Etiketter

, , , , , , , ,

(fortsättning från Gyltberget kolbottnar)

Gyltberget, eller som det också kallas Dunders berget eller till och med Sigrids berget, i Holmröddret, var åtminstone under ett sekel ett mycket populärt friluftsområde. Tillgängligheten dit från Sandviken via Kvarnströmsbron var naturligtvis en bidragande faktor och Fröken Sigrids villa en annan. Svamp- och bärplockare dök in i storskogen bakom vedbon vid Dunders fäbodstuga, följde de snirkliga stigarna och kom tillbaka med korgar och bunkar fyllda av svamp och bär. Orienterare, motionärer och hundägare var ofta på berget, liksom skolklasser och scouter. Dunders kor gick fritt på skogen in på 1940-talet, då de ibland även mjölkades i Holmröddret, och på 1960-70-talen var Gyltberget inhägnat för ungdjuren.

På 1990-talet hade skogen på berget blivit drygt hundraårig och risken blytung, att marken hade för högt naturvärde för få att vara privat. För att behålla fäboden var en avverkning därför nödvändig och kom till stånd 2011.

OK Hammarens karta 1997, där de gamla kör- och släpstigarna finns utmärkta

Inför avverkningen märkte Länsmuseet upp lämningarna efter liggmilorna, gyltorna, med blågula fornminnesband och skogsbolaget lämningarna efter resmilorna, som räknas som kulturhistoriska. Vid besiktning efter avverkningen hade ändå lämningarna av den nordligaste liggmilan och båda resmilorna fått körskador.

Markberedning förespråkades av skogsbolaget och lämningarna fick inte bli mera skadade, så jag bad att Länsmuseet skulle komma ut och banda på nytt, även resmilorna, vilket egentligen inte var deras ansvar. För säkerhets skull köpte jag också röda plastkäppar, som jag satte runt varje lämning.

Enligt skogsvårdslagen ska områden med höga rekreationsvärden inte påverkas negativt av skogbruk, och ur otaliga aspekter var Gyltberget i högsta grad skyddsvärt. Vanliga skogsstigar och nyanlagda leder får enligt skogsvårdslagen inte ens övertäckas med ris. Tusenåriga körstigar och släpvägar är för många närmast helig mark, och det krävs ingen skoglig utbildning för att inse deras oskattbara historiska värde.

Dagen för markberedningen var det ännu barmark och de gamla stigarna och vägarna syntes alldeles tydligt, så det var absolut ingen risk att de skulle bli skadade. Vilken tur! minns jag att jag tänkte, att det inte börjat snöa än…

What could possibly go wrong?

ALLA GAMLA KÖRSTIGAR OCH SLÄPVÄGAR PLÖJDES UPP!

Något dylikt ska givetvis inte kunna hända och det får helt enkelt inte hända. Jag inte bara trodde, utan jag tyckte verkligen att jag vidtagit alla försiktighetsåtgärder.

När man anlitar ett skogsbolag får man ofta inte veta vem som ska utföra en åtgärd, utan måste kommunicera via en mellanhand. På en så viktig plats som Gyltberget skulle jag självklart ha satt in egna vakter överallt, även om jag måst låna till kostnaden.

Det enda rätta hade varit att Gyltberget över huvud taget aldrig fått någon markberedning och plantering. Skogen hade kunnat få ta sig i den takt den velat, bara man även fortsättningsvis haft kvar de gamla körstigarna och släpvägarna – och alltid hade det väl växt något.

Jag hörde mig för med OK Hammaren, som jag visste hade fina kartor med stigarna markerade, och hoppades att jag skulle kunnat återställa något, men till det hade det behövts några hundra och åter några hundra personer som orkat gå omkring i stenskramlet…

Att tusenåriga körstigar utplånats under mitt förvaltarskap är ett monumentalt misslyckande och helt oförlåtligt. Själv har jag alltid haft så mycket arbete att jag inte hunnit vistas på berget så mycket som jag velat, så det var något jag hade på min bucket list…

Jag hoppas att alla med skyddsvärda områden tänker på att aldrig utgå från att andra gör det som ska göras, utan tar egen kontroll.