Etiketter

, , , , , , , ,

Min man heter Lars och kallades också Lars tills han träffade mig – utom bland kompisar där han var Ludde. Hans morfar hette också Lars men kallades Lasse, så det var ett sätt att skilja dem åt. När jag kommit in i bilden blev Lars till sin förvåning Lasse, först hos min finländska släkt och sedan här i byn, där han även småningom övertog min farfars roll som Dunder-Lasse.

Jag trodde inte Lasse Berghagen – hela Sveriges Lasse – kunde vara något annat än Lasse, men har förstått att han även varit Larsan. Jag har nämligen just betat av hans bok Flakmopedisten, som Lars fick i julklapp av sin bror.

Julklappen var en återvinning från brödernas faster – som i sin tur fick boken i julklapp av brödernas föräldrar när den utkom 2012 – och som även återvunnit julklappsetiketten som bokmärke.

En helgjuten återvinning alltså – en riktig julklapp i tiden!


Lasse skildrar ömsint det gamla Sverige med bondebefolkningen i Svärdsjö, där han tillbringade sin barndoms somrar. Det formade hans liv, säger han, och fostrade honom att bli en bra och vettig människa på ett sätt som Wall Street aldrig kunnat göra.

I olika sammanhang och vid olika åldrar stöter han på flakmopeder – på auktion, på Harö, på väg mot Vintjärn och så Hubbes flakmoped, som slutligen blir hans egen – och vad som verkligen hänt och vad som är skarvat är ibland svårt att utröna. Djupsinnigheter och praktiska funderingar blandas med dråplig humor i typisk Lasse Berghagen-anda.

Något som undgått mig är att Lasse i slutet på 1990-talet hamnade i Guinness Book of Records som den första att slå en golfboll genom tre länder – och där luftfärden dessutom tog en timme…

Han beskriver sin och kusinens skräckfyllda utflykt till Vintjärn, ett samhälle mitt i skogen med ett hundratal invånare, där hans mor Britta var född och hans morfar Sven och morfars far Johan Erik varit gruvförvaltare. Rötterna i Vintjärn var sedan tidigare bekanta för mig, eftersom svärfar Bengt och svärfaster Britt var släkt med Lasses mor.

För mig var det också intressant att läsa om seglingen till Harö, där jag än idag har släkt som är ättlingar till urbefolkningen och barn till just Kungen av Harö, som när han begravdes hedrades med En morgon av lycka framförd på orgel.

Lasse Berghagen – En morgon av lycka (1988)

”…Seglar till Horsten, till Kungen av Harö
han väntar på bryggan med enrisrökt sik…”

Kvarstår gör dock funderingar kring vem egentligen Elsa från Sandviken var…

En jul med allas vår Lasse är inte fel!