Barntillåtet

Etiketter

47., barnfritt, uppfostran

Åsiktspanelen i ”Malou efter tio” – Marie Göranzon (77), Åsa Beckman (59) och Linda Skugge (46) – diskuterade en dag i vilka sammanhang det var lämpligt att ta med sig sina barn, eller snarare om det över huvud taget skulle finnas några begränsningar.

Orsaken till diskussionen var att någon varit på en konstutställning och ville gå där och njuta i tysthet när det kom småbarn i ”gnisslande bävernylon”. Alla var överens att en konstutställning inte var någon bra plats för småbarn, men att man ändå kunde ta med barn dit om det krisade.

Marie Göranzon och hennes man hade varit på en kyrkokonsert, som de länge sett fram emot och köpt dyra biljetter till, men blev hela tiden störda av tre skrikiga barn. De hade själva småbarn i familjen, fyra och två år gamla, som utan problem kunde sitta med och äta när släkten samlades.

Några hade noterat när de var i Paris hur franska barn, som var vana att äta ute med sina föräldrar, talade lugnt och dämpat. När en svensk familj kom in i lokalen var det genast barnen som skrek och dominerade.

Panelen i ”Malou efter tio”: Marie Göranzon, Åsa Beckman och Linda Skugge

Jag och min man minns en pärs med ett luciafirande i Högbo kyrka när våra barn var ungefär tre, fem och sju år gamla. Vi trodde att de skulle vara intresserade och fick platser långt fram – och dessvärre också längst in på en rad. Om vi ville gå ut skulle femton-tjugo personer vara tvungna att resa sig och gå ut i gången.

Barnen upptäckte att det fanns ett element under bänken och sparkade med hälarna på det så det ekade. Vi använde all pedagogik vi hade men inget hjälpte. När ceremonien var över var vi helt slut och genomblöta av svett.

Kyrkan var knökfull med folk som inte kan ha hört mycket av luciasångerna. När vi hukande gick ut från kyrkan sa min man:
– Nästa gång jag kommer hit får bli när de bär in mig med fötterna före.

Några flera tillställningar med barnen i slutna lokaler vågade vi oss inte på.

---

Numera har det etnifierade ghettovåldet tagit över. Dagligen läser man om barn som kastar sten, knivattackerar, rånar och våldtar andra barn.
I förrgår spreds en film i media med unga flickor som sparkade en annan flicka i huvudet och skrek: ”Döda henne wallah!”

Det är långt ifrån sparkar på ett element.

Högläsning

Etiketter

46., Coldplay: "Fix you", högläsning, hemläxa

Traditionellt har målet varit att barn ska kunna läsa när de gått ut småskolan, som lågstadiet tidigare hette, vilket skett genom högläsning.

När mina föräldrar gick i skolan var småskolan två år och folkskolan fyra. Min far var sjuk hela första läsåret och en stor del av andra, så det var mamma Gina som fick lära honom läsa. Efter andra klass fick han avlägga prov i att ”läsa och förstå”, som det hette, vilket innebar att man fritt skulle kunna återberätta en text man fått i uppgift att läsa högt. Tydligen uppfyllde Farmor sitt åtagande väl, för trots hårt fysiskt arbete var läsning och korsordslösning stående inslag genom Pappas hela liv.

Pappa berättade om barnen på Barnhemmet och hur Fröken Häger, föreståndarinnan där, tog sin roll på stort allvar och bevakade läxläsningen och förhörde läxor så alla barn fick nödvändiga färdigheter. Ett par av barnen hade det svårare än andra att lära sig läsa, men hon var outtröttlig och ”läste och tragglade” med dem tills de lärde sig.

Barnhemmet (1913-1931), Överbyn, Högbo

---

När jag gick i skolan var småskolan och folkskolan tre år vardera. I småskolan hade vi högläsning och fick då läsa ett stycke var i den ordning vi satt i klassrummet. Då vi kommit upp i folkskolan tog magistern med oss ut i tamburen en och en, där vi fick läsa högt inför honom. Som jag minns det läste alla redan i småskolan, så att det var någon som inte kunde läsa i folkskolan tror jag inte.

---

Jag gjorde min lärarpraktik i en skola där det fanns låg-, mellan- och högstadium. Lärarna hade alltså en unik möjlighet att följa eleverna i nio år. Rimligtvis gjordes det en avstämning av elevernas kunskaper efter varje läsår och i synnerhet efter lågstadiet, att de verkligen kunde läsa innantill.

