Covid-19 har fått fäste och pandemin är ett faktum. När den kan tänkas peaka i Sverige vet man inte. Redan märks konsekvenserna av utebliven konsumtion i form av arbetslöshet. Bara till följd av minskat flygande har 10.000 permitterats från SAS tillfälligt – permanent om klimataktivisterna fick råda. Uppfinningsrikedomen är stor när man måste – och när myndigheter inser att de inte kan sätta ytterligare käppar i hjulen; handlare som har möjlighet flyttar ut handeln på trottoarer, uteserveringar öppnar tidigare än vanligt och restauranger öppnar takeaway.
Folk uppmanas till social distansering; att stanna hemma så mycket som möjligt eller hålla avstånd på 1-2 meter när de går ut. Det innebär att de många som tidigare spontanhandlat, nu för att undvika onödiga kontakter börjat veckohandla dagligvaror och månadshandla torrvaror och konserver – och då heter det att de bunkrar eller hamstrar. Därför förbjuds nu storhandling och folk måste ut och handla mycket oftare igen…
Många fredsskadade litar på att samhället alltid ska ta hand om dem och kallar planering för hysteri. Myndigheterna räknar med att det alltid ska finnas möjlighet att lösa problem efterhand och att det inte behövs någon framförhållning. Därför finns nu inga lager av exempelvis sjukvårdutrustning som i andra länder. En överläkare uttalade sig en dag att det inte ens finns sjukhussängar och drygt 4.000 respiratorer har försvunnit sedan 1990-talet. I kristid då andra länder i första hand ser till sitt eget folk innebär Sveriges hållning stora problem. I Finland ligger självförsörjningsgraden på 80 %. I Sverige är varannan tugga importerad, som LRF påpekar, och att också vi enkelt skulle kunna öka vår självförsörjningsgrad från 50 till 80 %.
I krisens spår ser allehanda kriminella avarter sin chans. Langare i förorterna köper nu på sig toalettpapper som de försöker kränga till ockerpriser och ligor stjäl handsprit från sjukhusförråd. Kriminella erbjuder sig handla åt riskgrupper och ringer och utger sig för att undersöka smitta och uppmanar till inloggning med bank-id…
Riskgrupper uppmanas att inte ta emot besök av anhöriga, utan nöja sig med telefonsamtal och facetime. Handlare håller öppet på udda tider för riskgrupper och kör hem varor, vilket är behjärtansvärt. Den svaga länken är hemtjänsten, som inte ens använder munskydd, vilket skådespelaren Stefan Sauk uppmärksammat. Som novis inom epidemiologi blir man mörkrädd.
Svenskar måste dra ned på konsumtionen sägs det, men det framförs inte direkt några strategier hur det ska gå till. Fattigpensionärer och de flesta deltidsarbetande har inte råd att konsumera varken varor eller tjänster, så där är det självreglerande och en bonus för staten.
Det är väl ingen tvekan om att svensken i gemen skulle klara sig utmärkt på halva sin konsumtion vad gäller köp av möbler, kläder och elektronik liksom resande, hotellboende, besök på restaurang, kafé, bio, frisör, gym, spa… Problemet är hur man ska förmå folk att av ideella skäl frivilligt avstå det man vant sig vid och har råd med.
Det är hos ett fåtal som secondhand har slagit igenom och som ägnar sig åt att återvinna. Många som inte är shoppingmissbrukare ser ändå konsumtion som en mänsklig rättighet. Busslaster med folk åker till köpcentra för att handla helt besinningslöst det de inte alls behöver för att sedan kasta oanvänt.
Konsumerandet är där en livsstil, inte en livsnödvändighet. Några krafttag för att stävja okynnet med att bygga onödiga sopberg görs egentligen inte från myndighetshåll – annat än att då hålla en halv miljon pensionärer under existensminimum, vilket inte lär kompensera shoppingen nämnvärt.
Det är tveksamt om det går att på frivillig väg ändra på vanan att slentrianmässigt köpa hem mat och kläder som sedan bara kastas; att nöjeskonsumera.
