Vinterkriget

Etiketter

29., IVAK/IlmaValvonta-AlueKeskus, IVKE/IlmaValvontaviestin-KEräyspaikka, Lotta Svärd-organisationen, luftbevakning, Vinterkriget/Talvisota/Зимняя война (Zimnjaja vojna), Yttre bevakningslinjen

I dag – den 30 november – är det 80 år sedan Vinterkrigets utbrott. Mamma tillhörde den Yttre bevakningslinjen och var förlagd till ett av de sydligaste bevakningstornen vid Finska viken, drygt fyra mil väster om Helsingfors och ett par km kilometer från Porkalafjärden. I kikare kunde hon se fyrskeppet Ärans grund utanför Helsingfors, fotpatrullerna på det finländska fortet Mac Elliot, sex kilometer ut i Finska viken, och estniska kusten med Nargö.
Så här beskriver hon morgonen i Nog minns jag!

”Torsdagsmorgonen den 30 november 1939 var en grå och mulen novembermorgon och marken var påfrusen och rimfrostig, som ett puder. Jag och min småkusin Elsa, som var gift med farbror Hugo och mamma till mina kusiner Torsten och Ole, hade vakten.

Det hade ännu inte blivit riktigt dagsljus när det strax efter nio dök upp något som såg ut som en mörk molntapp, som rörde sig mot Helsingfors. Vi visste att plan svepte in sig i rökridåer, så jag bad Elsa skriva rapport. Elsa var skeptisk men ringde upp IVAK:en och hann bara rapportera en misstänkt rökridå, då jag i major Linds kikare såg tre decimeterstora ryssplan bryta sig ur dimridån. Jag började räkna:
– Det är tre… nej, sex… sju… tio… TRETTON ryska maskiner! och Elsa kodade.
Vid IVAK:en började man fråga upp och ifrågasätta henne, så jag tog telefonen och deklarerade i klartext:
– DET ÄR TRETTON RYSKA MASKINER PÅ VÄG MOT HELSINGFORS, HÖR NI DET!

Det blev tyst i andra änden och några minuter senare föll bomberna över Malm flygfält, nordost om huvudstaden. Strax därefter bombades Sandvikens skeppsvarv i sydvästra Helsingfors och bangården till järnvägsstationen i Fredriksberg, eller Böle som vi också sa, norr om stadskärnan. Allt fokus var på östfronten och ingen var beredd på att också Helsingfors skulle anfallas, så inte förrän bombningen redan var över ljöd Hesa Fredrik, nödunderrättelsen.

Kriget hade i själva verket utbrutit redan ett par timmar tidigare med en kraftig markoffensiv på Karelska näset och flera andra ställen längs östfronten, men om det var man tydligen ovetande vid IVAK:en och det var också vi.

När jag kom hem lyssnade jag på radions nyhetssändning, där det rapporterades att Röda armén utan krigsförklaring gått till attack och att vi nu var i krig med Sovjetunionen.

Därefter sjöng operasångaren Teddy Björkman, som hade sommarvilla i Svenvik i Degerby, ”Atenarnes sång”, med text av Viktor Rydberg och musik av Jean Sibelius:
’Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.’
Då kom reaktionen.

Gustaf Mannerheim, fältmarskalk i Finlands armé, hade dittills förgäves varnat regeringen och begärt avsked när han inte fick gehör för sina varningar. Nu blev han omgående ombedd av president Kallio att bli överbefälhavare för Finlands krigsmakt och återtog sin avskedsansökan.”

Det åtta meter höga bevakningstornet på Boställsberget i byn Berg, Degerby

Släktträff

Etiketter

28., Holmröddret Högbo, utflykt

Det här fotot är taget i vår utäga, fäbod, i Holmröddret och året är 1919. Farfar, L. O. Högman, fyllde 50 år i september och i samband med det företogs en utflykt med en stor del av närmaste släkten. Pappa Nils är fem år och kikar fram till vänster över en axel.

