Ogilwie

Etiketter

22., Angus Skottland, Åbo Finland, George Ogilvie: "Foreign hands", Högbo kyrkby / Överbyn, Klanen Ogilvy/Ogilvie, Narva Svenska Estland, Ogilwie nr 277

Clan Ogilvie hunting ancient tartan tam o’ shanter (ToS)

– Jag var här först! brukar min man retas och syfta på det faktum att hans släkt flyttade härifrån gården 1729, medan min släkt kom hit 1747. Hur otroligt är inte det, att hans förfäder – familjen Högmarck-Ogilwie – inte bara ägde samma gård utan bodde i samma hus som mina förfäder – familjen Dunder-Boman – flyttade in i 18 år senare…! (Det är inte samma hus som vi nu bor i, utan det tillkom 1883.)

Min mans farfars-farmors-farmors-morfar, Kapten Johan (Hans) Högmarck (1688-1727), var också min farfars-morfars-farfars-morfars-bror. Han var född vid Östanbyn nr 10, Högbo, och slutade sina dagar här vid Överbyn nr 2, sedermera Dunders, endast 38 år gammal i lungsot. Vem vet hur historien skrivits om han fått ett fullångt liv.

Hans Högmarck var kapten vid Hälsinge regemente, före 1721 stationerad vid Järvsö kompani, Hälsingland, och därefter vid Ovansjö kompani, Gästrikland. 1719 gifte han sig i Ovansjö med Eleonora Ogilwie (1696-1776), född i Narva, Svenska Estland, som alltså var min mans farfars-farmors-farmors-mormor. Familjen bodde som nygifta i Kaptensgården i See, Ovansjö, där de fyra barnen föddes – Anna Christina (f. 1720), Patrik (f. 1721), Sofia Katarina (f. 1723) och Margareta Eleonora ”Nora” (f. 1724) – men inget efter ankomsten till Högbo.

Redan i februari 1727 dog kaptenen så han fick bara tre år här vid Överbyn nr 2.

Eleonoras livsöde var minst sagt dramatiskt. Fadern var major vid Åbo läns fördubblingskavalleriregemente och deltog i Narvas försvar. När Eleonora var åtta år gammal dog hennes mor, Anna Sofia von Rohr (1650-1704), under Narvas belägring. Hennes far, Patrik Patriksson Ogilwie (1648-1705), dog följande år i Åbo, Finland, av skador han ådragit sig under attacken. Flera av syskonen tillfångatogs av ryssarna och brodern Gustaf, fältväbel, dog 1704 i fångenskap. De övriga skonades småningom och släpptes, tack vare ingripande av generalfältmarskalken för den segrande ryska fiendehären Georg Benedict (von) Ogilvy [Георг Венедикт Огильви], som var av samma skotska klan. Eleonora hade dock blivit skild från far och syskon under belägringen och hamnade efter många äventyr i Åbo, där hon först 1710 fick veta att fadern var död. Då begav hon sig, 14 år gammal, med systrarna Christina (1685-1773) och Sophia (1691-1761) över till Sverige. Brodern Patrik (1690-1753) och systern Helena (1699-1752) stannade i Finland och brodern Georg, kapten vid Nylands regemente, tillfångatogs i slaget vid Poltava och dog i Sibirien 1719.

Efter ett par år som änka gifte Eleonora 1729 om sig med Kaptenlöjtnant Jakob Rönqvist (1688-1753), också han vid Hälsinge regemente, född vid Järpe skans, Undersåker, Jämtland. Han hade varit i rysk fångenskap i Sibirien 1709-1721 och hans far hade stupat 1709 i slaget vid Poltava. Med Jakob Rönqvist flyttade Eleonora till Berge, Bjuråker, Hälsingland, där familjen fick två barn – Axel (f. 1730) och Katarina (f. 1732) – och till Änga by, Bjuråker, där ytterligare tre barn föddes – Sofia (f. 1733), Elisabet (f. 1736) och Eleonora (f. 1738) – innan maken dog i wattusot. Hon överlevde sin make med 23 år och dog 80 år gammal i lungsot i Säversta, Bollnäs.

