Etiketter

, , , ,

(fortsättning från Axel)

Farfars kusin Axel Forssmark (1871-1895) berättar i ett bevittnat dokument om när hans gode vän Fredrik Eriksson (1871-1889) från Jansas i Västanbyn uppenbarar sig för honom februari-mars 1890.

Skildringen återgavs även i Sandvikens Tidning 39 år senare, 1929-01-22, under rubriken ”Visioner från andevärlden. Högbopojken Axel Forssmarks märkliga upplevelser.”

Axel Forssmark (bilden)


”I min tidiga skolålder”, skriver Forsmark, ”blev jag god vän med en min skolkamrat, bondesonen Fr. E., född i Högbo socken nära Sandviken [Fredrik Eriksson, Jansas, Västanbyn]. Fr. E. var en, vad man i allmänhet kallar, stilla yngling med ett synnerligen milt, fogligt sinnelag. Vi voro mycket tillsammans och sysselsatte oss med läsning. En gång hade vi, jag vill minnas år 1883-84, i sockenbiblioteket kommit över en bok innehållande brev från andevärlden. Vi kommo då att giva varandra löftet, att den som först doge, skulle uppenbara sig för den andre.
Sedan jag i och för mina studier avrest till Upsala blev emellertid bekantskapen avbruten och jag fick tyvärr ej tillfälle att träffa honom före hans död, som inträffade hösten 1889.
Jag tror ej att han kommit till frid med Gud. Det förut omtalade löftet hade jag då nästan glömt, tills dess jag för några veckor senare erinrades därom på följande egendomliga sätt:
Första gången.
Natten mellan 11-12 februari vaknade jag med en känsla av kyla, såg tydligt den avlidne stående vid min säng och oavlåtligt stirrande på mig. Till en början ville jag ej tro mina ögon, men blev snart övertygad om synens verklighet. Jag vågade ej tilltala honom och vet ej huru han försvann.
Andra gången.
Natten mellan den 13-14. Lampan släckt, stod just i begrepp att gå till sängs, då jag fick se honom stående vid bordet, satt mig en stund i sängen och såg på honom, tände sedan lampan då han försvann.
Tredje natten, 15-16, vaknade jag därav, att en nyckelknippa kastades ned från bordet, såg honom då stående vid min säng alldeles bredvid mig, frågade vad han ville. I stället för att svara lade han handen på min skuldra, varvid jag svimmade. Då jag vaknade var han försvunnen.
Natten 18-19. Såg honom i tre personers närvaro stående vid min säng. De övriga märkte ingenting. Han försvann ögonblickligen.
På eftermiddagen den 19 befann jag mig just på åpromenaden [Östra Ågatan] med en person, som ej var invigd i saken. Jag fick då plötsligt se honom gå vid min sida, ljudlöst tagande sina steg, klädd som i livstiden och med sina ögon alltid riktade på mig. Då jag flyttade mig på den andra sidan av min kamrat, gjorde han på samma sätt. Efter en stund försvann han.
Natten 19-20. Jag hade talat om saken för en tredje kamrat, som tillbragte natten hos mig. Flera böcker kastades då ned ur bokhyllan. Då de sattes upp kastades de ned ånyo.
Detta upprepades även följande natt.
Den 22, söndag. Nyss hemkommen från kyrkan såg jag honom stående vid mitt skrivbord, vinkande åt mig med handen. Vågade ej tilltala honom.
Den 23 kl. 6,30 e.m. Befann mig på kyrkogårdspromenaden [Botaniska trädgården-Gamla kyrkogården], då han plötsligt gick vid min sida. Jag tog mod till mig och frågade: – Vad vill du? Han svarade: – Jag kommer för att kalla dig till en annan värld. Jag tog då av mot Järnbrogatan [S:t Olofsgatan] då han försvann.

