Etiketter

, , , , ,

Mina föräldrar tilldelades ett sopställ, ett stativ med en brun papperssäck, som de aldrig bett om. Den skulle stå mitt fram på gården, min far tyckte den var ytterst missprydande och ställde den under skullbron.
– Jag behöver inte den där, sa han.
– Det är lag på att du ska ha ett sopställ, fick han veta, och betala en månadsavgift.

Föräldrarna eldade alla brännbara förpackningar av kaffe, socker, mjöl, knäckebröd etcetera i vedpannan. Mjölk hämtades i kruka från mjölkrummet och fil sattes av mjölken, så där blev det inga förpackningar alls. Det komposterbara avfallet bestod av kaffesump, potatisskal och äggskal, som vändes ned i gödselstacken, där det snabbt förmultnade och sedan spreds på åkrarna.
– Varför lägger du inte i några sopor? sa den härskne sopentreprenören.
– Vad ska jag lägga i då? undrade min far.
– Gubbjävel, muttrade entreprenören när han åkte.

Sopstället stod under skullbron i femton år, sopåkare kom och bytte säck när den tidigare regnat sönder, men vanligtvis åkte man bara förbi gården och föräldrarna fick betala fast det aldrig fanns några sopor att hämta.

När vi övertog verksamheten på gården hade sopstället blivit en grön plasttunna. Vi hade ett annat konsumtionsmönster med vissa hushållssopor av metall, typ sardinburkar och tonfiskburkar, men inte heller vi hade just någon annan kompost än kaffesump, potatisskal och äggskal, som vi vände ned i gödseln. Från frysboxen tog vi bara upp den mängd fisk eller det kött vi skulle ha för stunden.

Hämtning av blandade hushållssopor hade en dyrare taxa och för att få den billigare taxan skulle vi vara tvungna att ha två tunnor, en extra brun tunna för att leverera kompost. Att vi hade avsättning för allt komposterat avfall till vår ekologiska odling accepterades inte, utan vi skulle ändå tvingas betala för en tunna vi inte använde. Vi fortsatte därför att betala för blandade hushållssopor i en grön tunna fast vi behöll komposten själva…

Att vara klimatsmart och sortera hushållssopor lönar sig alltså åtminstone inte rent ekonomiskt när man själv är ekologisk odlare. Samhället är så stelbent när något faller utanför ramen, att det motarbetar sig självt och sina egna syften.

Mycket av det som tidigare var ett självklart omhändertagande av miljön – vem minns inte alla dessa städkampanjer i västvärlden motsvarande Håll Naturen Ren och Håll Sverige Rent – har utplånats med immigration från kulturer med helt avvikande värderingar. Däremot ska vi nu känna flygskam, bensinskam, köttskam och flerbarnsskam och tänka på att klimatkompensera för att flyga, åka bil, äta kött och inte föda flera än två barn.

Bild: Kjell Nilsson-Mäki


Det senaste året har det uppstått något som liknar en klimatreligion, en sektliknande rörelse, där skolbarn och vuxna demonstrerar – strejkar! – för att någon ska göra något åt klimatet.

Inte alltid är det övertygande att alla demonstranter, eller skolstrejkare, seriöst vill rädda klimatet. En tonårskille som intervjuades i TV sa:
– Om världen ändå ska gå under om tio år är det ingen idé att sitta i skolan.

Vilka konkreta förslag demonstranterna har om vad som måste göras har inte framgått, bara att det är bråttom. Det är inte heller bekant vad man i realtid förväntar sig ha uppnått när man gått tillbaka till skolor och jobb, vilket väl måste bli rätt snart. Kunskaper och inkomster är ju inget man på sikt kan avvara ens för klimatets skull.

Så mycket är totalt missriktat. Svenska politiker tycker det är viktigare att lägga en extra skatt på våra plastpåsar, som återvinns i form av soppåsar, än att exempelvis hjälpa till att styra upp plasthanteringen i Indien, som producerar 6 MILJONER TON PLASTAVFALL PER ÅR – och helt saknar organiserad återvinning. Där formligen drunknar folk snart i plastavfall!

Så fel åtgärd på fel plats, får man väl säga.