Svenska grenen Ogilwies adelsvapen

Klanen Ogilvy/Ogilvie härstammar från Gilbert Ogilvie (1156-1231), son till en tidig Greve av Angus, Skottland. Eleonoras farfar, Patric Williamson Ogilwie av Voltis och Vruda (1606-1674), född i Skottland, introducerades som svensk adelsman 1642: Ogilwie nr 277

George Ogilvie – ”Foreign hands” (2017)

Öarna

Etiketter

10., Buddha, buddhism, profiler, R.E.M.: "Losing my religion"

Genom dimman ser hon klipporna i Dover
där mänskor sover
gott hos John Blund
Hon gömmer ansiktet i en grå pullover
och lurar sig av fantasin en stund
Han är förälskad i det gula och det röda
och tal med döda
är hans trick
Han liknar livet vid en körning
och en astronomisk störning
och ler med blåbär i sin blick

Hon flyr iväg till öarna uti kanalen
och sveper sjalen
runt sin hud
Hon vill en sista gång bevista festivalen
och han må gärna hållas med sin gud
Han sa: Vi måste alla göra eftergifter
och skickar skrifter
från Indien
Han hela livet vill bejaka
med sitt kära Tripitaka
och kommer aldrig hem igen

R.E.M. – ”Losing my religion” (1991)

Oktober

Etiketter

9., profiler

Ensam i bräcklig farkost
och med ögon fulla av grus
nymornad men alltför klarsynt
för att njuta av friden i sitt hus
Med jaget ganska sönderklöst
av alltför hårda tag
från ensamhet till ödslighet;
synd och skam blir lag
Trädens tissel tassel
varningsrop och varsel
alla hesa korpars kverulerande

Då står hon där, i sen oktober,
och med en glimt i ögonen
och hon säger: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!
På lånad tid, i sen oktober,
i bästa sommarklänningen
säger hon: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!

Ensam i bräcklig farkost
och med dålig andedräkt
till minne av den vämjelse
du kvällen innan släckt
kastad oförskonad
ut på nattsvart hav
hojtande och haltande
och utan mänsklig stav
Tömd på idealitet
dömd till illusionslöshet
blåst på det som kallas livets goda

Och där står hon, i sen oktober,
när stormen piskar tinningen
och hon säger: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!

MHn -82

Gyltberget – körstigar f.d.

Etiketter

21., Holmröddret Högbo, körstigar, Länsmuseet Gävleborg, liggmila/gylta, OK Hammaren Högbo Bruk, resmila, släpvägar, stenåldersboplats

(fortsättning från Gyltberget – kolbottnar)

Gyltberget, eller som det också kallas Dunders berget eller till och med Sigrids berget, i Holmröddret, var åtminstone under ett sekel ett mycket populärt friluftsområde. Tillgängligheten dit från Sandviken via Kvarnströmsbron var naturligtvis en bidragande faktor och Fröken Sigrids villa en annan. Svamp- och bärplockare dök in i storskogen bakom vedbon vid Dunders fäbodstuga, följde de snirkliga stigarna och kom tillbaka med korgar och bunkar fyllda av svamp och bär. Orienterare, motionärer och hundägare var ofta på berget, liksom skolklasser och scouter. Dunders kor gick fritt på skogen in på 1940-talet, då de ibland även mjölkades i Holmröddret, och på 1960-70-talen var Gyltberget inhägnat för ungdjuren.

På 1990-talet hade skogen på berget blivit drygt hundraårig och risken blytung, att marken hade för högt naturvärde för få att vara privat. För att behålla fäboden var en avverkning därför nödvändig och kom till stånd 2011.

OK Hammarens karta 1997, där de gamla kör- och släpstigarna finns utmärkta

Inför avverkningen märkte Länsmuseet upp lämningarna efter liggmilorna, gyltorna, med blågula fornminnesband och skogsbolaget lämningarna efter resmilorna, som räknas som kulturhistoriska. Vid besiktning efter avverkningen hade ändå lämningarna av den nordligaste liggmilan och båda resmilorna fått körskador.