Carolinaparken, del av Kyrkogårdspromenaden, Uppsala, år 1900

Natten 25-26. Flera personer voro då närvarande. Slog på lampan, hela bokhyllan kastades ned på byrån. Inga böcker skadades märkbart. En karaff och ett glas slogs ned på samma gång som hyllan. Glaset gick sönder men karaffen höll.
Följande natt kastades småsaker ned från bord och hyllor.
Den 1 mars kl. 5,45 e.m. såg jag honom i skolans samlingslokal. Jag frågade varför han kom. – I anledning av löftet, fick jag till svar. – Men varför skall du då hämta mig till en annan värld? – Därför att man väntar på dej, blev svaret.
Under följande nätterna kastades endast småsaker ned på golvet.
Natten mellan den 10-11 mars tillbragte jag i ett annat rum tillsammans med en kamrat. Kl. 1/2 2 vaknade jag och hörde gungstolen gå. När vi tände lampan, befanns gungstolen hava ändrat plats något litet. Vi släckte lampan. Inom några minuter kastades ett par saker ned på golvet, därpå hörde vi tre skarpa knackningar i bordet och till sist fördes gungstolen sakta över rummet till min säng. Klockan var då 2.
De följande nätterna var allt jämförelsevis lugnt, men natten mellan den 14 och 15 blev oron så mycket större.
Tvenne personer voro närvarande. Knackningar hördes, som allt mer tilltogo i styrka. Flera saker slungades ned från bordet. Stolarna promenerade fram och tillbaka på golvet. Bordet flyttades hastigt över rummet till väggen, sköts därpå tillbaka till min säng. Kudden rycktes undan mitt huvud och kastades långt fram på golvet mot dörren. Tändstickorna kastades bort, linjalen slog länge och intensivt mot bordet. Då den blivit stilla, fattade jag den, men den rycktes ur min hand och kastades ut på golvet osv.
Följande natt [15-16 mars] beslöt jag ligga ensam. Jag lade mig kl. 1/2 10 och insomnade lugnt. Jag vaknade 12,30, tillbragte 1/4 timme i den högsta spänning. Knappast hade tornuret förkunnat att klockan var 12,45, då han plötsligt stod vid min säng, där jag i det klara månskenet mycket väl kunde observera honom. Efter en stund hava betraktat mig fattade han en stol, flyttade den fram till sängen och satte sig på den. Lugnad härav vågade jag tilltala honom och följande samtal utspann sig:
Fråga: Hurudant är ditt nuvarande tillstånd?
Svar: Stör ej de dödas ro
Till domens dag de vila
Uti sitt tysta bo
Men deras anda ila
Tröstlöst, fridlöst irrande omkring.
Fråga: Äger du då inget hopp?
Svar: Fråga mig ej därom, ty jag får ej svara, jag får ej giva dig för djupa inblickar i andevärlden.
Fråga: Kan jag då ingenting göra för dig?
Svar: Ja, du kan göra mig en tjänst, men jag litar fullkomligt på din tystlåtenhet.
Då jag nickade jakande, gav han mig ett uppdrag.
Fråga: Men du yttrade förut att du kommit för att hämta mig?
Svar: Ja, jag kom också för din egen skull. Du behöver varnas och dessutom säger mig en aning, att du ej kommer att leva längre.
Fråga: Men i så fall bör jag väl ej fortsätta mina studier?
Svar: Jo, ty min aning behöver ju ej besannas och dessutom har du ju en mission att fylla och det just här.
Fråga: Men varför valde du just mig att utföra ditt uppdrag?
Svar: Dels hade jag ett löfte till dig, dels ansåg jag mig kunna gagna dig och dels tror jag ej att någon annan av mina kamrater kunnat bära detta.
Fråga: Men vartill skulle då det buller, som är förorsakat, tjäna?
Svar: Det var endast för att göra dig uppmärksammad, och skulle ej ha förekommit, om du ej meddelat saken åt så många, varigenom onödigt bråk uppstått. Däri har du handlat orätt och dragit ut på tiden.
Fråga: Men när du nu uträttat ditt ärende och infriat ditt löfte, så inser du väl, att detta tillstånd ej kan fortfara, utan att du måste upphöra med dina besök?
Svar: Det inser jag väl och därför – reser sig från stolen – farväl som jag både h o p p a s och f r u k t a r för evigt.
Klockan var då ungefär 1,15 då han försvann.”