Etiketter

, , , , , , ,

Det brukar alltid summeras när ett år har gått – när ett decennium gått – när ett liv har gått. Framgångar och tillkortakommanden ska stämmas av, glädjeämnen och besvikelser likaså. Märkligt nog drunknar framgångar ofta i tillkortakommanden och glädjeämnen i besvikelser.

En del tar livet med en klackspark och lyckas med allt. Andra kämpar som galningar och lyckas ändå inte. Även om den kämpande och misslyckade inte är lika genial som den nonchalanta och lyckade, önskar man att det kunde finnas någon slags erkännande för att ha bjudit till; för att ha hållit sig på mattan och inte förstört livet för andra.

En del får jobb, och till och med bra jobb, utan att ha skaffat sig någon vidare utbildning. Andra kan utbilda sig hur mycket som helst men behövs ingenstans, även om önskemålet om arbetsuppgifter bara är att det är något man klarar av. Samma partiska mekanism avgör om man får sjukskrivning för en bagatell eller måste arbeta fast man inte orkar ta sig till jobbet.


Deckarförfattaren Mona Algerstam – uppvuxen i granngården – brukar allt som oftast hänvisa till LOAD – Lagen Om Alltings Djävlighet – och kanske står orsaken till allt elände att söka enbart i LOAD.

Min cyniska erfarenhet är att ju större betydelse något har för att man ska känna någon existentiell mening, desto större risk är det att det tas ifrån en.

Det senaste decenniet har de upprepade och omsorgsfullt genomförda stölderna av det som betytt mera än allt annat, också stulit åratal i tid på nätets alla auktionssajter för att hitta något att köpa tillbaka.

En annan reflektion är att ju viktigare man anser att ett projekt är, desto större är risken att allt fördärvas när andra blandas in. Det gäller även om de är professionella på sina jobb – och får den ersättning de begär.

Det är antagligen en brist att inte ha uppfostrats till att misstro folk – eller att inte i tid lyckats knäcka koden att aldrig lita på att andra vill väl.


Jag anlitade två proffs att timra om norra väggen på brystun, som var helt utruttnad. De fortsatte med att riva på bakugnen, som de ansåg behövde renoveras, och pannmuren måste tillfälligt flyttas ut och jag sa okej, men den vill jag ställa tillbaka.
– Det ska du då inte! sa en av timmermännen bestämt.
Då skulle jag ha dragit i nödbromsen! Det var ju rödflagg så det osade om det, men jag stod med en sönderriven brystu, hade väntat ett år på dessa timmerproffs och tänkte att pannmuren kan jag ju ställa in själv sen…

Det fortsatte med att dessa två proffs på gamla byggnader plus en erfaren murare, hävdade att två plåtkåpor, som tillfälligt tagits ned, inte skulle kunna sättas tillbaka och det skulle absolut inte heller gå att sätta dit två nya. I stället murades det, enligt deras vilja, dit två hiskliga betongklunsar. Ett halvår senare satte samma murare hur lätt som helst in en plåtkåpa i en släktings fastighet.

En blåsig höstdag med snö i luften skulle ett nytt yttertak på plats, ett plåttak med papp under. Jag hade djur att sköta och hade inte tid att titta hur det gick till, men när jag råkade gå förbi såg jag hur en plåt spikades dit utan papp under.
– Det är ju ingen papp! sa jag.
– Är det inte? svarade ett av proffsen och flinade.

Jag har aldrig vågat fortsätta att rusta insidan med ett tak som kanske när som helst börjar läcka. Kanske saknas papp på flera ställen – och i så fall var…? Kanske borde hela taket läggas om…? Med en begränsad budget har inget mera gjorts och efter 17 år står brystun där som ett monument över alla misslyckanden.

Takida (tAKiDA) ”You learn” (2011)

”… And you learn like a shadow flows in the rain
Like a foreign flame in the dark
Showing you the way
And you learn
What we feel now isn’t pain…”