Markberedning förespråkades av skogsbolaget och lämningarna fick inte bli mera skadade, så jag bad att Länsmuseet skulle komma ut och banda på nytt, även resmilorna, vilket egentligen inte var deras ansvar. För säkerhets skull köpte jag också röda plastkäppar, som jag satte runt varje lämning.

Enligt skogsvårdslagen ska områden med höga rekreationsvärden inte påverkas negativt av skogbruk, och ur otaliga aspekter var Gyltberget i högsta grad skyddsvärt. Vanliga skogsstigar och nyanlagda leder får enligt skogsvårdslagen inte ens övertäckas med ris. Tusenåriga körstigar och släpvägar är för många närmast helig mark, och det krävs ingen skoglig utbildning för att inse deras oskattbara historiska värde.

Dagen för markberedningen var det ännu barmark och de gamla stigarna och vägarna syntes alldeles tydligt, så det var absolut ingen risk att de skulle bli skadade. Vilken tur! minns jag att jag tänkte, att det inte börjat snöa än…

What could possibly go wrong?

ALLA GAMLA KÖRSTIGAR OCH SLÄPVÄGAR PLÖJDES UPP!

Något dylikt ska givetvis inte kunna hända och det får helt enkelt inte hända. Jag inte bara trodde, utan jag tyckte verkligen att jag vidtagit alla försiktighetsåtgärder.

När man anlitar ett skogsbolag får man ofta inte veta vem som ska utföra en åtgärd, utan måste kommunicera via en mellanhand. På en så viktig plats som Gyltberget skulle jag självklart ha satt in egna vakter överallt, även om jag måst låna till kostnaden.

Det enda rätta hade varit att Gyltberget över huvud taget aldrig fått någon markberedning och plantering. Skogen hade kunnat få ta sig i den takt den velat, bara man även fortsättningsvis haft kvar de gamla körstigarna och släpvägarna – och alltid hade det väl växt något.

Jag hörde mig för med OK Hammaren, som jag visste hade fina kartor med stigarna markerade, och hoppades att jag skulle kunnat återställa något, men till det hade det behövts några hundra och åter några hundra personer som orkat gå omkring i stenskramlet…

Att tusenåriga körstigar utplånats under mitt förvaltarskap är ett monumentalt misslyckande och helt oförlåtligt. Själv har jag alltid haft så mycket arbete att jag inte hunnit vistas på berget så mycket som jag velat, så det var något jag hade på min bucket list…

Jag hoppas att alla med skyddsvärda områden tänker på att aldrig utgå från att andra gör det som ska göras, utan tar egen kontroll.

Gyltberget – kolbottnar

Etiketter

20., Fornsök, Holmröddret Högbo, kolarkoja, liggmila / gylta, Norrsidan Högbo, resmila, Riksantikvarieämbetet / RAÄ, stenåldersboplats

På Gyltberget i Holmröddret hittades 2005 föga oväntat lämningar efter liggmilor, gyltor. På kartan nedan är de nummer 370 och söder därom nummer 367, som består av lämningar efter två liggmilor.

Strax väster om 367 upptäcktes 2011 en stenåldersboplats, som fått nummer 512.

Berget, som ligger 75-80 meter över havet, kallas i folkmun även Dunders berget, eftersom det ligger i Dunders utäga eller fäbod, eller till och med Sigrids berget, efter Fröken Sigrid Göranssons villa på sydsluttningen, som sedan 1960-talet är Scoutstugan.

Liggmilor, gyltor, är de äldsta kolmilorna och bandas som fornlämningar.
Resmilor är yngre och räknas som övrig kulturhistorisk lämning.

