Sylvester

Etiketter

16., nyårsafton

Vi två ska aldrig dansa
över stora, blanka golv
sväva runt i yster sinnlighet
kyssas och dricka varandra till
när klockan slår tolv
Jag undrar ofta om du vet

Att du bor bakom mina ögonlock
alltid bakom mina ögonlock
Solvarv följer solvarv
och tid förgår
men din närvaro för mig består

Jag minns en tid förfluten
en tanke flyktigt utgjuten
ett kanhända
en gång
en enda

MHn -71

Spectacular Fireworks surround Big Ben at midnight on New Years Eve

Nyårsafton 1919

Etiketter

37., Högbo kyrkby/Överbyn, pandemi, Spanska sjukan/spanskan

Olof Georg Högman
1905-02-26–1919-12-31

Nyårsafton för 100 år sedan dog Pappas äldsta bror, 14 år gammal.

Han var döpt Olof efter farfar och Georg efter morfar, som brukligt för första barnet på den tiden, och kallades Olle.

Olle är den enda av syskonen som har faddrar angivna i födelseboken, ”Kyrkovärdsdottern Anna Högman, Öfverbyn [fars syster], och Bruksbokhållaren Oscar Carlson, Forsbacka [mors bror]”.

Det här fotot av Olle togs när han konfirmerades ett halvår före sin död. Fotograf var hans ingifta morbror Efraim Sandin, som var skogvaktare vid Högbo Bruk.

Olle sägs ha varit duktig på huvudräkning och hade en fin handstil. Hans två år yngre bror Sven och han brukade kivas och kalla varandra ”Olle Bull” och ”Sven Dufva”. När Olle dog var systern Anna åtta år och Pappa Nils skulle just fylla sex.

Olles ett år yngre kamrat och släkting, 4th cousin, Henning Pedersén (1906-1990) bodde i granngården Jugas, där det skulle tröskas strax innan jul. Före skördetröskans tid tog man på hösten in säden på kärvar, som sedan tröskades i ett tröskverk på skullen, vartefter det behövdes spannmål och halm till djuren. Henning och Olle hjälpte till med tröskningen, det blev mycket boss som flög omkring och de öppnade alla luckor så det blev korsdrag.

Olle insjuknade, låg sjuk hela julen och mellandagarna och dog på nyårsafton 1919. Som dödsorsak angavs ”spanska sjukan + dubbelsidig lunginflammation”. Hela bygden tycks ha chockats över att en ung och till synes frisk bondgrabb inte hade mera motståndskraft. Pappa undrade om han kanske inte varit så frisk.

Tant Ester (1904-1999), dotter till Rättar’ Carlsson vid Västangården i Västanbyn, hade konfirmerats med Olle. Hon berättade om begravningsdagen, då Olle stod lik i husets sydöstra kammare. Folk hade gått man ur huse och defilerade runt kistan. Det var ett så långt begravningståg, sa hon, att ”när kistan var framme vid kyrkan, hade de sista ännu inte lämnat Dunders”.

Huck

Etiketter

15., 36., äventyr, frihet, Mark Twain: "Tom Sawyers och Huckleberry Finns Äfventyr", Ulf Lundell: "Kär och galen"

Som barn satt jag ofta och beundrade de vackert inbundna böckerna i Farfars bokskåp. Dorés illustrerade bibel, med syndafloden och David i lejongropen, och Faraonernas land av Manning & Lovett var ett par av mina ”bilderböcker”. Några andra böcker som kittlade var illustrerade versioner av Dumas’ Diana och Coopers Den siste mohikanen. 

En bok som särskilt väckte mitt intresse var en ärggrön bok med text och bild på framsidan i rött, svart och guld. Motivet på bilden var två pojkar som lyfte på ett lock till en kista fylld med guldmynt. Boken var Tom Sawyers och Huckleberry Finns Äfventyr av Mark Twain. Det var en illustrerad utgåva från 1898 och som egentligen bestod av fyra böcker – Tom Sawyers äfventyr, Huckleberry Finns äfventyr, Tom Sawyer som detektiv och Tom Sawyer på resa – och därför omfattade hela 982 sidor.

