Orm

Etiketter

43., Pink Floyd: "Another brick in the wall", Västanbyns skola

”Runt omkring kan ormen sno
så han blir ett finfint O”

hade vi fått läsa i läseboken. Sedan hade vi fått träna på att skriva sida upp och sida ner med små och stora o:n i den linjerade skrivboken. Det var väldigt kämpigt att få de stora o:na regelbundna, eftersom man då måste ända upp till den översta stödlinjen. Bokstäverna blev därför darriga många gånger, men viljan var god.

Så fick vi var sitt ritpapper och uppgiften att rita något på o. Jag ritade en huggorm, med röd sicksackrand på ryggen, som bet sig själv i svansen. Ormen täckte i stort sett hela arket, men på något sätt tyckte jag teckningen såg för simpel ut. För att sätta lite extra krydda på det hela klämde jag därför in en liten björk på ena sidan ormen och en liten flugsvamp på den andra. Därmed var ormen, tyckte jag, i sin rätta miljö.

Att det blev just en björk och en flugsvamp har sin egen historia. Jag hade nämligen nyligen upptäckt att man då hade nytta av de vita färgkritorna, som annars låg kvar i asken irriterande oanvända när alla andra kritor tagit slut, så bara det, att jag målat med de vita, tyckte jag var väldigt klurigt.

Därefter gick jag fram till Fröken, som hade håret i en Margaretafläta runt huvudet, och i likhet med alla småskolefröknar var vår idol. Hon var en mycket duktig lärare, en naturbegåvning, som börjat sin yrkeskarriär som sömmerska och slutade som metodiklektor vid lärarhögskolan. Därtill var hon en ypperlig textilkonstnärinna med stor konstnärlig fantasi.

– Vad är det här? frågade Fröken.
– En björk, sa jag.
– Och det här då? fortsatte hon missnöjd.
– En flugsvamp, mumlade jag.
– Sa jag inte att ni skulle illustrera ett o?! fräste hon anklagande.

Att jag skulle få ovett för det som jag tyckte gjorde hela bilden, var verkligen inget jag väntat mig.
– Nåja. Så här har Margareta ritat! sa hon plötsligt och höll upp teckningen för klassen.

Än i dag vet jag inte om det var som ett avskräckande exempel eller om jag vid närmare eftertanke tagits till nåder.

Västanbyns skola 100 år (2011)

Pink Floyd – ”Another brick in the wall” (1979)
Laureate of the Polar Music Prize 2008

Konfirmation

Etiketter

42., borgerlig/sekulär konfirmation, Högbo kyrka, Länna kyrka, Markus Krunegård: "Jag är en vampyr", Prometheus-/Protus-läger, The Honeycombs/Honey Lantree

I Sverige konfirmeras allt färre i kyrkan, endast 26 procent nu mot 80 procent för 50 år sedan. Det förklaras med konkurrensen från andra trossamfund och religioner och med ökat utbud av fritidsaktiviteter. I Finland konfirmeras 80 procent i kyrkan, i Danmark 75 procent och i Norge 70 procent, där också 15 procent konfirmeras borgerligt. Sverige sticker alltså ut mot övriga Norden, precis som när det gäller kriminaliteten. Kanske finns något samband med att ungdomar inte får någon vägledning.

Sverige hade tydligen redan 1680 borgerlig konfirmation, vilket beskrivs som en högtidlig sammankomst utan religiös kyrklig prägel, av gossar och flickor som undervisats i samhällskunskap, sexualetik och dylikt. Hur många som kände till att den konfirmationen existerade och som vågade utnyttja den så stark som kyrkans makt var i äldre tider kan man ju undra. Vid sekelskiftet 1800-1900 lär också arbetarrörelsen ha ordnat borgerlig konfirmation, men med svag genomslagskraft. Barnen i socialistiska familjer konfirmerades inte i kyrkan, men jag har inte hört att man i stället konfirmerades borgerligt.