Beträffande boplatsen 512 och de två liggmilorna 367, sms:ade extra arkivarie Kerstin Westrin 2012-11-20:
– – – Om man tänker lite fritt så där, så kom man paddlande i kanot runt 5000 f.Kr., såg en sandig, ytligt stenfri vik med skyddande höjd i ryggen och slog läger där och jagade säl (de absolut vanligaste benen på dom här platserna).
När man sedan, medeltid, behövde en bra plats att kola var det en relativt plan, sandig och stenfri yta gärna nedanför en höjd det man sökte och därför är det inte ovanligt alls att boplatser från stenåldern ligger på samma plats. – – –

Det är mäktigt att tänka sig att skiftet Norrsidan var en del av Littorinahavet, där stenåldersfolk kom paddlande i kanoter och förtöjde vid Boplats 512 på Gyltberget…

Fornlämningar
512: Boplats, minst 12×10 m ( Ö-V). I rotvälta och genom provgropsgrävning framkom kvarts, porfyr och skärvsten. Boplatsen fortsätter sannolikt in under liggmilan. (RAÄ dnr 326-4037-2011). Kerstin Westrin 2011-11-08.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.
=> Strax väster om liggmila 367.

367: Kolningsområde, 35×30 m (NNV-SSÖ), bestående av 2 kolbottnar efter liggmilor. Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 10×8 m (N-S) och 0,4-0,5 m h. Runt kanten är ett stybbdike, 0,5-1 m br och intill 0,4 m dj. Dike saknas i S. 10 m SÖ om denna är: Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 8×7 m (N-S) och 0,4-0,5 m h. På NÖ sidan är ett stybbdike, 0,5-1 m br och intill 0,5 m dj. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: På S liggmilans N del är en släpväg (NÖ-SV). Bo Ulfhielm / Maria Björck 2007-01-01.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.

370: Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 12×9 m (NV-SÖ) och intill 0,3 m h. I SÖ ör ett stybbdike, 1-2 m br och intill 0,2 m dj. Ytan är NV-sluttande. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: Skadad på SV kanten av skogsmaskin. Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
Någon skogsmaskin hade aldrig gått på Gyltberget förrän 2011, så antagligen var det åverkan av terrängfordon. Inför avverkningen 2011 bandade Länsmuseet liggmilan som fornlämning, men den fick ändå ytterligare körskador.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.

Övriga kulturhistoriska lämningar
374: Kolningsområde, 30×30 m st, bestående av 1 kolbotten efter resmila och 1 grund efter kolarkoja. Kolbotten efter resmila, rund, 17 m diam och 0,2-0,4 m h. Ytan är plan. 3 m NÖ om kolbotten är: Grund efter kolarkoja, rektangulärt, 4×2 m (NV-SÖ). I NV är ett spismursröse, rektangulärt, 2×1,5 m st och 0,6 m h, av 0,2-0,5 m st stenar. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: Kolbotten och kojgrund har skador av skogsmaskin i N kanten. Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
Någon skogsmaskin hade aldrig gått på Gyltberget förrän 2011, så antagligen var det åverkan av terrängfordon. Inför avverkningen 2011 hänsynsbandade skogsbolaget resmilan, men den fick ändå ytterligare körskador.
Som kulturhistorisk lämning ska den hanteras enligt skogsvårdslagen.
=> 150 meter väster om Scoutstugan (Fröken Sigrid Göranssons villa f.d.).

378: Kolbotten efter resmila, rund, 13 m diam och intill 0,2 m h. Ytan är plan. På kolbotten är en stubbe, vars ålder enligt årsringar är ca 120 år gammal. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: NV delen är skadad av en traktorväg (NNV-SSÖ). Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
Inför avverkningen 2011 hänsynsbandade skogsbolaget resmilan, men den fick ändå körskador.
Som kulturhistorisk lämning ska den hanteras enligt skogsvårdslagen.

Ytterligare information om fornlämningar och kulturhistoriska lämningar är sökbar hos RAÄ, Riksantikvarieämbetet, under Fornsök.