Ändå hade en elev slunkit genom nätet och inte förrän i åttonde klass uppdagades det att han inte alls kunde läsa – och naturligtvis inte mycket annat då heller. Mamman visste om det mycket väl, men skrattade bara åt det. Eleven fick gå på extra lästräning och lärde sig läsa behjälpligt innan han gick ut åttan, men knappast tog han någonsin igen allt han missat.

Jag förstår inte hur så många lärare under så många år kan missa att en elev inte kan läsa. Det känns oändligt olustigt att någon ska få sitt liv bortslarvat så i onödan.

Coldplay – ”Fix you” (2005)

Läxhjälpen bedriver ett resultatfokuserat läxhjälpsprogram för högstadieelever som riskerar att inte klara skolan. Stöd dem via PG 90 05 55-4, BG 379-2546, Swish 123 900 55 54

Läskunnighet

Etiketter

45., Emeli Sandé: "Read all about it", Husförhör, Kyrkio-Lag och Ordning 1686, läskunnighet

Den kyrkolag som efter många års dividerande äntligen klubbades igenom 1686 reglerade förhållandet mellan kyrka och stat och kom att gälla i 306 år, till 1992.

Kyrkolagen blev avgörande för svenskars läskunnighet, även om många redan då kunde läsa. Nu stadgades det att klockaren skulle övervaka läskunnigheten i församlingen och att det årligen skulle hållas husförhör, då prästen i en husförhörslängd skulle notera läsfärdigheten med betygen 1-5.

Kyrkio-Lag och Ordning av 1686, titelblad av första utgåvan 1687

Ingen ville skämma ut sig med att inte kunna läsa när det var förhör och därför var man angelägen att lära sig. Man måste också vara konfirmerad för att få gifta sig och måste kunna läsa för att få konfirmeras så det var ett sätt att hålla folk motiverade. Någon social skillnad vad gäller läskunnigheten fanns det inte, men den var högre på landsbygden än i städerna, då folk på landet i större utsträckning var bofasta och därmed lättare kunde övervakas.

Skola fanns bara i en tredjedel av socknarna. Min anfader här på gården, Erich Dunder, var född 1695 i Films socken, Uppland, där man enligt deras sockenkrönika hade undervisning i läsning, skrivning och kristendom redan 1686. Soldater eller fysiskt handikappade anlitades ibland som barnalärare, men de flesta barnen lärde sig läsa genom hemundervisning av far- och morföräldrar eller andra äldre släktingar, som inte längre orkade delta i det dagliga arbetet.

Huvudsyftet med att folk skulle kunna läsa var naturligtvis att kunna tillgodogöra sig psalmbok, bibel och katekes, som oftast var de enda böcker som fanns i hushållen, men också för att inte bli lurade i affärer. 1723 blev också föräldrar förpliktigade i en regeringsresolution att lära sina barn läsa i bok.

Att kunna skriva var däremot inte alls lika självklart. Många som var läskunniga använde sitt bomärke och andra kunde på sin höjd forma sitt namn. Min ana bergsgevaldiger Erich Dunder undertecknade med sitt bomärke när han köpte gården 1747. Intressant är därför det utförliga brev som mågens ana båtsman Anders Runman 1799 skrev till sin rotebonde.

Vid skiftet 1700-1800 uppskattas att 80-90 procent var läskunniga. Folkskolereformen 1842 hade inte primärt som syfte att lära ut innantilläsning, som de flesta redan kunde, utan att bibringa eleverna baskunskaper i olika ämnen.

I dag saknar drygt en av fem svenska 15-åringar – 20 procent – grundläggande läskunskaper efter nio år i skolan.

Emeli Sandé – “Read all about it” (2012)

Wikimedia Sverige arbetar för att alla människor ska ha fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap. Stöd dem via BG 900-6859, PG 90 06 85-9, Swish 123 269 269 7

Runman

Etiketter

44., Hans Högman: "Svensk militärhistoria", rotebåtsmän, Soldatregistret

Svensk militärhistoria är verkligen en historia för sig och inget som kan sammanfattas i enkla ordalag. För den som är intresserad att fördjupa sig i ämnet – eller vill ha en uppslagsbok – rekommenderar jag därför Hans Högmans sida ”Svensk militärhistoria”, som omfattar de flesta aspekter på ämnet och som ständigt uppdateras.