Gekås Ullared AB, varuhus för 7.000 samtidiga kunder på 77.000 kvadratmeter
Om folk ändå skulle tvingas till begränsningar vad gäller konsumtion, kan man ju undra hur mycket det är önskvärt att konsumtionen borde minska med tanke på den minskade produktion och de minskade arbetstillfällen det för med sig.
Coronaviruset – COVID-19 – har visat på sårbarheten för verksamheter redan efter några veckors pausande. Det är svårt att tänka sig ett samhälle där många flera verksamheter än så permanent stängs ned som en följd av utebliven konsumtion. Starkt minskad produktion kan inte ge tillräckligt mycket skatt för att med bidrag kompensera alla som inte längre har något arbete. Man måste då själv skapa sin försörjning, vilket blir en utmaning för den som är van med en trygg anställning.
Medveten Konsumtionsprider information om medveten konsumtion och följden av överkonsumtion. Stöd dem via PG 90 06 89-1, BG 900-6891, Swish 123 90 06 891
Farfars kusin Axel Forssmark (1871-1895) berättar i ett bevittnat dokument om när hans gode vän Fredrik Eriksson (1871-1889) från Jansas i Västanbyn uppenbarar sig för honom februari-mars 1890.
Skildringen återgavs även i Sandvikens Tidning 39 år senare, 1929-01-22, under rubriken ”Visioner från andevärlden. Högbopojken AxelForssmarks märkliga upplevelser.”
Axel Forssmark(bilden)
”I min tidiga skolålder”, skriver Forsmark, ”blev jag god vän med en min skolkamrat, bondesonen Fr. E., född i Högbo socken nära Sandviken [FredrikEriksson, Jansas, Västanbyn]. Fr. E. var en, vad man i allmänhet kallar, stilla yngling med ett synnerligen milt, fogligt sinnelag. Vi voro mycket tillsammans och sysselsatte oss med läsning. En gång hade vi, jag vill minnas år 1883-84, i sockenbiblioteket kommit över en bok innehållande brev från andevärlden. Vi kommo då att giva varandra löftet, att den som först doge, skulle uppenbara sig för den andre. Sedan jag i och för mina studier avrest till Upsala blev emellertid bekantskapen avbruten och jag fick tyvärr ej tillfälle att träffa honom före hans död, som inträffade hösten 1889. Jag tror ej att han kommit till frid med Gud. Det förut omtalade löftet hade jag då nästan glömt, tills dess jag för några veckor senare erinrades därom på följande egendomliga sätt: Första gången. Natten mellan 11-12 februari vaknade jag med en känsla av kyla, såg tydligt den avlidne stående vid min säng och oavlåtligt stirrande på mig. Till en början ville jag ej tro mina ögon, men blev snart övertygad om synens verklighet. Jag vågade ej tilltala honom och vet ej huru han försvann. Andra gången. Natten mellan den 13-14. Lampan släckt, stod just i begrepp att gå till sängs, då jag fick se honom stående vid bordet, satt mig en stund i sängen och såg på honom, tände sedan lampan då han försvann. Tredje natten, 15-16, vaknade jag därav, att en nyckelknippa kastades ned från bordet, såg honom då stående vid min säng alldeles bredvid mig, frågade vad han ville. I stället för att svara lade han handen på min skuldra, varvid jag svimmade. Då jag vaknade var han försvunnen. Natten 18-19. Såg honom i tre personers närvaro stående vid min säng. De övriga märkte ingenting. Han försvann ögonblickligen. På eftermiddagen den 19 befann jag mig just på åpromenaden [Östra Ågatan] med en person, som ej var invigd i saken. Jag fick då plötsligt se honom gå vid min sida, ljudlöst tagande sina steg, klädd som i livstiden och med sina ögon alltid riktade på mig. Då jag flyttade mig på den andra sidan av min kamrat, gjorde han på samma sätt. Efter en stund försvann han. Natten 19-20. Jag hade talat om saken för en tredje kamrat, som tillbragte natten hos mig. Flera böcker kastades då ned ur bokhyllan. Då de sattes upp kastades de ned ånyo. Detta upprepades även följande natt. Den 22, söndag. Nyss hemkommen från kyrkan såg jag honom stående vid mitt skrivbord, vinkande åt mig med handen. Vågade ej tilltala honom. Den 23 kl. 6,30 e.m. Befann mig på kyrkogårdspromenaden [Botaniska trädgården-Gamlakyrkogården], då han plötsligt gick vid min sida. Jag tog mod till mig och frågade: – Vad vill du? Han svarade: – Jag kommer för att kalla dig till en annan värld. Jag tog då av mot Järnbrogatan [S:tOlofsgatan] då han försvann.