Antagligen borde jag som markägare vid avverkningen 2011 ha dubbelkollat och haft vakter som bevakat så inga körskador uppstod, men får förklara det med att jag inte visste bättre, vilket naturligtvis inte är ett försvar. Mea culpa!

Hundar

Etiketter

19., dvärgschnauzer, långhårig dvärgtax

Vi har haft väldig tur med våra hundar! Båda har varit mycket trevliga jyckar med bra humör. För oss har det också passat bra att slippa valptiden.

Rasmus – svart-brun långhårig dvärgtax
Sture – salt- och pepparfärgad dvärgschnauzer

Rasmus kom in i våra liv sedan dottern sett en annons i Gefle Dagblad: ”Liten hund söker nytt hem”.
– Åååå…! Ring på en gång!
Gamla matte kom med Rasmus, som presenterade sig genom att kissa på min gräslök – och vi var sålda.

Sture kom till oss via en annons på Blocket, som vi genast svarade på. Han ställde sig på bakbenen och tittade nya husse intensivt i ögonen och sedan var det ingen tvekan om att han skulle följa med hem.

Rasmus var en svart och brun långhårig dvärgtax. Han levde till 18 år och blev vår hund när han var 7.

Sture är en salt- och pepparfärgad dvärgschnauzer. Han har nyss fyllt 7 år och har varit vår hund i halva sitt liv.

En tax är ju en jakthund och Rasmus var rymningsbenägen och kunde när som helst försvinna ut på byn. Nu hade väl det inte det gjort så mycket om vi inte haft en 90-väg utanför. En kall vinterkväll när han rymt kom han i vägen för snöplogen och kastades upp i en snödriva, där vi slutligen av en tillfällighet hittade det lilla livet, blåslagen på ena sidan. Efter lång tid och mycket omvårdnad helade han – men tog ingen lärdom av händelsen.

Till skillnad från Rasmus är Sture perfekt att ha nära en hårt trafikerad väg. Han är lydig och tar dessutom inga risker när en motor är igång, inte ens på gården. Hur intresserad han än är av personen i fordonet, springer han inte fram och hälsar förrän motorn stängts av.

Rasmus vägde 4-5 kg och levde i huvudsak av torrfoder, som han åt från samma tallrik som Bull. Bull var en rödhårig hankatt som också han blev 18 år, tack vare att han överlevt ett lårbensbrott i trafiken och sedan aldrig lämnade gården. Favoritfodret för dem båda var Friskies av fisk (kala).

Sture väger 9-10 kg och är en renlevnadsman, som mestadels lever av djupfryst färskt råfoder. Han äter alla sorter av Mush, men får oftast en blandning där fågel och fisk ingår, som nöt-kalkon-lax (nauta-kalkkuna-lohi).

Sedan många år vilar Rasmus under björken vid härbret, där också Bull fick sin viloplats året efter.

Efter Rasmus var vi hundlösa i drygt 10 år och jag trodde nog inte det skulle bli någon mer hund, men någon annan tyckte annorlunda.

Klimatsmart

Etiketter

18., ekologisk odling/ekoodling, Gästrike Återvinnare, klimatreligion, kompost, Norrsidan Högbo, sophämtning

Mina föräldrar tilldelades ett sopställ, ett stativ med en brun papperssäck, som de aldrig bett om. Den skulle stå mitt fram på gården, min far tyckte den var ytterst missprydande och ställde den under skullbron.
– Jag behöver inte den där, sa han.
– Det är lag på att du ska ha ett sopställ, fick han veta, och betala en månadsavgift.

Föräldrarna eldade alla brännbara förpackningar av kaffe, socker, mjöl, knäckebröd etcetera i vedpannan. Mjölk hämtades i kruka från mjölkrummet och fil sattes av mjölken, så där blev det inga förpackningar alls. Det komposterbara avfallet bestod av kaffesump, potatisskal och äggskal, som vändes ned i gödselstacken, där det snabbt förmultnade och sedan spreds på åkrarna.
– Varför lägger du inte i några sopor? sa den härskne sopentreprenören.
– Vad ska jag lägga i då? undrade min far.
– Gubbjävel, muttrade entreprenören när han åkte.