På jullovet när jag gick i andra klass fick jag äntligen min nyfikenhet stillad. Jag kunde visserligen läsa själv, men att läsa en så pass tjock bok och till råga på allt med gammalstavning var ännu alltför mödosamt. Det var då Pappa tog itu med att inlevelsefullt läsa högt för mig, dag efter dag, hela boken från pärm till pärm, medan jag satt uppkrupen bredvid honom och följde med i texten och absorberade varje ord. Han tyckte väl helt enkelt att det var något jag skulle ha mig till livs.

Jag minns hur oerhört spännande det var att följa dessa pojkars upptåg och vedermödor, att höra om urinvånaren Joe, svarta slaven Jim, pråmskeppare och hjulångare på Mississippi, en helt främmande miljö som jag fantiserade kring långa tider efteråt. För mig var det verkligen rätt bok vid rätt tidpunkt och om man ska tala om vilken läsupplevelse som varit ens bästa, så är det här åtminstone den som givit starkast bestående intryck. 

---

Solstickan

Barfota i daggvått gräs med plåtburk i sin hand
precis som Huckleberry Finn han glatt sitt metspö svingar
Han studsar genom kohagar på väg mot nya land
och kisar emot solen och hennes gyllne vingar
För bara några år sen var han solpojken på stickorna
och katterna fick åka på hans kärror;
nu en frihetens apostel med kobajs mellan tårna
som revolterar mot föräldraterror
Med rufsigt hår och ystert yr som kalven nyss på bete
drar han ut på egna äventyr, till sommarns första mete

MHn

---

Ulf Lundell – ”Kär och galen” (1982)

”Nu trånar sorg och vemod efter rum
och lyckan drar sin sista suck,
allting tycks över och förbi.
Jag står i blåsten, vattenögd och stum
och längtar efter Tom och Huck
och floden, flotten, dagdriveri…”

Parafras

Etiketter

14.

Vara God Kvinnas Slav

Ond Kvinna
vill inte göra Jobbet
för God Kvinna

God Kvinna
skaffar God Man
och talar genom Advokat

---

---

Franz

Du är lampan; jag är malen
Ljuset ifrån dig gör mig galen!
Dränk mig, i ditt ymniga svall
tills vingarna mättade domna

Lasse

Etiketter

35., bokrecension, julklapp, Kungen av Harö, Lasse Berghagen: "En morgon av lycka", Lasse Berghagen: "Flakmopedisten", secondhand/begagnat, Svärdsjö, Vintjärn

Min man heter Lars och kallades också Lars tills han träffade mig – utom bland kompisar där han var Ludde. Hans morfar hette också Lars men kallades Lasse, så det var ett sätt att skilja dem åt. När jag kommit in i bilden blev Lars till sin förvåning Lasse, först hos min finländska släkt och sedan här i byn, där han även småningom övertog min farfars roll som Dunder-Lasse.

Jag trodde inte Lasse Berghagen – hela Sveriges Lasse – kunde vara något annat än Lasse, men har förstått att han även varit Larsan. Jag har nämligen just betat av hans bok ”Flakmopedisten”, som Lars fick i julklapp av sin bror.

Julklappen var en återvinning från brödernas faster – som i sin tur fick boken i julklapp av brödernas föräldrar när den utkom 2012 – och som även återvunnit julklappsetiketten som bokmärke.

En helgjuten återvinning alltså – en riktig julklapp i tiden!

Lasse skildrar ömsint det gamla Sverige med bondebefolkningen i Svärdsjö, där han tillbringade sin barndoms somrar. Det formade hans liv, säger han, och fostrade honom att bli en bra och vettig människa på ett sätt som Wall Street aldrig kunnat göra.