Carolinaparken, del av Kyrkogårdspromenaden, Uppsala, år 1900
Natten 25-26. Flera personer voro då närvarande. Slog på lampan, hela bokhyllan kastades ned på byrån. Inga böcker skadades märkbart. En karaff och ett glas slogs ned på samma gång som hyllan. Glaset gick sönder men karaffen höll. Följande natt kastades småsaker ned från bord och hyllor. Den 1 mars kl. 5,45 e.m. såg jag honom i skolans samlingslokal. Jag frågade varför han kom. – I anledning av löftet, fick jag till svar. – Men varför skall du då hämta mig till en annan värld? – Därför att man väntar på dej, blev svaret. Under följande nätterna kastades endast småsaker ned på golvet. Natten mellan den 10-11 mars tillbragte jag i ett annat rum tillsammans med en kamrat. Kl. 1/2 2 vaknade jag och hörde gungstolen gå. När vi tände lampan, befanns gungstolen hava ändrat plats något litet. Vi släckte lampan. Inom några minuter kastades ett par saker ned på golvet, därpå hörde vi tre skarpa knackningar i bordet och till sist fördes gungstolen sakta över rummet till min säng. Klockan var då 2. De följande nätterna var allt jämförelsevis lugnt, men natten mellan den 14 och 15 blev oron så mycket större. Tvenne personer voro närvarande. Knackningar hördes, som allt mer tilltogo i styrka. Flera saker slungades ned från bordet. Stolarna promenerade fram och tillbaka på golvet. Bordet flyttades hastigt över rummet till väggen, sköts därpå tillbaka till min säng. Kudden rycktes undan mitt huvud och kastades långt fram på golvet mot dörren. Tändstickorna kastades bort, linjalen slog länge och intensivt mot bordet. Då den blivit stilla, fattade jag den, men den rycktes ur min hand och kastades ut på golvet osv. Följande natt [15-16 mars] beslöt jag ligga ensam. Jag lade mig kl. 1/2 10 och insomnade lugnt. Jag vaknade 12,30, tillbragte 1/4 timme i den högsta spänning. Knappast hade tornuret förkunnat att klockan var 12,45, då han plötsligt stod vid min säng, där jag i det klara månskenet mycket väl kunde observera honom. Efter en stund hava betraktat mig fattade han en stol, flyttade den fram till sängen och satte sig på den. Lugnad härav vågade jag tilltala honom och följande samtal utspann sig: Fråga: Hurudant är ditt nuvarande tillstånd? Svar: Stör ej de dödas ro Till domens dag de vila Uti sitt tysta bo Men deras anda ila Tröstlöst, fridlöst irrande omkring. Fråga: Äger du då inget hopp? Svar: Fråga mig ej därom, ty jag får ej svara, jag får ej giva dig för djupa inblickar i andevärlden. Fråga: Kan jag då ingenting göra för dig? Svar: Ja, du kan göra mig en tjänst, men jag litar fullkomligt på din tystlåtenhet. Då jag nickade jakande, gav han mig ett uppdrag. Fråga: Men du yttrade förut att du kommit för att hämta mig? Svar: Ja, jag kom också för din egen skull. Du behöver varnas och dessutom säger mig en aning, att du ej kommer att leva längre. Fråga: Men i så fall bör jag väl ej fortsätta mina studier? Svar: Jo, ty min aning behöver ju ej besannas och dessutom har du ju en mission att fylla och det just här. Fråga: Men varför valde du just mig att utföra ditt uppdrag? Svar: Dels hade jag ett löfte till dig, dels ansåg jag mig kunna gagna dig och dels tror jag ej att någon annan av mina kamrater kunnat bära detta. Fråga: Men vartill skulle då det buller, som är förorsakat, tjäna? Svar: Det var endast för att göra dig uppmärksammad, och skulle ej ha förekommit, om du ej meddelat saken åt så många, varigenom onödigt bråk uppstått. Däri har du handlat orätt och dragit ut på tiden. Fråga: Men när du nu uträttat ditt ärende och infriat ditt löfte, så inser du väl, att detta tillstånd ej kan fortfara, utan att du måste upphöra med dina besök? Svar: Det inser jag väl och därför – reser sig från stolen – farväl som jag både h o p p a s och f r u k t a r för evigt. Klockan var då ungefär 1,15 då han försvann.”