På 1920-talet hade seden att konfirmeras i kyrkan blivit starkt kulturellt betingad. Min far och min svärfar var jämgamla och växte upp bara en halvmil från varandra, far i en bondby och svärfar i ett brukssamhälle. I min fars klass konfirmerades alla utom en och i min svärfars klass en i hela klassen. Det var som två skilda världar.

Den borgerliga eller sekulära konfirmationen av i dag kan vara Alternativ konfirmation hos föreningen Växtkraft med olika inriktningar eller sedan 1997 Humanistisk konfirmation hos föreningen Humanisterna. Det är livskunskapsläger där existentiella frågor diskuteras med betoning på etik och moral och som avslutas med en ceremoni. Sedan 2009 ordnas också Protus-läger, en svensk variant till de finländska Prometheus-lägren, religiöst och politiskt obundna livssynsläger, som funnits i Finland sedan 1989. Prometheus namn betyder ”den som tänker före”, vilket väl är ett utmärkt måtto. Själv har jag ingen erfarenhet av sekulär konfirmation, men Humanisternas förefaller mera styrd och inriktad på ateism än Protus-lägrens.

Högbo kyrka med sakristia, Högbo, Gästrikland

Jag gick kyrkans konfirmationsundervisning, som då var det enda alternativet, och var bland de första kullarna som hade sommarläsning. Det innebar att alltsammans tog fyra veckor den sommar man fyllt 14. De första två veckorna och den sista var det konfirmationsläsning i sakristian några timmar om dagen – och även krocket i prästgårdsträdgården – och den tredje veckan en lägervistelse.
Konfirmationslägret var förlagt till Länna i Roslagen, där vår bypräst hade sina rötter. Där tältade vi och jag och en kompis hade fått låna scoutkårens ett gammalt tält med en stor reva i taket. Jag hade alldeles för tunn sovsäck och för tunna kläder med mig och frös hela nätterna, men som tur var regnade det inte. Matbespisningen skedde i ett gammalt missionshus och det var lekar och aktiviteter dagarna i ända. En dag gick vi till Penningby slott och på midsommardagen hämtades vi högtidligt upp med båtar och roddes minnesvärt över Kyrksjön till gudstjänst i Länna kyrka. Annandag midsommar var det hemfärd.
Väl hemma blev det en dust med far och mor att få höra det brittiska popbandet The Honeycombs, som spelade på Högbo Bruk på kvällen. Det ansågs inte lämpligt att bevista dylika arrangemang medan man gick och läste, men jag lyckades med övertalningen att jag måste se en pionjär, popvärldens då i det närmaste enda kvinnliga trummis Honey Lantree – i knallgrön byxdress, som givetvis kopierades…

---

Sedan jag konfirmerades har kyrkbyn blivit utan både bypräst och prästgård, kyrkan har blivit eventlokal och ingen präst kommer längre hem och uppvaktar med en blomkvast ens på 90-årsdagen. Kyrkliga företrädare vill själva ta bort kristna symboler från kyrkorum för att inte kränka andra religioner och beskriver bärandet av ett diskret kors som uppviglande och okristligt. Samtidigt tycks väldigt få unga se borgerlig konfirmation som ett acceptabelt alternativ.

---

Min konfirmationspräst är nu borta sedan många år och fick aldrig uppleva sonsonen Markus´ hyllade första soloalbum, Markusevangeliet, som utkom 2008.
Jag kan omöjligt föreställa mig hur han skulle ha reagerat på raderna:

”…Jag är en vampyr 
Jag suger och spyr  
Låt mig komma in  
Jag vill bli din…”

Markus Krunegård – ”Jag är en vampyr” (2009)

Somt

Etiketter

41. bokutdrag, Cynthia Lennon: "Those were the days", Julian Lennon: "Stand by me"

Haglunds bro och Magdeburg, Uppsala

Siv drog sig mot Svartbäcken och när hon korsade Haglundsbron såg hon några överförfriskade killar ragla ut från Klosettpalatset. Hon sneddade över vägen söderut och in i Linnéträdgården som just öppnat för säsongen. En kall dag som denna var trädgården nästan ödslig och av trafiken utanför hördes inte heller mycket. Planlöst gick hon omkring och försökte förstå, ta in det.