Stugan var sommarbostad åt skräddare Gustaf Östlunds familj från Sandviken
Hustrun Elvira står till höger – och blir våldgästad

Vägen till Holmröddret är än idag undermålig så någon bekväm utflykt kan det inte ha varit med bultvagn, men man var inte van med något annat. Knappast hade man med sig lagad mat till alla dessa människor, utan kanske smörgåsar och kaffebröd och att man lånade stugan till att koka kaffe – och allt måste givetvis intas utomhus.

Släktens åldermän och –kvinnor är på parkett: Farfars far Olof Högman (f -42), Farfars faster Brita Olsdotter (f -54) och hennes man Olof Persson (f -51), Farfars moster Maria (f -45) och hennes man August Forssmark (f -42) och Farfars moster Annas andra man Lars Erik Persson (f -47).

Kamera fanns inte i alla hushåll, men den i släkten som tidigt stod för fotograferandet var Efraim Sandin. Han var skogvaktare vid Högbo Bruk och gift med Farmors syster Signe.
Deras son, Eric, kom att som 14-åring grunda Högbo GIF – och till lilla Högbo Bruk tog han på 60-talet världsstjärnor som The Who, The Spencer Davis Group, The Jimi Hendrix Experience…

Distansband

Etiketter

12., avstånd, Johan Ludvig Runeberg: "Fänrik Ståls sägner", släktskap

Hand i hand vid hallonhäcken ledsagar du varsamt
och vi plockar dagens skörd i en vit-blå porslinsskål
och om igen får du berätta om när jag var pikkuliten
och snubblade i dina trasmattor på Malmen

Vi knatar uppför åsen till bönhuset till en grön bänk
och jag dinglar med bara ben till en mässingsorkester
och våra vita hår fladdrar i den ljumma sommarbrisen
medan vi skrattar hejdlöst åt bastubans BOM-PAAA

Farfar och du citerar turvis verser ur Fänrik Stål
och övertrumfar varandra med Den döende krigaren
och båda skrattar och gråter av inlevelse och rörelse
och fastän liten förstår jag att ni är Godheten

När du åker lämnar du efter dig en ledsen unge
med stoppor på knäna och två högar ullstrumpor
sommarens gråa hantverk till Pappa och Farbror
med skaften märkta i rött pärlgarn med N och S

Och i väntan på ännu en sommar kommer breven
efterlängtade och som alltid börjar: Kära Egna

* * *

En höst långt senare är det sköra bandet sargat
och när jag kommer till din sjukbädd
är allting med mig fel och jag är inte alls nätt
Vi då? vill jag säga, Mommo, du och jag då?
men gungar dovt hemåt i novembernatten
besegrad av att vår sista gång inte fått vara nätt

Foto: Akvarell: Håkan Sjöström

Boktips då – nu

Etiketter

11., Litteraturvetenskapliga institutionen, Stefan Mählqvist: "Boktipset", Steget Efter: politisk satir

Ninna-ninna-ni-na-na
mot Villavägen sju
till en kurs i Barnens läsning
där man blir som Nalle Puh

Stefan Mählqvist – ”Boktipset”

---

---

”Vi säger inget till Stefan!” (Löfvén)
”Anders letar mötesrum” (Ygeman)

Missmodig

Etiketter

27., Bolagsverket, Nordea, Skatteverket, Swedbank

(fortsättning från Misstänkt)

Det är någon gång i mitten på maj det börjar, mina försök att flytta från Swedbank till Nordea. Vid Nordea känner jag mig accepterad, medan jag vid Swedbank bemöts som en total främling.

Nordea hävdar dessvärre att jag inte kan flytta mitt företagskonto till dem eftersom jag inte har något företag. Jag måste vänta i tre veckor på att träffa en handläggare och förklaras än en gång företagslös. Sedan följer några veckor med att ringa och kopplas hit och dit, höra folk överlägga med varandra i andra änden, ideligen uppmanas att försöka logga in, för om jag har ett företag ska sidan i fråga aktiveras…

Som av en tillfällighet slår Swedbank till.