Bredvid Kyrkoherde Noraeus‘ grav inom järnstaket på Högbo kyrkogård, fick fyra syskon födda vid Dunders sina familjegravar i rad: först Margreta (f. 1840), gift Högman, därnäst brodern Per-Lars’ Petter (f. 1837), sedan Maria (f. 1845), gift Forssmark, och sist Karin (f. 1851), gift Hansson till Fjärsmans. De tre sist nämnda gravarna förklarades kulturgravar vid Länsstyrelsens inventering på 1990-talet. Äldst av gravarna är Forssmarks, som tillkom i och med sonen Axels död 1895.
Farfars moster Maria var gift med August Forssmark och hade sju barn. Fyra av barnen dog åren 1895-1902 i åldern 19-23 år: Axel, teologie studerande, Albin, seminarie-elev, Manne, teologie studerande, och dottern Elin. Farfar berättade att August ropat in bolstrar på auktion, som visade sig vara från ett dödsbo med lungsot. Som ett sorgligt minne över de fyra barnen i Aug. Forsmarks familjegraf – tre gånger så stor som de andra gamla familjegravarna – står deras namn på gravstenens södra sida.
H. H. SYSKONEN AXEL N. FORSMARK 18 2/12 71 † 18 23/1 95 ALBIN 18 9/12 76 † 18 31/12 99 EMANUEL 18 26/3 79 † 19 30/9 01 ELIN MARIA 18 19/7 82 † 19 7/5 02
SALIGA ÄRO DE SOM HAFVA TVAGIT SINA KLÄDER OCH GJORT DEM HVITA I LAMMETS BLOD
Axel och hans skolkamrat Fredrik Eriksson, f. 1871-08-24, från Jansas i Västanbyn, var båda intresserade av det spirituella. De hade vid ett tillfälle när de var i 12-årsåldern lovat varandra, att den som först dog skulle visa sig för den andra. När Axel flyttat till Uppsala för teologistudier kom vännerna ifrån varandra och hösten 1889 dog Fredrik, 18 år gammal. Under tiden 11 februari-16 mars 1890 tog Fredrik ideligen kontakt med Axel för att be om en tjänst, men Axel vågade inte tilltala honom. Inte förrän Axel tog mod till sig och fann ut vad han ville upphörde kontakten. I en skildring bevittnad av sex studiekamrater, de flesta präster, har Axel återgivit förloppet. Dokumentet återfanns bland hans papper när han dog 1895, 23 år gammal.
Innan Axel begravdes stod han lik i bönhuset uppe på åsen, Överbyns missionshus, så alla hade möjlighet att ta farväl av bygdens andlige son
Axels skildring av Fredriks uppenbarelse fanns i avskrift hos flera släktingar i byn och jag läste Farfars exemplar under min uppväxt och funderade över Axels – och hans bröders – tillvaro i 1890-talets Uppsala. När jag själv flyttat till Uppsala och gick de vägar Axel skriver att han brukade gå – Botaniska trädgården-Gamla kyrkogården [f.d. kyrkogårdspromenaden], S:t Olofsgatan [f.d. Järnbrogatan], Östra Ågatan [f.d. åpromenaden] till Fjellstedtska skolan – var det oundvikligt att tänka på honom…
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.