Etiketter

, , , , , ,

Det viktigaste bestyret före jul när jag var barn var försändelserna till Finland. Mamma skrev julbrev till sina systrar, till övriga släkten skrevs ett 30-tal julkort och till Mormor skickades det julpaket.
– Från oss i förskingringen, som Mamma uttryckte det.

Mormor älskade kaffe och efter alla krigs- och efterkrigsår med kaffesurrogat och ransoneringar njöt hon storligen av Gevalia när hon var här om somrarna. På den tiden slog också doften från Gevaliarosteriet emot en genast man kom till Gävle station och då lyste Mormor upp. Att just ett par paket Gevalia ingick i julpaketet var därför en självklarhet. Lika självklart var det att några paket Mariekex och apelsinmarmelad skulle följa med, som hon sedan kunde bjuda granntanterna på.

Tidningen Julstämning var populär och eftersom både Pappa och Mormor gillade poesi skickade Pappa ett år med en bok med Hjalmar Gullbergs dikter. Några gotter lades också i lådan, även om vi inte kunde konkurrera med returpaketet från Mormor, som alltid innehöll någon av Karl Fazers produkter av choklad, marmelad eller lakrits. Pappa fick härligt vitlöksdoftande jaktkorv, som blivit hans favorit när han var i Finland, och honung.

Jag var väldigt glad när paketet ett år innehöll en svart-blårandig necessär fylld med Fazers karameller Marianne, eller ett par blå vantar i konststickning med en stjärna ovanpå handen. Inte fullt så nöjd var jag när jag fick ett par laxrosa silkiga småbyxor, som antagligen var någon överbliven vara från butiken i Vassböle. Alla använde då sedan många år endast vita underkläder, men jag nötte på de laxrosa – och de var extremt hållbara…

Mamma hade sex syskonbarn som var födda innan evakueringen, 1944, en tid då hon ännu hade sitt hem och sin hembygd kvar. Syskonbarnen, mina storkusiner, var 8 – 13 år när hon emigrerade 1948 och betydde otroligt mycket för henne. När de tog sina examina, fyllde jämnt, förlovade eller gifte sig ville Mamma uppvakta och ofta blev det att något paket inte skickades förrän till julen. Fem av syskonbarnen var flickor och eftersom Mamma var väldigt smyckesintresserad skulle vi gärna till Hovjuvelerare Hildebrand och välja ut något fint.

Pappas en femmänning i Stockholm, som var ogift och barnlös, skickade mig varje jul en kaffesked i modell Chippendale. Jag skrev naturligtvis och tackade och vi kom att utveckla detta till att bli brevvänner i fyrtio år, tills hon var för gammal att orka skriva mera.
Hennes begravningsceremoni hölls i Stockholm, då jag inte kunde vara med, men hon skulle urnsättas i sina föräldrars grav här i Högbo, vilket jag naturligtvis inte ville missa. Jag fick en kallelse att det skulle ske kl 13 och kom kl 12:15 – och då var allt klart!
– Vi trodde inte du skulle komma…

Tant Marthe (1909-2003)