Banken sex kilometer hemifrån, som sedan ett trettiotal år kunnat följa mina transaktioner – som mjölkbonde, köttbonde och ekologisk spannmålsbonde – kapar mina konton mitt i semestertid för att de ”saknar information gällande företaget”.

Den vecka jag har reserverad för barn och barnbarn försvinner – och sommaren försvinner. Räkningar lyckas jag styra över och betala från en annan bank. Momsdeklarationen, som var klar i god tid före 30 juni, orkar jag göra om tredje veckan i augusti.

Jag meddelar banken alla avgörande skeenden gällande produktionen – nej, det är inte intressant – erbjuder dem att revisorn kan ta kontakt om något är oklart – nej, det vill man inte – erbjuder mig att lämna in senaste årens bokföring – nej, den vill man inte ha – och loggar åter in men ”saknar tillåtna konton för betalning”.

Via Skatteverket har banken redan alla uppgifter den kan behöva, men när fyra (4) månader gått och kontona fortfarande är kapade, skickar även jag in ett registerutdrag, där verksamheten – blandat jordbruk – framgår, att jag har F-skatt och sedan vilket år, att jag är registrerad för moms, vilken redovisningsperiod jag har och att företaget alltjämt är aktivt.

Det räcker inte! En banktjänsteman grillar mig och ska veta vilka grödor som odlas, hur stor arealen är, hur grödorna tas omhand, till vilka grödorna säljs och hur och av vem de transporteras, om jag har konto i någon annan bank – och vad min man har för konto…

Jag hade kunnat förstå förhöret om jag haft ett lån hos banken och misskött återbetalningen – eller kanske om jag ansökt om ett lån – men inte för att banken förmedlar lantbrukets löpande in- och utbetalningar, där de redan har full insyn.

Bankkunder omfattas av banksekretess, men jag får veta vad jag inte ber om och andra får säkert veta om mig. Det finns ingen rimlighet i att man ska tvingas vända ut och in på sig för att komma åt sina egna pengar.

Kontakten med Nordea återupptas efter sex månader och jag får genast en fråga om företagskonto. Jag förklarar att jag vid det här laget gett upp den tanken och nöjer mig med ett vanligt konto.
– Om du har företag måste du ha företagskonto, säger kvinnan i andra änden. Sedan Nordea själv hävdat att lantbruket inte är ett företag.

Jag kontaktar Bolagsverket och får veta att min verksamhet aldrig varit registrerad hos dem. Enskild lantbruksverksamhet eller annan enskild näringsverksamhet har inget krav på registrering hos Bolagsverket. Skatteverkets registerutdrag ska räcka – utan vidare rannsakan.

På Nordeas sida online finns inte alternativet att ansöka om företagskonto för företag som inte är registrerade hos Bolagsverket. Ingen av de fem-sex tjänstemän vid Nordea som jag var i kontakt med i våras, visste tydligen att enskilda företagare inte behöver dylik registrering. Om någon av dem vetat vad som gällde, hade jag kunnat lämna Swedbank i maj och – som av en tillfällighet – besparats att bli kapad i juni.

Hittills har jag fått viga ett halvår åt bankbyte och det är ännu inte klart. 

Fantomen

Etiketter

26., bokutdrag, Molly Sandén & Tusse Chiza: "Utan dig", novellett/kortnovell, Presens #3 2016

Molly Sandén & Tusse Chiza – ”Utan dig” (2019)

Gården

Etiketter

25., Dunder/Dunderberg, Högbo kyrkby/Överbyn

Dunders ån, del av Jädraån

Den 9 november 1747 köpte avgående BergsGewaldigern & KohlMätaren Erich Dunder (1695-1767) ”Crono skatte Hemman No 2 om fyra Öresland och twåfemtedels giärdesmantal, belägit i Högbo Öfra Byn och Ofwansiö Sochn för en summa af Fiortonhundrade Fembtijo daler Kopparmynt.”

---

Erich Dunder var min farfars-mormors-farmors-farfar genom gården och min farfars-farmors-morfars-far genom ingifte till gården.