I olika sammanhang och vid olika åldrar stöter han på flakmopeder – på auktion, på Harö, på väg mot Vintjärn och så Hubbes flakmoped, som slutligen blir hans egen – och vad som verkligen hänt och vad som är skarvat är ibland svårt att utröna. Djupsinnigheter och praktiska funderingar blandas med dråplig humor i typisk Lasse Berghagen-anda.

Något som undgått mig är att Lasse i slutet på 1990-talet hamnade i Guinness Book of Records som den första att slå en golfboll genom tre länder – och där luftfärden dessutom tog en timme…

Han beskriver sin och kusinens skräckfyllda utflykt till Vintjärn, ett samhälle mitt i skogen med ett hundratal invånare, där hans mor Britta var född och hans morfar Sven och morfars far Johan Erik varit gruvförvaltare. Rötterna i Vintjärn var sedan tidigare bekanta för mig, eftersom svärfar Bengt och svärfaster Britt var tremänning med Lasses mor.

För mig var det också intressant att läsa om seglingen till Harö, där jag än idag har släkt som är ättlingar till urbefolkningen och barn till just Kungen av Harö, som när han begravdes hedrades med En morgon av lycka framförd på orgel.

Lasse Berghagen – En morgon av lycka

”…Seglar till Horsten, till Kungen av Harö
han väntar på bryggan med enrisrökt sik…”

---

Kvarstår gör dock funderingar kring vem egentligen Elsa från Sandviken var…

En jul med allas vår Lasse är inte fel!

Julafton 1939

Etiketter

34., bombplan, födsel, Julafton, luftbevakning, mörkläggning, Vinterkriget

Julen för 80 år sedan var Mamma Meri stationerad som tornlotta drygt fyra mil väster om Helsingfors och ett par kilometer från Finska viken. Hennes bror Erik var vid jultid, som många skyddskårsutbildade svenskspråkiga nylänningar, förlagd till Marjapellonmäki i Viborgska viken på Karelska näset.
Det här är hennes berättelse från Nog minns jag!


”På julaftons förmiddag kom Greta över till Tomtebo tillsammans med flickorna, Maj-Gret, som var tre år, och Ulla-Britt, två. Värkarna hade börjat och Elis skjutsade dem i mjölklådan efter Svalan. Vi lade Greta uppe i vindskammaren och kallade på barnmorskan, Fanny Malmström. Jag åkte ut i skogshagen på skidor på eftermiddagen med såg och yxa och tog två julgranar. Den ena ställde jag i köket och den andra hängde jag i taket uppe hos Greta. Det var snö och kallt, mörkläggning och bombplanen mullrade.

Barnmorskan kom ut ur rummet, vred sina händer och sa att det hade behövts en läkare.
– Du måste hjälpa till, sa hon.
Fostret hade hakat upp sig på korsknölen och Greta hade det väldigt arbetsamt. Tjugo minuter i nio på julaftonskvällen föddes en liten flicka, mörkblå och deformerad av alla strapatser, men allt hade gått vägen. Det är enda gången jag sett en unge komma till världen. Hon fick heta Gun-Lis, Gun efter faster Meri Gunhild och Lis efter moster Maj-Lis. Jag tände granen i taket och bjöd Greta på kaffe.

Klockan sex på juldagsmorgonen gick jag till luftbevakningen. I tornet ringde jag till Solberg och beställde ett telegram till brorsan:

En dotter på julafton.

Från tornet, som stod på ett berg i Boställsskogen, var det utsikt över hela kyrkbyn och jag kunde se hemvärnet stå på vakt utanför kyrkan när folk gick till julottan.”

Grattis på 80-årsdagen,
kusin Gun-Lis!

Flag of the Finland-Swedes

Ensamhet

Etiketter

13., 33., julångest, likriktning, mobbning, Sadhguru/Jaggi Vasudev, samhällskod, Simon & Garfunkel: "I am a rock", sociala medier

Jaggi Vasudev, alias Sadhguru

– Om man blir uttråkad av att vara ensam har man uppenbarligen fel sällskap.

