Etiketter

,


Ensam i bräcklig farkost
och med ögon fulla av grus
nymornad men alltför klarsynt
för att njuta av friden i sitt hus
Med jaget ganska sönderklöst
av alltför hårda tag
från ensamhet till ödslighet;
synd och skam blir lag
Trädens tissel tassel
varningsrop och varsel
alla hesa korpars kverulerande

Då står hon där, i sen oktober,
och med en glimt i ögonen
och hon säger: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!
På lånad tid, i sen oktober,
i bästa sommarklänningen
säger hon: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!

Ensam i bräcklig farkost
och med dålig andedräkt
till minne av den vämjelse
du kvällen innan släckt
kastad oförskonad
ut på nattsvart hav
hojtande och haltande
och utan mänsklig stav
Tömd på idealitet
dömd till illusionslöshet
blåst på det som kallas livets goda

Och där står hon, i sen oktober,
när stormen piskar tinningen
och hon säger: Vem vet,
det kanske blir fina dagar än!


MHn -82