Solanaceae stod där på en skylt men där fanns inga potatissorter hon var bekant med fast hon var bekant med åtskilliga, men antagligen fanns de inte på Linnés tid. Hon fortsatte till tomaterna och förvånades över hur många sorter det var.

Ruggig drog hon sig mot presentshopen för att komma in i värmen. Kanske borde hon ha med sig en present. Det var antagligen det minsta de förväntade sig när de skulle ta emot henne. Hon lyfte på en vacker presenttavla med ärtväxter. Leguminosae, läste hon under bilden och tänkte på när hon som barn gick omkring hemma i ärtfälten och åt grönfoderskidorna rakt av. Nej, hon skulle inte kunna köpa den nu, tänkte hon, och lade hastigt tillbaka tavlan. Den skulle gå sönder i seglarsäcken.

Tavlan hade annars passat fint till slagbordet. Det hade hon kunnat måla koboltblått och ställt i hallen, och stolarna också. Det var mycket hon hade kunnat måla, det mesta faktiskt, om det hängt på det.

Jag undrar om Jon-Olle kört ut gödseln än, tänkte hon plötsligt och log åt tanken. Det var ju den tiden, när stanken av den fräna svingödseln borrade sig in i näsan.
Vad bekymmerslöst allt hade varit fast hon inte alls insett det.
– Det var tider det! sa hon med eftertryck och expediten tittade upp förvånad.

Cynthia Lennon – ”Those were the days” (1995)
Julian Lennon – ”Stand by me” (2011)

Mercurius

Etiketter

40., associationsbanor, Café Mercurius Storvik Gästrikland, nostalgi, planet, Queen: "Heaven for everyone", räksmörgås, romersk gud

Det blev inget födelsedagskaffe för min lagvigda på nyårsdagen i år. Som födelsedag betraktat är nyårsdagen en väldigt dålig dag. Många gånger har anhöriga släpat sig hem till oss mera döda än levande. Ingen vill gå på kaffekalas en nyårsdag! Hade han bara varit född två timmar tidigare hade vi kunnat fira nyårsaftnar…

I stället för nyårskaffe blev det i dag en aprillik utflykt i solsken och +7 i nostalgins tecken till Café Mercurius i Storvik, där man i ett huj flyttas tillbaka till svunna tider. Hela miljön andas kulturhistoria och vore det inte för den vänliga personalen och de fräscha bakverken kunde man lätt glömma varför man kommit dit. Ett gott val alltså – och en sååå mycket bättre firardag än nyårsdagen!

Lunchen blev Café Mercurius’ omtalade räksmörgåsar och deras berömda kaffe. Herrarna kunde inte heller motstå var sin mazarin och damerna en nötchokladsbakelse…

Två generationer Byman, Café Mercurius, Storvik

Kaféet har nästa år fyrtio år på nacken tack vare två generationer Byman, men varifrån det fått sitt namn vet jag inte. Kanske är det för att guden Mercurius var köpmännens och handelns skyddshelgon och att kaféet är inrymt i ett gammalt köpmanshus efter Handelsgatan.

Mercurius var en snabb budbärare och planeten Merkurius är också den snabbaste planeten i solsystemet.

Eftersom Mercurius symboliserar just kvickhet, har han givit namn åt metallen kvicksilver, mercurium, på engelska mercury. Det för tankarna till Mr Fahrenheit, Freddie Mercury, som fått asteroiden 17473 Freddiemercury uppkallad efter sig…

Queen – ”Heaven for everyone” (1988)

11 januari

Etiketter

17., födelse-/begravningsdag, Lasse Luta: "Frida i vårstädningen"

Allis-Chalmers

Pappas flicka är med på traktorn
blir trött och somnar
Pappa lyfter av filtsitsen
lägger under flickan i åkerkanten
och plöjer resten av dagen
sittande på hårda plåten