Uttalandet gjordes av den indiske yogin, mystikern och författaren Sadhguru, eller Jaggi Vasudev som han heter, när han gästade Skavlan tidigare i höst.

Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt: Att man ska förändra sig själv så man står ut med att vara ensam eller att man ska skaffa sig sällskap så man slipper vara ensam. Jag utgår från att det var det förstnämnda han avsåg .

Som ensambarn hade jag inga problem med att sysselsätta mig själv och tyckte ofta synd om kamrater med syskon, som förstörde deras saker och läste deras dagböcker. Det sägs att de som har syskon lär sig visa hänsyn och det kan nog vara, men ofta har jag också förvånats över hur beroende en del syskon är av varandra, rent av osjälvständiga, på ett sätt som ensambarn vanligtvis inte är.

För min mor var den sociala samvaron oerhört viktig. Själv förstår jag inte hur man kan få något uträttat om man ständigt har folk i fötterna. Jag blir stressad och dränerad på kraft när jag måste umgås bara-för-att och väntar otåligt på att kunna återgå till mina projekt. Det hindrar inte att jag stormtrivdes med att bo på studentkorridor när det begav sig och i åratal delade kök och dusch med nio andra och tvättstuga med nittionio andra – även om det var en prövning att samtidigt koncentrera sig på studier.

Sverige har flest andel ensamhushåll i Europa – och kravet är stort på att man ska vara social. På sociala media är det hela tiden fråga om en show off och ofta utan krav på substans. Kanske är ensamhushåll för många en förutsättning för att orka vara tillräckligt sociala. Många i parförhållanden vill ha ett stort umgänge samtidigt som man vill ha ensamtid, vilket blir en tuff ekvation med barn i bilden. Alltfler barn får bokstavsdiagnoser och i stället för den ensamtid de behöver väntar efter långa skoldagar ofta allehanda aktiviteter.

---

Ensamhet är något som diskuteras särskilt mycket i samband med jul. Välgörenhetsorganisationer ställer upp med julbord och de som känner sig ensamma erbjuds fira jul med andra som också känner sig ensamma. Det måste naturligtvis bli med, så att säga, random blokes, som de ofta inte har något annat gemensamt med än just ensamheten – och kanske det också räcker ibland, att bara ha någon i närheten.

För mig blev julafton årets mest ångestfyllda dag sedan jag fick barn. Jag och min man hade ändå turen att ha våra föräldrar på drygt en mils avstånd från varandra, så det blev jullunch hos Farfar och Farmor och julkväll hos Morfar och Mormor.

Numera är jag och min man på tu man hand många julaftnar, eftersom de geografiska avstånden från oss till barnen och från barnen till deras svärföräldrar är för stora för att det ska gå att samordna. I år har vi varken ljusstakar eller julgran, utan det får bli att ladda hem några bra julfilmer och läsa några bra julböcker.

Kanske bär man med sig sina föräldrars julångest. När Pappa var nära sex år förlorade han sin äldsta bror. Han insjuknade strax före jul och dog på nyårsafton och varje jul blev en påminnelse. Mamma förlorade sin far när hon var nio år och efter det blev jularna aldrig desamma.

---

För mig innebär julen numera också en vemodig saknad, sedan Pappa dog den 21 december för tolv år sedan. Julen var för honom familjegemenskap och han ville få komma hem och dö men motarbetades och jag stod inte på mig tillräckligt. Bland det sista han skrivit ned var:

Tänd mig ett ljus en julenatt
och minns att jag varit här

Och det gör jag.

Astrid Lindgren sa att hon och hennes systrar alltid började sina telefonsamtal med “Döden, döden, döden” för att ha ämnet avklarat. Jag tänker på Pappa och säger för mig själv “Sorgen, sorgen, sorgen”. Pappa fick ett långt liv, så det är inte det jag sörjer, men de stölder som sedan följde av det han vårdade och värnade om, allt gammalt och kärt som gjorde i synnerhet jularna till jular.

