Etiketter

, , , , , ,

I Sverige konfirmeras allt färre i kyrkan, endast 26 procent nu mot 80 procent för 50 år sedan. Det förklaras med konkurrensen från andra trossamfund och religioner och med ökat utbud av fritidsaktiviteter. I Finland konfirmeras 80 procent i kyrkan, i Danmark 75 procent och i Norge 70 procent, där också 15 procent konfirmeras borgerligt. Sverige sticker alltså ut mot övriga Norden, precis som när det gäller kriminaliteten. Kanske finns något samband med att ungdomar inte får någon vägledning.

Sverige hade tydligen redan 1680 borgerlig konfirmation, vilket beskrivs som en högtidlig sammankomst utan religiös kyrklig prägel, av gossar och flickor som undervisats i samhällskunskap, sexualetik och dylikt. Hur många som kände till att den konfirmationen existerade och som vågade utnyttja den så stark som kyrkans makt var i äldre tider kan man ju undra. Vid sekelskiftet 1800-1900 lär också arbetarrörelsen ha ordnat borgerlig konfirmation, men med svag genomslagskraft. Barnen i socialistiska familjer konfirmerades inte i kyrkan, men jag har inte hört att man i stället konfirmerades borgerligt.

På 1920-talet hade seden att konfirmeras i kyrkan blivit starkt kulturellt betingad. Min far och min svärfar var jämgamla och växte upp bara en halvmil från varandra, far i en bondby och svärfar i ett brukssamhälle. I min fars klass konfirmerades alla utom en och i min svärfars klass en i hela klassen. Det var som två skilda världar.

Den borgerliga eller sekulära konfirmationen av i dag kan vara Alternativ konfirmation hos föreningen Växtkraft med olika inriktningar eller sedan 1997 Humanistisk konfirmation hos föreningen Humanisterna. Det är livskunskapsläger där existentiella frågor diskuteras med betoning på etik och moral och som avslutas med en ceremoni. Sedan 2009 ordnas också Protus-läger, en svensk variant till de finländska Prometheus-lägren, religiöst och politiskt obundna livssynsläger, som funnits i Finland sedan 1989. Prometheus namn betyder ”den som tänker före”, vilket väl är ett utmärkt måtto. Själv har jag ingen erfarenhet av sekulär konfirmation, men Humanisternas förefaller mera styrd och inriktad på ateism än Protus-lägrens.

Högbo kyrka med sakristia, Högbo, Gästrikland


Jag gick kyrkans konfirmationsundervisning, som då var det enda alternativet, och var bland de första kullarna som hade sommarläsning. Det innebar att alltsammans tog fyra veckor den sommar man fyllt 14. De första två veckorna och den sista var det konfirmationsläsning i sakristian några timmar om dagen – och även krocket i prästgårdsträdgården – och den tredje veckan en lägervistelse.
Konfirmationslägret var förlagt till Länna i Roslagen, där vår bypräst hade sina rötter. Där tältade vi och jag och en kompis hade fått låna scoutkårens ett gammalt tält med en stor reva i taket. Jag hade alldeles för tunn sovsäck och för tunna kläder med mig och frös hela nätterna, men som tur var regnade det inte. Matbespisningen skedde i ett gammalt missionshus och det var lekar och aktiviteter dagarna i ända. En dag gick vi till Penningby slott och på midsommardagen hämtades vi högtidligt upp med båtar och roddes minnesvärt över Kyrksjön till gudstjänst i Länna kyrka. Annandag midsommar var det hemfärd.
Väl hemma blev det en dust med far och mor att få höra det brittiska popbandet The Honeycombs, som spelade på Högbo Bruk på kvällen. Det ansågs inte lämpligt att bevista dylika arrangemang medan man gick och läste, men jag lyckades med övertalningen att jag måste se en pionjär, popvärldens då i det närmaste enda kvinnliga trummis Honey Lantree – i knallgrön byxdress, som givetvis kopierades…


Sedan jag konfirmerades har kyrkbyn blivit utan både bypräst och prästgård, kyrkan har blivit eventlokal och ingen präst kommer längre hem och uppvaktar med en blomkvast ens på 90-årsdagen. Kyrkliga företrädare vill själva ta bort kristna symboler från kyrkorum för att inte kränka andra religioner och beskriver bärandet av ett diskret kors som uppviglande och okristligt. Samtidigt tycks väldigt få unga se borgerlig konfirmation som ett acceptabelt alternativ.


Min konfirmationspräst är nu borta sedan många år och fick aldrig uppleva sonsonen Markus´ hyllade första soloalbum, Markusevangeliet, som utkom 2008.
Jag kan omöjligt föreställa mig hur han skulle ha reagerat på raderna:

”…Jag är en vampyr 
Jag suger och spyr  
Låt mig komma in  
Jag vill bli din…”

Markus Krunegård – ”Jag är en vampyr” (2009)