Mjölkpass

Drilla på flöjten, sjunger han, och värmer hinkarna 
med kalvdricka i pannmuren i brystun
och springer några varv med gräsklipparen
medan han väntar på att de blir varma
och basa på bastuban
snurrar runt hinkarna 
och springer några varv till
halvkrypande under krikonbuskarna
och springer till lagårn med drickat 
pompom pompom, pompom pampim
och upp och kyler mjölkkrukorna
och klipper gräsmattan klar 
och diskar mjölkdisken
med rediga tag långt ned i krukan
i djuu-PA käl-LAR-va-a-lven
Spolar av golvet och blinkar:
– Och han fann att det var gott!

Bråttom

Han ilar över gårdsplanen
visslar och ordnar
med timmerpenna bakom örat
och muttrar och skruvar
i fickor och händer
Något ska repareras
Något måste justeras
Det är bråttom nu
Han är redan åttiåtta

Lasse Luta – ”Frida i vårstädningen” (1978)

”…’Karl den tolftes likfärds’ alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång.
Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
om de kände handens mjuka gång…”

---

60 år (1974)

Det är i dag 106 år sedan Pappa föddes
och 12 år sedan han begravdes…

Drömmar

Etiketter

39., andar, övernaturligt, det omedvetna, The Cranberries: "Dreams"

– Gammelfaster är svårt sjuk. Det är nog inte långt kvar nu…
– Gammelfaster?! Hon lever väl inte!
– Jo, hon är på ett vårdhem längre upp i Norrland…
– Va?! Det är inte möjligt! Hon är ju död! Var exakt är hon nånstans?
– Nånstans utanför Härnösand tror jag…
– Men varför är hon ända där borta?! Varför har ni inte sagt något?!
– Tja…
– Vadå tja?! Lever hon i Härnösand och ni har inte hälsat på?!
– Ingen har väl haft tid att leta reda på henne…

Jag vaknar upprörd och hjärnan står stilla, tänder lampan och stirrar på almanackan: Det är Trettondagsafton söndagen den 5 januari 2020.
Sällan är en dröm så tydlig och känns så verklig, fast omständigheterna inte alls stämmer.

Häromdagen skrev jag om Pappas äldsta bror som stod lik i samma rum som Gammelfaster dog i 38 år senare – och som vi nu sover i ytterligare 62 år senare.
Har andarna blivit överstimulerade?
Är det något Gammelfaster vill säga?

Jag har försökt skriva om henne i åratal, men kommer inte överens med mig själv om formen.
Det är inte utan att jag är omtumlad.

---

När jag var fyra hade jag en dröm som jag minns än idag.

Jag är med Mamma och Pappa på tivoli, där karuseller skramlar, det är lottstånd och äts sockervadd. Helt plötsligt ropar någon att lejon rymt från en cirkus och alla börjar springa. Mamma och Pappa är försvunna så jag bara springer med de andra.
Plötsligt är också alla andra borta och jag är alldeles ensam och springer in och gömmer mig bakom några tunnor på en bakgård. Då kommer några vildar dit, målade, med höftskynken och spjut i händerna.
De tittar sig omkring och tar upp ett blått band från marken. Till min fasa inser jag att det är skärpet till min klänning och vildarna tittar sig skyggt omkring och spejar mot tunnorna – och jag vaknar.

Lejon hade jag antagligen bara sett när Daniel kämpade i lejongropen i Dorés illustrerade bibel och vildar som de var porträtterade i Den siste mohikanen. Tivolit däremot kan ha varit något jag snappat upp från Barnens dag.
Fascinerande hur man som barn kan tråckla ihop ett dylikt scenario i drömmens värld!

The Cranberries – ”Dreams” (1992)
Dolores O’Riordan (1971-2018) R.I.P.