I en julpanel nyligen gav en julexpert rådet att när julen inte längre är vad den var – när föräldrar är döda och barnen utspridda – är det läge att byta strategi. Någon tyckte att fira med andra människor blir en påminnelse om vad man saknar och att det då är bättre att träna upp sin ensamhet och välja den. För mig var de första jularna som bröt mönstret fasansfulla – när barnen var i England, Nya Zeeland eller Chile – men sedan dess har det varit så många icke-jular att jul blivit något som en gång var.

---

Omöjlig att bemästra är den ensamhet som följer av att man inte motsvarar samhällskoden. Det kan räcka med att ha ett yrke som är avvikande från genomsnittet och som medför en annan livsstil och andra värderingar. På vissa arbetsplatser kan mobbningen av de som tänker själva ta sig uttryck i att man omplaceras till helt meningslösa sysslor eller omotiverat avskedas. Ibland har man helt enkelt ingen aning om varför man blir utfryst och utan förklaring är det inte heller något man kan påverka. Den sortens ensamhet är väl egentligen den oövervinnerliga, som jag för många år sedan – och enligt somliga neurotiskt – sammanfattade:

Ensamheten är en sot
där inget finns att sätta mot
fast man inte törs vara hos sig

Simon & Garfunkel – ”I am a rock” (1966)
Written by Paul Simon, laureate of the Polar Music Prize 2012

Civilisation

Etiketter

32., Creedence Clearwater Revival – "Long as I can see the light", kriminalitet, laglöshet

Vi hade en telefon som stod mitt i huset och när den ringde släppte man vad man hade för händer och svarade. Visst var det busringningar ibland, men aldrig att man skulle undvika att svara, inte ens om man misstänkte att det var någon man inte ville prata med. Ingen var så illa hållen att man inte kunde tänka sig att byta några ord på telefon. Dessutom kunde det ju vara någon som behövde hjälp.

Så enkelt och självklart. Inget utstuderat eller bakslugt.

En sommarkväll förra året var en bekant ensam hemma. När hon råkade titta ut genom fönstret såg hon hur obekanta figurer bar ut prylar från grannens uthus. Teven var på hos grannen och hon kunde också se huvudena på ett par av dem. I tur och ordning ringde hon till pappans, mammans och de både tonårsbarnens mobiler och alla knäppte bort henne. Polisen var flera mil bort och tjuvarna fick åka med full last.

---

Trion Göranzon-Skugge-Beckman diskuterade ämnet hos Malou efter tio i går. Marie Göranzon, som med sina 77 år var äldst av damerna, var av förklarliga skäl den som mest märkt av skillnaden i beteende. Man håller inte längre upp dörrar, man tackar inte, man hejar inte, man tittar i golvet när någon kommer in i ett rum i stället för att presentera sig; ”man står inte längre i relation till varandra.”

---

Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven John Hillman ur filmen ”Vita frun” (1962)

Häromdagen såg jag om en Hillmandeckare från 1962. Jag reagerade på en scen när en taxi kör fram till ett hus, privatdetektiven John Hillman kliver ur, tar taxichauffören i hand och säger Tack ska du ha! och chauffören nuddar med handen vid brättet på skärmmössan innan han åker.

Pappa och andra farbröder lättade alltid på hatten när de hälsade på någon de mötte och när man hoppade av bussen sa man Tack och hej! och chauffören svarade med att lyfta pekfingret mot tinningen. Gamla tanter har ofta artigheten så hårt i ryggmärgen att de än idag knixar när de hälsar.

Allt som en gång var självklar hyfs är borta med vinden.

Sverige har gått från att tacka busschauffören fast man betalat, till att misshandla och hota honom för att man ska betala.

Utsattheten gäller alla yrkeskategorier som försöker upprätthålla någon slags civilisation eller fungerande samhällsverksamhet. Kvinnor, barn och åldringar är lätta att överrumpla och är därför, tvärtemot gammal hederskodex, lovliga byten.