Sopstället stod under skullbron i femton år, sopåkare kom och bytte säck när den tidigare regnat sönder, men vanligtvis åkte man bara förbi gården och föräldrarna fick betala fast det aldrig fanns några sopor att hämta.

När vi övertog verksamheten på gården hade sopstället blivit en grön plasttunna. Vi hade ett annat konsumtionsmönster med vissa hushållssopor av metall, typ sardinburkar och tonfiskburkar, men inte heller vi hade just någon annan kompost än kaffesump, potatisskal och äggskal, som vi vände ned i gödseln. Från frysboxen tog vi bara upp den mängd fisk eller det kött vi skulle ha för stunden.

Hämtning av blandade hushållssopor hade en dyrare taxa och för att få den billigare taxan skulle vi vara tvungna att ha två tunnor, en extra brun tunna för att leverera kompost. Att vi hade avsättning för allt komposterat avfall till vår ekologiska odling accepterades inte, utan vi skulle ändå tvingas betala för en tunna vi inte använde. Vi fortsatte därför att betala för blandade hushållssopor i en grön tunna fast vi behöll komposten själva…

Att vara klimatsmart och sortera hushållssopor lönar sig alltså åtminstone inte rent ekonomiskt när man själv är ekologisk odlare. Samhället är så stelbent när något faller utanför ramen, att det motarbetar sig självt och sina egna syften.

Mycket av det som tidigare var ett självklart omhändertagande av miljön – vem minns inte alla dessa städkampanjer i västvärlden motsvarande Håll Naturen Ren och Håll Sverige Rent – har utplånats med immigration från kulturer med helt avvikande värderingar. Däremot ska vi nu känna flygskam, bensinskam, köttskam och flerbarnsskam och tänka på att klimatkompensera för att flyga, åka bil, äta kött och inte föda flera än två barn.

Bild: Kjell Nilsson-Mäki

Det senaste året har det uppstått något som liknar en klimatreligion, en sektliknande rörelse, där skolbarn och vuxna demonstrerar – strejkar! – för att någon ska göra något åt klimatet.

Inte alltid är det övertygande att alla demonstranter, eller skolstrejkare, seriöst vill rädda klimatet. En tonårskille som intervjuades i TV sa:
– Om världen ändå ska gå under om tio år är det ingen idé att sitta i skolan.

Vilka konkreta förslag demonstranterna har om vad som måste göras har inte framgått, bara att det är bråttom. Det är inte heller bekant vad man i realtid förväntar sig ha uppnått när man gått tillbaka till skolor och jobb, vilket väl måste bli rätt snart. Kunskaper och inkomster är ju inget man på sikt kan avvara ens för klimatets skull.

Så mycket är totalt missriktat. Svenska politiker tycker det är viktigare att lägga en extra skatt på våra plastpåsar, som återvinns i form av soppåsar, än att exempelvis hjälpa till att styra upp plasthanteringen i Indien, som producerar 6 MILJONER TON PLASTAVFALL PER ÅR – och helt saknar organiserad återvinning. Där formligen drunknar folk snart i plastavfall!

Så fel åtgärd på fel plats, får man väl säga.

Håll Sverige Rent, PG 90 02 81-7, Swish 900 28 17

Nils

Etiketter

17., älgjakt, älgpass, Björn Skifs: "Håll mitt hjärta", filosofera, Högbo JVO / VVO, Nilsdagen

Pappa Nils tar fikapaus i älgpasset Mjölkpallen, Höögs hagen, Högbo JVO / VVO

– I dag är det Nils, brukade Pappa nöjd konstatera. Att både ha namnsdag och älgjakt var optimalt.

Älgjaktsveckan var i 60 år hans vecka på året. Som mjölkbonde med mjölkning morgon och kväll var varje dag en arbetsdag, men älgjaktsveckan lade han dagliga arbetsuppgifter åt sidan och hade ”bara” mjölkningen. Då tyckte han att han var ledig.