Något barnrikehus har det aldrig varit vid Dunders och barnadödligheten var skoningslös i äldre tider. Oftast framgår inte heller dödsorsaken av kyrkans dödböcker. Erich Dunders barn var alla födda när han flyttade hit – sonen Eric (1719-1777) var också sedan 1746 gift till Mo, Ockelbo, med Anna Molinder och dottern Margreta (1722-1809) 1741 till Bäck, Valbo, med Anders Grass – men inom de åtta generationer som levt här sedan dess har 33 barn fötts, varav 13 dött som barn. I både tredje och fjärde generationen dog tre barn av fyra födda – 3/4! – så det är tur att man finns…

Det var för avgångsvederlaget efter 30 år i statlig tjänst som Erich Dunder tyckte det här var en lämplig pensionärsbostad. Enligt mantalslängden skrev han sig inte här förrän 1749, med hustru – Maria Boman (1696-1762) – två söner och en dotter. Det fanns då fyra eller fem ogifta söner och en dotter i familjen, så vilka två söner som avses är oklart.

Sonen Petter Dunderberg (1725-1810), övertog gården och gifte sig 1757 med Margreta Hansdotter från Kalltjärn, Järbo, sonen Anders Dunderberg (1732-1818), gifte sig 1755 till Mo, Ockelbo, med Brita Molinder och sonen Johan Dunderberg (1735-1800), Högbo Bruk, 1763 med Barbro Högbom från Västanbyn, Högbo. Dottern Maria Dunderberg (1727-1798), gifte sig 1750 med Carl Jean Jenische från Delsbo, Hälsingland och fick hemmanet Förars avstyckat från gården.

Vad som hände sönerna Lars (1738-död efter 1759) och Olof (1741-död före 1759) är obekant. Kanske följde de med bröderna Erik och Anders till Ockelbo, där kyrkböckerna dessvärre brann upp i kyrktornsbranden 1904.

Tidigare ägaren till No 2, Olof Ersson, flyttade till Säveränge i norra Högbo. Där fanns stora skogshemman och utkomstmöjligheter med kolning, då bruken efterfrågade mycket träkol. Sonen Erik, som var barnlös och skött gården i sex år, skrev sig med hustrun på Högbo Bruk.

Svenska dagen

Etiketter

24., Akademiska Sångföreningen: "Modersmålets sång", finlandssvenskar, FRIS/Finlandssvenskarnas Riksförbund I Sverige, Svenska dagen, Svenska veckan, Svenskfinland

Svenska dagen

I dag – den 6 november – är det Svenska dagen, nationaldag för den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Det finns 290.000 svensktalande finländare i Finland – 5,3 % av finländarna – och, enligt en uppgift, ytterligare 65.000 i Sverige, men rimligtvis är det många flera.

Siffror i Sverige vad gäller modersmål och etnicitet är en uppskattning, eftersom det omgärdas med mycket hysch-hysch och anses kränkande.

När Svenska dagen instiftades 1908, var andelen finlandssvenskar 15 % av finländarna. Finland hade då sedan 99 år lämnat Sverige och var ryskt storfurstendöme. Det var 9 år innan Finland, 1917, fick sin självständighet och sin egen nationaldag, den 6 december.

På i dag 17 orter i Svenskfinland firas inte bara Svenska dagen, utan sedan år 2000 även Svenska veckan, i år 4-10 november, med kulturella aktiviteter för alla åldrar, så trots minskat underlag är svenskheten stark.

I Sverige var finlandssvenskarna länge den största invandrargruppen och omfattade 25 % (!) av alla invandrare, ett par gånger fler än finnarna. Finnarna har minoritetsstatus i Sverige, men eftersom Sverige inte registrerar etnicitet gäller minoritetsstatus inte finlandssvenskarna, då modersmålet är detsamma som i Sverige.

Etniciteten är ju inte bara språk utan också ursprung och kultur och på svenska orter där många finlandssvenskar bor finns finlandssvenska föreningar. FRIS – Finlandssvenskarnas Riksförbund I Sverige – fyller i år 50 år och firar med pompa och ståt i Västerås nu i helgen, 9-10 november.