Ännu på 80-talet uppskattades det någorlunda att vara skötsam, fast redan då visades det större respekt för de som inte var det. Det senaste decenniet har samhället helt vikt ned sig för kriminella. Multisjuka med utförliga läkarintyg får avslag från försäkringskassan, medan yrkeskriminella med flera identiteter kvitterar ut enorma belopp i åratal.

Allt sker med etablissemangets goda minne, då det anses rasistiskt att misstro och kontrollera uppgifter om icke-svenskar. Därför har också 392 000(!) personer fått samordningsnummer, utan att ha behövt styrka sin identitet.

Jag trodde 90-talets tjyvräder var en tillfällig moralisk nedgång, men sedan dess har laglösheten tillåtits ta över. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Creedence Clearwater Revival – ”Long as I can see the light” (1970)

Postpaket

Etiketter

31., Fazer konfektyr, Gevalia kaffe, Högbo kyrkogård, Hjalmar Gullberg, julpaket, Tidningen Julstämning

Det viktigaste bestyret före jul när jag var barn var försändelserna till Finland. Mamma skrev julbrev till sina systrar, till övriga släkten skrevs ett 30-tal julkort och till Mormor skickades det julpaket.
– Från oss i förskingringen, som Mamma uttryckte det.

Mormor älskade kaffe och efter alla krigs- och efterkrigsår med kaffesurrogat och ransoneringar njöt hon storligen av Gevalia när hon var här om somrarna. På den tiden slog också doften från Gevaliarosteriet emot en genast man kom till Gävle station och då lyste Mormor upp. Att just ett par paket Gevalia ingick i julpaketet var därför en självklarhet. Lika självklart var det att några paket Mariekex och apelsinmarmelad skulle följa med, som hon sedan kunde bjuda granntanterna på.

Tidningen Julstämning var populär och eftersom både Pappa och Mormor gillade poesi skickade Pappa ett år med en bok med Hjalmar Gullbergs dikter. Några gotter lades också i lådan, även om vi inte kunde konkurrera med returpaketet från Mormor, som alltid innehöll någon av Karl Fazers produkter av choklad, marmelad eller lakrits. Pappa fick härligt vitlöksdoftande jaktkorv, som blivit hans favorit när han var i Finland, och honung.

Jag var väldigt glad när paketet ett år innehöll en svart-blårandig necessär fylld med Fazers karameller Marianne, eller ett par blå vantar i konststickning med en stjärna ovanpå handen. Inte fullt så nöjd var jag när jag fick ett par laxrosa silkiga småbyxor, som antagligen var någon överbliven vara från butiken i Vassböle. Alla använde då sedan många år endast vita underkläder, men jag nötte på de laxrosa – och de var extremt hållbara…

Mamma hade sex syskonbarn som var födda innan evakueringen, 1944, en tid då hon ännu hade sitt hem och sin hembygd kvar. Syskonbarnen, mina storkusiner, var 8 – 13 år när hon emigrerade 1948 och betydde otroligt mycket för henne. När de tog sina examina, fyllde jämnt, förlovade eller gifte sig ville Mamma uppvakta och ofta blev det att något paket inte skickades förrän till julen. Fem av syskonbarnen var flickor och eftersom Mamma var väldigt smyckesintresserad skulle vi gärna till Hovjuvelerare Hildebrand och välja ut något fint.

Pappas en femmänning i Stockholm, som var ogift och barnlös, skickade mig varje jul en kaffesked i modell Chippendale. Jag skrev naturligtvis och tackade och vi kom att utveckla detta till att bli brevvänner i fyrtio år, tills hon var för gammal att orka skriva mera.
Hennes begravningsceremoni hölls i Stockholm, då jag inte kunde vara med, men hon skulle urnsättas i sina föräldrars grav här i Högbo, vilket jag naturligtvis inte ville missa. Jag fick en kallelse att det skulle ske kl 13 och kom kl 12:15 – och då var allt klart!
– Vi trodde inte du skulle komma…

Tant Marthe (1909-2003)

Ful-RUT

Etiketter

30., Gästriklands Privata Hemtjänst AB, RUT-avdrag, RUT/Rengöring-Underhåll-Tvätt

I den svenska debatten framhålls ofta hur fult det är att använda sig av RUT-tjänster. Även om man numera ska känna flygskam över semesterresor så accepteras dessa mera än om man är hemma och köper sig hemhjälp med RUT-avdrag. Massor med personal medverkar till att göra semesterresor angenäma, inte minst personal på utländska hotell som ofta får slita hund, medan man ifrågasätter motsvarande service i Sverige under reglerade former.

