gammelgården bodde vid Farfars födelse hans föräldrar, Margreta (f. 1840) och Olof (f. 1842), hans mormor Maria (1812-1882), hans morfar Lars (1809-1873) och hans moster Karin (f. 1851), som ännu inte var gift. Säkert fanns där också någon dräng och någon piga, som brukligt vid den tiden.
Farfar var äldsta barnet av två, döptes redan nästa dag och gudföräldrar var hans moster Maria och hennes man handlaren August Forssmark, hans mors kusin Anders Andersson (f. 1853), blivande bonde vid Pers, och hans fars syster Brita Olsdotter (f. 1854), bonddotter vid Skommars och senare bondhustru där.
Hungeråren, missväxtåren 1867-1869, hade gett insikt om såväl vikten av kunskap om lantbruk, som att bredda sig och inte förlita sig på att enbart kunna leva av lantbruk. Det var också stora förändringar i samhället i övrigt och utbildning låg i tiden. Farfars kusiner bröderna Forssmark, hans moster Marias söner, hade samma tankar: Axel (f. 1871) och Manne (f. 1879) läste teologi, Albin (f. 1876) gick på seminariet, Emil (f. 1873) läste till kamrer och Carl (f. 1867) till handlare.
Läsåret 1889/90 gick Farfar vid Landtbruksskolan, Bonduniversitetet, i Kristinehamn, Värmland, tillsammans med kusinen J. E. Persson (f. 1866), hans morbror Petters son vid Per-Lars i Rökebo. Det var det läsåret sex elever i klassen, alla pojkar, varav alltså två från Högbo. Farfar gick också Allmänna skolan vid KPS, möjligen året innan.
Skolan hade vid den tiden yrkesutbildning för drygt 200 elever, varav 70 kvinnliga. Såväl rektor Johan Bäckman som hans efterträdare, Johannes Nyvall, var förespråkare för flickors möjlighet till yrkesutbildning och vid KPS fanns samskola redan 1880.
Bonduniversitetet, KPS, läsåret 1889/90: Främre raden t. v. farfar L. O. Högman och bakre raden t. h. hans kusin J. E. Persson
De ämnen som lästes vid Landtbruksskolan var Svenska, Rättskrifvning, Geometri, Aritmetik, Metersystem, Wälskrifning, Handlingars affattande, Korrespondens, Kommunal- o. Statsförfattning, Landthushållning, Husdjursskötsel, Hästens ytterlära, Hofslagslära, Grund för Mejerihantering, Wäxtkännedom, Kemi, Geologi, Fältmässig afvägning o. kartritning, Bokföring Landtbruk, Hälsa o. Sjukvård, Linearritning och Algebra. Farfars kartor finns bevarade och är imponerande konstverk med tanke på den korta utbildning det var fråga om.
Johan Bäckman, dittillsvarande rektorn vid KPS, lämnade 1889 skolan för att bli VD för Svenska Lifförsäkringsbolaget – och försäkringar var också något som låg i tiden. Efter hemkomsten från skolan startade kusinen Johan Erik Persson Högbo Koförsäkringsförening, Jan-Erikasförsäkringa, som den fick heta i bygden. Farfar övertog Högbo Hästförsäkringsförening, vars ordförande han var i 50 år, tills Farbror Sven tog över. Årsmöte hölls ofta på midsommarafton, så man inte skulle behöva sätta efter en arbetsdag.
Farfar och hans syster var båda musikaliska och sjöng för jämnan. De var också medlemmar i Högbos första kyrkokör, som startades på 1890-talet.
Farmor Gina hade efter utbildning till mejerinna i Huså, Jämtland, haft anställning i Stynsberg, Uppland, och i Årsunda, innan hon hösten 1896 kom till Högbo Bruks mejeri, 25 år gammal. Hon berättade hur hennes och Farfars romans började med att Farfar drog henne på kälken uppför källarbacken vid Högbo Bruk, som även de vuxna unga då roade sig med att åka utför.
Kanske träffades Farmor och Farfar redan som barn, eftersom hennes far var lantbruksinspektor vid Högbo Bruk. Familjen bodde då i Plaanska gården, som stod där Nya Herrgården nu står. Farmor var sju år när familjen flyttade till Fogelsta i Årsunda och Farfar var nio och kan nog dessförinnan ha vistats nere på bruket ibland, även om han bodde i byn.