Kanske skulle gamla rikssvenskar också behöva en Svenska dagen och kunna frossa i svensk kultur? Den svenska nationaldagen har ju inte mycket med svenskhet att göra.

Finska var länge det näst största språket i Sverige, men passerades i april 2016 av arabiska. Det ökar lavinartat med invandringen från MENA-länder med stora barnkullar – och den svenska utvandringen och små barnkullar.

Många svensktalande i Finland känner sig hotade och undviker att tala svenska offentligt. Utan att på något sätt förringa utsattheten, har de ändå fördelen av att se ut som finnarna och kunna flyta in i mängden. Bland MENA-folket i Sverige däremot, avslöjar utseendet omedelbart ens svenska ursprung hur tyst man än är.

Jag har träffat väldigt många trevliga finnar, men med en finlandssvensk mor kände jag naturligtvis till finnars generella agg mot finlandssvenskar. Häpen blev jag dock när jag i min ungdom på rikssvenska i Åbo hamn frågade efter vägen, och det besvarades med en lång föraktfull harang på finska och man pekade i motsatt riktning, mot Sverige. Nota bene: Jag var en hurri fast jag var en svensk turist!

Akademiska Sångföreningen – ”Modersmålets sång” (1998) av Johan Fridolf Hagfors (1897), finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång

Norrsidan

Etiketter

23., ekologisk odling/ekoodling, Norrsidan Högbo, Omställning 90, Sandvik Central Service AB Skogar och Jordbruk

Sandvik AB:s huvudkontor (– 2012), Sandviken

För 25 år sedan – den 2 november 1994 – klev vi in på Sandvik AB:s huvudkontor för att signera övertagandet av Norrsidan. För de flesta bönder som i generationer fått klara sig på små åkerlappar här och där, är en åker som Norrsidan en utopi. Också för oss var situationen overklig och in i det sista räknade vi med att det kunde finnas någon hake som gjorde ett övertagande omöjligt.

Sandvik AB – eller Sandvikens Jernverks AB som det hette till 1972 – ägde stora skiften skog och åkermark, men på 1980-talet började man se över innehavet. Åkerskiftet Norrsidan, rågranne med vår utäga i Holmröddret, var ett av de skiften där Sandvik lagt ned jordbruksdriften och det ingick i det som kallades Omställning 90. Man antog att ingen skulle ha något intresse av det skiftet, utan övervägde att skrapa bort och sälja matjorden och plantera björk på hela arealen.

Med Norrsidan övertog vi också Sandviks åtaganden för Omställning 90, som de fått inkomststöd för. Begränsningarna för hur skiftet fick användas under omställningstiden påverkade givetvis prislappen, och gjorde att det överhuvudtaget var möjligt för oss med ett köp. Själva hade vi inga pengar, men far och mor insåg väl potentialen och bidrog med de 294.000 som krävdes. Vilka villkor vi hade att förhålla oss till var det däremot tydligen inte helt lätt att bena ut. Först skulle vi bara få hålla betesdjur och vi köpte mängder med stolp och började stängsla – då skulle vi få odla 8 hektar på Nedre Näset…

Norrsidan hade ogräs och buskar i brösthöjd och vi hade inga maskiner som räckte till dylikt, inte ens en tillräckligt stor traktor, men fick kontakt med en bonde med en rejäl maskinpark, som gärna ville arrendera mera mark. Med honom kom vi överens att han skulle få arrendera halva skiftet gratis några år mot att han hjälpte till och återigen gjorde brukbar åkermark av hela Norrsidan. Det var mycket nötande och tog flera år innan skiftet var en fungerande ekologisk odling där inte ogräs hade övertaget.
– Det blir stora förluster då, var det någon som konstaterade.

Efter alla hemmansklyvningar hade gården de senaste tre generationerna haft 13 hektar åkermark – 5 ha hemma i byn och 8 ha i Holmröddret – som försörjde två hushåll. En åker på 47 hektar var därför ett helt omtumlande komplement – och experiment.

Make (i MF 165 -74), dotter och far passerar Norra Kobron till nyförvärvet Norrsidan 1994