Hela året såg han fram emot den veckan och lyste upp när någon pratade om älgjakten eller bara han tänkte på den. Han travade i skogen och högg upp skjutgator och rustade upp älgpass, när tid gavs, provsköt på skjutbanan och på kvällarna läste han Svensk Jakt. När den nya passlistan kom, förteckningen vid vilka älgpass de olika jaktkamraterna blivit lottade att sitta, studerade han den intresserat, jämförde med vad han själv skulle komma att sitta, antecknade och strök under:
– Då har jag han väster om mig… och han sitter rakt bakom…

När han började i älglaget på 30-talet fanns just ingen älg alls, men på 60-talet var det som en explosion. Med ett 30-tal jägare i jaktlaget och licens på ett 30-tal älgar blev det dessa år mycket älgkött på bordet.

Älgjakten började klockan 7 och ibland tog det tid att komma fram till avlägsna pass. Ett år sköt Pappa tre älgar som dök upp vid hans pass när han just anlänt. Det var fri sikt och han var en säker skytt som aldrig chansade, vilket en avundsjuk jägare menade att han gjort. Pappa försvarade sig och sa som det var, att han aldrig tvivlat på att han skulle träffa alla tre. Bråkmakaren, som hoppats få igång ett slagsmål, döpte honom då spefullt till Prick-Nils.
– Låt han gnägga, sa Pappa.

Som barn satt jag i älgpassen med Pappa och mina barn hann sitta med Morfar. Det är underbara minnen av fina höstdagar med småprat om livets väsentligheter och mackor med choklad.

Höstplantering inför ”Nils”

Björn Skifs – ”Håll mitt hjärta” (2002)

Profeten

Etiketter

8., profiler

Bild UNT/Arkiv, från kpist-attacken utanför krogen/discot Profeten, Uppsala, 1970-04-05

Proffen

Dunkelt ljus
Fullsatt hus
Salongsfäiga rus
Claes Jansons stämma raspar som grus
i gungande Good Morning Blues

Sejdlar töms
Sorger glöms
Vietnamkrig fördöms
Claes Janson och bandet prisas och beröms
Good Morning Blues tas till hjärtat och göms

(Diktat på en servett en kväll på Proffen -70)

AB Svenska Brott

– Vilket jävla folk! vrålade han
när hans gamla kumpaner stulit hans stereo,
som han hederligt knegat ihop till en hel sommar

Utstickare

Han forskade
på August och musiken,
förlorade ett vad
mot Allvetaren och Bok-Vicke,
fick spela på kam en timma
och steppa på en stol
till Nya Wermlandsvalsen


Gratulant

Han kom som ett yrväder en födelsedag
med en kaktus runt halsen,
en basfiol på ryggen
och i kölvattnet
en varghund ledandes ett popsnöre,
slog sig ned i köket och berättade yvigt
senaste nytt om starka karlar

Tomas Ledin – ”Too many days”

Institutionsintryck

Etiketter

7., institutioner, Uppsala universitet

Universitas regia upsaliensis

Straffet

Höggravida
kläcker de fram
nya kycklingar,
plockar bort thymus
och har varje natt mardrömmar
vilka organ deras barn ska sakna

Nobelpristagaren

Kopiatorn krånglar
Med skrynkliga byxor
och uppkavlade skjortärmar
infinner sig en tjänstvillig man,
som glatt låter sig sättas i arbete
av mig
– Vadå? Det var väl vaktmästar’n?

Ställningstagande

Doktorn i kärnfysik
byter kärnor
blir fruktodlare


Svarta damen

Lugn, damen, lugn!
Jag söker en skrivvakt!
Er man vill jag inte ha
för ebenholts har jag sagt
Han andas förresten kloak
Vid alla giftormars avföda,
vad ger ni honom för mat?


Fru KO

Det kom en lysmask
att vi skulle dyka upp
och spara energi,
men hon glömde invitera
klipparna i huset bredvid