För fem år sedan var två släktingar i slutet av sina liv. Hustrun avled i december och mannen tre månader senare. När deras hjälpbehov tilltog blev den kommunala hemtjänsten inkopplad, där man var stressad och följde strikta rutiner. Klockan 17 kom man och gjorde dem i ordning för natten och då hade de inte ätit sedan lunch. De bad att få välling eller åtminstone te först men det fanns inte antecknat i hemtjänstens manual och då blev det för krångligt.

Räddningen blev den privata hemtjänsten som gjorde deras sista tid så värdig den kunde bli. Personalen där föreföll vara handplockad i alla avseenden, de var idel hänsyn och omtanke och åldringarna kallade dem änglar. Ofta kom en och samma person, som körde en tvätt i maskin samtidigt som hon lagade den mat som de själva önskade och pratade och umgicks. På kvällen kom hon tillbaka och ordnade välling och smörgås och gjorde dem i ordning så de kunde se på TV en stund innan de gick till sängs.

Innan mina föräldrar gick bort för tolv år sedan, var min mycket sociala mor under flera år bunden till hemmet. För att hon skulle få lite kontakt utanför familjen – och samtidigt inte belasta det sociala alltför mycket – abonnerade jag på 1 timmes kommunal personvård åt henne fredag förmiddag. Jag tänkte att det skulle vara lätt att schemalägga att återkommande låta en lämplig dam dyka upp. När jag själv stod för allt annat dygnet runt för båda mina föräldrar, var det väl kanske också den välvilja jag förväntade mig från kommunalt håll.   

Den eftertraktade damen dök upp två gånger under det år jag höll ut. Hon rullade upp hår och friserade, filade naglar och fixade omläggning av bensår. Månade och umgicks! Mamma hörde illa och hon böjde sig framåt och artikulerade och de pratade TV-såpor och skrattade. Hon samlade ihop smutstvätt, hängde upp blöta handdukar och torkade badrumsgolv. Mamma var imponerad:
– Det var en riktig kvinna det!
Hon visste vad hon skulle göra och brydde sig också tillräckligt mycket för att göra det, vilket är långt ifrån någon självklarhet.

Två gånger kom hon, annars var det ideligen nya konstellationer.

Man undrade varje gång hur bensåret skulle duschas, smörjas och bandageras – man förevisades varje gång – och man vidarebefordrade ingen information till nästa arbetslag…

Man kom i par och pratade sinsemellan och umgicks med varandra. Fredagar före storhelger – när Mamma velat ha lite extra omvårdnad för att få känna sig fin för barnbarnen – uteblev man helt och hållet! Många gånger kammade man inte ens ut håret sedan hon duschat, hon kunde lämnas halvklädd i en fåtölj och med blöta badlakan kastade på badrumsgolvet, vilket var fullständigt livsfarligt för två ostadiga åldringar. Året om gick man i trappan och i lägenheten med ytterskor så fredagseftermiddagar hade jag vikta åt att städa efter hemtjänsten…

Det var inte för min skull jag beställt hemtjänst för jag fanns ändå på plats dygnet runt. Eftersom jag var arbetssökande sedan en massa år ansökte jag om att själv bli avlönad personal åt mina föräldrar, men hemtjänstchefen avslog omedelbart min begäran med att hon var enväldig. Det är omöjligt att se det som annat än ondskefullt översitteri. Jag fortsatte som oavlönad hjälp och lämnade visserligen in en skrivelse till blivande prinspappan, som var socialchef, men någon respons fick jag aldrig.