Etiketter

, , , , , , , ,

Jaggi Vasudev, alias Sadhguru

Om man blir uttråkad av att vara ensam har man uppenbarligen fel sällskap.

Uttalandet gjordes av den indiske yogin, mystikern och författaren Sadhguru, eller Jaggi Vasudev som han heter, när han gästade Skavlan tidigare i höst.

Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt: Att man ska förändra sig själv så man står ut med att vara ensam eller att man ska skaffa sig sällskap så man slipper vara ensam. Jag utgår från att det var det förstnämnda han avsåg .

Som ensambarn hade jag inga problem med att sysselsätta mig själv och tyckte ofta synd om kamrater med syskon, som förstörde deras saker och läste deras dagböcker. Det sägs att de som har syskon lär sig visa hänsyn och det kan nog vara, men ofta har jag också förvånats över hur beroende en del syskon är av varandra, rent av osjälvständiga, på ett sätt som ensambarn vanligtvis inte är.

För min mor var den sociala samvaron oerhört viktig. Själv förstår jag inte hur man kan få något uträttat om man ständigt har folk i fötterna. Jag blir stressad och dränerad på kraft när jag måste umgås bara-för-att och väntar otåligt på att kunna återgå till mina projekt. Det hindrar inte att jag stormtrivdes med att bo på studentkorridor när det begav sig och i åratal delade kök och dusch med nio andra och tvättstuga med nittionio andra även om det var en prövning att samtidigt koncentrera sig på studier.

Sverige har flest andel ensamhushåll i Europa och kravet är stort på att man ska vara social. På sociala media är det hela tiden fråga om en show off och ofta utan krav på substans. Kanske är ensamhushåll för många en förutsättning för att orka vara tillräckligt sociala. Många i parförhållanden vill ha ett stort umgänge samtidigt som man vill ha ensamtid, vilket blir en tuff ekvation med barn i bilden. Alltfler barn får bokstavsdiagnoser och i stället för den ensamtid de behöver väntar efter långa skoldagar ofta allehanda aktiviteter.


Ensamhet är något som diskuteras särskilt mycket i samband med jul. Välgörenhetsorganisationer ställer upp med julbord och de som känner sig ensamma erbjuds fira jul med andra som också känner sig ensamma. Det måste naturligtvis bli med, så att säga, random blokes, som de ofta inte har något annat gemensamt med än just ensamheten och kanske det också räcker ibland, att bara ha någon i närheten.

För mig blev julafton årets mest ångestfyllda dag sedan jag fick barn. Jag och min man hade ändå turen att ha våra föräldrar på drygt en mils avstånd från varandra, så det blev jullunch hos Farfar och Farmor och julkväll hos Morfar och Mormor.

Numera är jag och min man på tu man hand många julaftnar, eftersom de geografiska avstånden från oss till barnen och från barnen till deras svärföräldrar är för stora för att det ska gå att samordna. I år har vi varken ljusstakar eller julgran, utan det får bli att ladda hem några bra julfilmer och läsa några bra julböcker.

Kanske bär man med sig sina föräldrars julångest. När Pappa var nära sex år förlorade han sin äldsta bror. Han insjuknade strax före jul och dog på nyårsafton och varje jul blev en påminnelse. Mamma förlorade sin far när hon var nio år och efter det blev jularna aldrig desamma.


För mig innebär julen numera också en vemodig saknad, sedan Pappa dog den 21 december för tolv år sedan. Julen var för honom familjegemenskap och han ville få komma hem och dö men motarbetades och jag stod inte på mig tillräckligt. Bland det sista han skrivit ned var:

Tänd mig ett ljus en julenatt
och minns att jag varit här

Och det gör jag.

Astrid Lindgren sa att hon och hennes systrar alltid började sina telefonsamtal med “Döden, döden, döden” för att ha ämnet avklarat. Jag tänker på Pappa och säger för mig själv “Sorgen, sorgen, sorgen”. Pappa fick ett långt liv, så det är inte det jag sörjer, men de stölder som sedan följde av det han vårdade och värnade om, allt gammalt och kärt som gjorde i synnerhet jularna till jular.

I en julpanel nyligen gav en julexpert rådet att när julen inte längre är vad den var – när föräldrar är döda och barnen utspridda – är det läge att byta strategi. Någon tyckte att fira med andra människor blir en påminnelse om vad man saknar och att det då är bättre att träna upp sin ensamhet och välja den. För mig var de första jularna som bröt mönstret fasansfulla – när barnen var i England, Nya Zeeland eller Chile – men sedan dess har det varit så många icke-jular att jul blivit något som en gång var.


Omöjlig att bemästra är den ensamhet som följer av att man inte motsvarar samhällskoden. Det kan räcka med att ha ett yrke som är avvikande från genomsnittet och som medför en annan livsstil och andra värderingar. På vissa arbetsplatser kan mobbningen av de som tänker själva ta sig uttryck i att man omplaceras till helt meningslösa sysslor eller omotiverat avskedas. Ibland har man helt enkelt ingen aning om varför man blir utfryst och utan förklaring är det inte heller något man kan påverka. Den sortens ensamhet är väl egentligen den oövervinnerliga, som jag för många år sedan och enligt somliga neurotiskt sammanfattade:

Ensamheten är en sot
där inget finns att sätta mot
fast man inte törs vara hos sig

Simon & Garfunkel – ”I am a rock” (1966)
Written by Paul Simon, laureate of the Polar Music Prize 2012