Det blev en lång förlovning – sju år –
innan Farmor och Farfar hösten 1903 gifte sig. Att förlovningen blev så
långvarig berodde enligt Farmor på att man inte visste var man skulle bo och
vad man skulle leva av, men slutligen flyttade hon ändå in vid Dunders, i samma
hushåll som Farfars föräldrar och hans syster. Farfar och hans syster var
hemmason och hemmadotter och blev ägare till hemmanet först 1928, då de var 58
och 56 år gamla.
Farfar var under många år sågfogde vid Öfverbyns Såg, i Ski vid Bergforsen, vilket var ett dagligt förmiddagsjobb, där man dessvärre aldrig kunde ta så mycket betalt som man borde. Andra uppdrag var som ledamot i Gästriklands vägstyrelse, i kyrko- och skolråd och i Högbo taxeringsnämnd, alltsammans mera tidskrävande än inkomstbringande. 1921 blev han kyrkvärd i Högbo kyrka, 52 år gammal, en tjänst som han innehade till han var 74 år.
Prosten Gottfrid Pontén beskrev Farfar som intelligent och slagfärdig med en strålande humor, med stark frihetskänsla, omutlig rättrådighet och trofast kärlek till hem och hembygd. Redaktören för Arbetarbladet, Carl Björk, Betula, menade att han var en kuf – inte så lite särling. Från Betulas synvinkel var det kanske märkligt att idealistiskt verka för det allmänna och samtidigt finna sig i att inte kunna ha anspråk för egen del. När Farfar dog hade bostadshuset fortfarande originalutförandet från 1883, där det skulle bäras in ved och vatten och bäras ut slask.
Farfar var högerman från födseln och Fröken Sigrid (1872-1963), konsul Göranssons sondotter, var en av hans partikamrater i högerföreningen. Hon hade 1914 låtit uppföra en stuga till sig på Gyltbergets sydsluttning i Dunders utmark i Holmröddret, Sigrids villan. I slutet på 1950-talet donerade hon stugan till diakonin och den blev scoutstuga.
Min far och min farfar läste boken som tonåringar och citerade den. Jag tog mig aldrig tid som tonåring, men att läsa den är Topp 1 på min Bucket list…
I .N. J. SERTA FLOREA SVECANA eller Swenske Örte- kranz aff Johannes Palmberg Medicin. & Phys. Lect. with STRENGNÄÄS sammanflätad Cum gratia & Privilegio Åhr Effter Christi Börd 1684. Trycht aff Zach. Asp/ Capit. Boom
Zachris Larsson Dunderberg, som han kallade sig efter sin hustru, har skrivit längst fram i boken: ”d: 6te Oct. 1834 med nytt band försedd”.
Bokmärke med texten ”Nils Högman”.
Har du kommit över denna bok?? JAG KÖPER DEN TILLBAKA och lämnar även om så önskas samma bok i originalband i utbyte!
Just detta exemplar är av stort personligt värde för mig.
Han går och puttar, han går och struttar sen hem till solstolen sin och huttar Han byter fruar, han byter bilar, han byter barn och han går och stilar Ingenting alls kan få vara vant Nej, allt ska vara modernt och dant
Och aldrig ser han Fridas hage! Blott om han fått solsken på sin mage
Bland blanka, vita stammar ångar varma kroppar, skällkon går i täten, dimman ligger tung Moderskärlek flammar, lilla kalven hoppar, trygga, dova läten, dagen den är ung
Med nya frun uti nya huset blir lyckan kort där i kärleksruset De nya barnen vill inte stanna Hans gamla barn honom jämt förbanna Snart nog är allt ännu en gång bytt för allt ska vara förbytt och nytt
Täppan
Ån vilar varm och av gäddor hörs slagen upp till änget där berget går i dagen Kvällen sväljer dagens kvalm och allt vad ögat kan förnimma omfamnar hela jaget medan mörkret stjäl timma för timma
Provocerar och trakasserar med självklarhet, boxar och knuffar inför roade kolleger, hånar vikarien som inte inser patientens mindervärde – Han har ju fel i huve’t! undervisar förmågan glatt hånskrattande.
Hospitaliserad
Med samma ljusblå klänning och samma ljusblå kofta är du ett skötarebekymmer: Du är inte fåfäng! Missanpassad bland hårrullar och nagellack i avdelningens bordelldoft fångar du min blick ängsligt angelägen och räcker upp handen: – Får jag gå till kapellet?
Vikarien
– Det är väl inget större fel på dig, säger den kontaktsökande manlige patienten och slår sig ned med en fika.
Matberedning till Micksmässmånda’n: Farmor Gina, Gammelfaster Anna