Summering

Etiketter

38., bestulen, Högbo kyrkby / Överbyn, LOAD/Lagen Om Alltings Djävlighet, lurad, misslyckande, Mona Algerstam: "Offerlammen", Takida: "You learn"

Det brukar alltid summeras när ett år har gått – när ett decennium gått – när ett liv har gått. Framgångar och tillkortakommanden ska stämmas av, glädjeämnen och besvikelser likaså. Märkligt nog drunknar framgångar ofta i tillkortakommanden och glädjeämnen i besvikelser.

En del tar livet med en klackspark och lyckas med allt. Andra kämpar som galningar och lyckas ändå inte. Även om den kämpande och misslyckade inte är lika genial som den nonchalanta och lyckade, önskar man att det kunde finnas någon slags erkännande för att ha bjudit till; för att ha hållit sig på mattan och inte förstört livet för andra.

En del får jobb, och till och med bra jobb, utan att ha skaffat sig någon vidare utbildning. Andra kan utbilda sig hur mycket som helst men behövs ingenstans, även om önskemålet om arbetsuppgifter bara är att det är något man klarar av. Samma partiska mekanism avgör om man får sjukskrivning för en bagatell eller måste arbeta fast man inte orkar ta sig till jobbet.

---

Deckarförfattaren Mona Algerstam – uppvuxen i granngården – brukar allt som oftast hänvisa till LOAD – Lagen Om Alltings Djävlighet – och kanske står orsaken till allt elände att söka enbart i LOAD.

Min cyniska erfarenhet är att ju större betydelse något har för att man ska känna någon existentiell mening, desto större risk är det att det tas ifrån en.

Det senaste decenniet har de upprepade och omsorgsfullt genomförda stölderna av det som betytt mera än allt annat, också stulit åratal i tid på nätets alla auktionssajter för att hitta något att köpa tillbaka.

En annan reflektion är att ju viktigare man anser att ett projekt är, desto större är risken att allt fördärvas när andra blandas in. Det gäller även om de är professionella på sina jobb – och får den ersättning de begär.

Det är antagligen en brist att inte ha uppfostrats till att misstro folk – eller att inte i tid lyckats knäcka koden att aldrig lita på att andra vill väl.

---

Jag anlitade två proffs att timra om norra väggen på brystun, som var helt utruttnad. De fortsatte med att riva på bakugnen, som de ansåg behövde renoveras, och pannmuren måste tillfälligt flyttas ut och jag sa okej, men den vill jag ställa tillbaka.
– Det ska du då inte! sa en av timmermännen bestämt.
Då skulle jag ha dragit i nödbromsen! Det var ju rödflagg så det osade om det, men jag stod med en sönderriven brystu, hade väntat ett år på dessa timmerproffs och tänkte att pannmuren kan jag ju ställa in själv sen…

Det fortsatte med att dessa två proffs på gamla byggnader plus en erfaren murare, hävdade att två plåtkåpor, som tillfälligt tagits ned, inte skulle kunna sättas tillbaka och det skulle absolut inte heller gå att sätta dit två nya. I stället murades det, enligt deras vilja, dit två hiskliga betongklunsar. Ett halvår senare satte samma murare hur lätt som helst in en plåtkåpa i en släktings fastighet.

En blåsig höstdag med snö i luften skulle ett nytt yttertak på plats, ett plåttak med papp under. Jag hade djur att sköta och hade inte tid att titta hur det gick till, men när jag råkade gå förbi såg jag hur en plåt spikades dit utan papp under.
– Det är ju ingen papp! sa jag.
– Är det inte? svarade ett av proffsen och flinade.

Jag har aldrig vågat fortsätta att rusta insidan med ett tak som kanske när som helst börjar läcka. Kanske saknas papp på flera ställen – och i så fall var…? Kanske borde hela taket läggas om…? Med en begränsad budget har inget mera gjorts och efter 17 år står brystun där som ett monument över alla misslyckanden.

Takida (tAKiDA) – ”You learn” (2011)

”… And you learn like a shadow flows in the rain
Like a foreign flame in the dark
Showing you the way
And you learn
What we feel now isn’t pain…”