När jag släktforskat på mina finlandssvenska anor från Nyland har jag hittat massor med rusthållare. Det var bönder som åtog sig att hålla ryttare med häst och utrustning mot att de befriades från grundskatterna. Kanske var det närheten till ryssen som gjorde det angeläget med stor uppslutning just där. Bland mina rikssvenska anor i Gästrikland finns ingen rusthållare och endast ett fåtal indelta soldater.  

När jag forskade på svärsonens sörmländska släkt dök det upp en del båtsmän, och en av dessa var en dubbel ana och stack ut lite extra. Han hette Anders Svensson Österberg Runman (f. 1751) och var mågens farfars-farmors-farfars-far genom sonen Eric Andersson Eckerman (f. 1791) och hans farfars-farfars-morfars-far genom sonen Johan Andersson (f. 1795).  

Anders Runman gifte sig 1780 med Brita Jöransdotter (f. 1754), dotter till båtsman Jöran Andersson (f. 1720) och Ingrid Larsdotter (f. 1722), Oppusa, Runtuna.

Om Anders Runman finns noterat i Soldatregistret: ”Antagen: 1781. Regemente: Södra Roslagens 1:a båtsmanskompani. Rote: Täljö. Kompani: 1 Komp Fördubbling. Socken: Österåker. Torpnummer: RB-F1-0112”. 

Anders Runmans familj levde i Runtuna socken, Södermanland; i Oppusa (1780-1783 och 1790-1792), i Österberga (1793-1801), i Löfsund (1801-1802) och i Österberga (1807-1812).

---

Båtsmansuniform m/1778, Marinmuseum, Karlskrona 
(Foto: Hans Högman, 2007)

---

Om sonen Eric Andersson Eckerman (f. 1791 i Oppusa, Runtuna) meddelar prästen i husförhörslängden att han var ”Svag i Xstendomen”. Eric gifte sig 1817 med Anna Abrahamsdotter (f. 1783 i Frustuna).

Sonen Johan Andersson (f. 1795 i Österberga, Runtuna) gifte sig 1815 med Maja Stina Paulsdotter (f. 1793 i Västerberga, Runtuna), dotter till båtsman Paulus Jansson Englund Carman (f. 1755) och Caisa Ersdotter (f. 1757).

År 1934 hittades vid rivningen av sista stugan i Österberga by en brevlapp, skriven den 3 mars 1799 i Karlskrona av båtsman Anders Runman. Det var en hälsning hem till hans rotebonde Hans Lind, som också stod fadder när sonen Johan döptes 1795-09-14. I ett post scriptum vädjar båtsmannen till gudfadern att inte glömma bort hans Johan, då 3 1/2 år, med skor, “så han inte far illa om sina små fötter”… 

Till dannemannen ärlige och beskedlige Hans Lin uti Runtuna socken och Österberga by

Min kiära bror Hans Lin, jag önskar dig alt got.
 
Så som nu tid och tilfelle medgifves så vil jag med några rader låta dig min kiära bror veta mit tilstånd. Så lofvad vare Gud har jag haft en god hälsa intil närvarande stund och detta Gud låte mig få förspörja dätsamma ifrån dig min kiära bror, vilket skulle vara mig en hjärtelig fännat och glädje.

Min kiära bror Hans, nu är min kiärliga begäran till dig min kiära broder, at du gör anstalt om detta mitt bref och lagar att jag får svar med nästa post som afgår till Calscrona. Tilika beder jag dig min kiära broder, att du är av den godhedten och lagar att jag får min vårlön, men et är til att upselvera att Upsabönderna inte jer ut någon vårlön för ängens skull, men nu är min kiärliga bejäran til dig min kiära broder at du är af den godheten och lagar at jag finge två rikdaler, annars vete Gud huru jag skal komma ifrån Calscrona. Om Gud hielper mig hem så vill jag vara densamma som dätt vil aftiäna.
 
Slutligen en tusenfalt hälsning til alla mina rotebönder, men allra mäst till dig min kiära broder samt din kiära hustru och barn. Jag är och förblifver eder hulda och trogna rotebåtsman til min död.
 
Anders Runman
Calscrona den 3:e mars 1799
 
P. En tusenfalt hälsning till mäster Lin at jag har hälsan. Min kiära mäster glöm inte bort min lilla Johan med skor, så att han inte far illa om sina små fötter. Jag vil det aftjena om Gud hjelper mig hem till hemorten.

Adjö, lef väl, det är min önskan.