Valborg

Etiketter

53., bokutdrag, det enkla livet, valborg

Hemma igen gick hon omkring och försökte njuta av den nykrattade trädgården. Hönsen som börjat värpa så fint hade helt plötsligt lagt av. Någon räv var det inte, det såg hon, och det var ingen skada på vare sig höns eller hönsnät, utan mera som om redena var – vittjade. I växthuset fanns inget annat än lite persilja, men där låg några gamla hammockdynor och ett hästtäcke på marken, som hon brukade ha inne i boden på vinterförvaring. Antagligen var det väl några av byns ungar som släpat dit dem, och det fanns ju några att välja på. Dörren till boden hade också stått på glänt en morgon. Den var visserligen aldrig låst eftersom där inte förvarades något av ekonomiskt värde, men hon brukade i alla fall skjuta till dörren och sätta på haspen. Hon hade sett att det rörde sig utanför fönstret några kvällar, men brydde sig inte om att gå och titta efter eftersom hon i alla fall inte skulle hinna få tag i dem.

I höstas hade hon sågat ur äppelträden rejält och vintern hade gjort sitt, så nere på åkern hade det blivit en hyfsad brasa, som nu brunnit i snart två dygn. Sällan hade det väl varit så kallt en valborg! Kasen fick helt enkelt avnjutas från köksfönstret och när det var dags att putta ihop högen var det i full vinterutrustning. Sent på valborgskvällen såg brasan ut att falna och hon gick ut för att se över elden, då hon bredvid kasen såg ett tygbylte och när hon gick närmare såg hon att det var hennes hästtäcke.
”Jädra ungar!” sa hon högt, då en flicka med stora ögon flög upp under täcket.
”Jag har inga referenser”, sa flickan och spände ögonen i henne, ”men han sa att jag skulle vara här”. Referenser…? Hur pratade hon egentligen? Det var samma flicka som försvunnit bakom källarhuset.
   ”Han sa jag skulle vara här”, upprepade flickan med en röst så bestämd som hennes ord vore lag medan hon skakade av köld och hackade tänder.
   ”Du måste komma in!” sa Siv till henne. ”Du kan inte vara ute i den här kylan!”
   Flickan tittade och Siv var inte säker på att hon förstod, så hon vände sig om och vinkade åt henne med hela armen medan hon gick mot huset:
   ”Kom!”

Flickan var alldeles på tok för tunt klädd, med ljusröda bomullschinos, vita sneakers och ljusgrön ofodrad hoodjacka. Vad hon måste ha frusit! Med sig hade hon en nött ryggsäck, där det stack upp en massa pappersrullar av olika längd, och en militärgrön sjömanssäck. Kunde hon vara fjorton…? En mörkblå tatuering stack upp i nacken, hon var piercad i näsan och ena ögonbrynet och de ljusblå ögonen var inramade av svart kajal och gulvitt hår växte ut i hårbottnen på det annars svarta och stripiga håret. 
Hon svepte in flickan i angorafilten, gjorde i ordning hirsgröt och ställde fram en burk äppelmos och en tillbringare mjölk och flickan slog sig ned och åt under andakt.
   ”Vad heter du?” frågade hon försiktigt.
   ”Andro”, mumlade flickan.
   ”Sa du Andro?” undrade hon.
   ”Ja, Andromeda.”
   ”Andromeda!” upprepade Siv, och kunde inte dölja sin förvåning.
   ”Han sa att mamma läste The Quest for Cosmic Justice när jag föddes”, svarade nykomlingen och tog en tredje portion. Siv drog efter andan och vacklade till. Kosmisk rättvisa… Kunde det vara möjligt?

Ulla

Etiketter

18., hästkärlek, nordsvenskt sto

Det var på våren,
vid pingsttid,
som hon fick veta
att hon var dödsdömd
I förbifarten
hade det bestämts,
nämnts,
för det var ingen brådska!
var det sagt,
bara att det skulle ske

Långa, ljusa sommarnätter
gick hon omkring på gården
där hon aldrig brukat gå,
i blickfånget
Långa, ljusa sommarnätter
satt hon på knä
på den hårdstoppade soffan
framför fönstret
och sörjde i förtid

Varför hon skulle gå där
och varför hon fått veta
visste hon inte
Kanske var tanken
att vänja sig vid tanken,
det som var ett outhärdligt  
väntande på det oundvikliga

Det blev september
och potatistagningen
och som tidigare höstar  
drog hon plikttroget
de fyllda potatiskärrorna
mellan potatisåkern
och vedboden
och varje gång
luckan öppnades baktill
och potatisen tömdes
på vedbodgolvet
frustade hon nöjd

Dagen efter rämnade världen

Nordsvenska stoet Ulla hennes sista sommar

Anpassning

Etiketter

52., ABBA: "The way old friends do", Coronavirus/COVID-19, det enkla livet

Många visar i dessa karantäntider upp en fantastisk förmåga att leva som omständigheterna tillåter och utveckla de möjligheter som finns.

Det skrämmande är de som inte anpassar sig till verkligheten; som helt saknar förmåga att lyda påbud och att avstå rent nonsens.

Man tvingar sig in på åldringsboenden fast man är förbjuden, och tar till och med med sig sina gamla släktingar därifrån. Man trängs på barhäng och på uteserveringar, något som framstår som en ytterligt liten uppoffring att avstå, åtminstone för den som inte lever det livet. 

Och man bryter ihop över att för en gångs skull avstå att resa till fjällen. Livet går alltså inte ut på att lära sig avstå? Nåja, den som haft kossor som ska mjölkas morgon och kväll har varken byggt upp vanor eller ovanor och har svårt att förstå problematiken.

Social distansering av värsta slag är det också uppenbarligen för en del att träffas och umgås med sin familj. För dessa medför pandemin samma prövning som helg och semester och det är främst män som då måste misshandla kvinnor och barn. Varför dessa män har familjer – eller varför man har dessa män – är en gåta.

Svenska hushåll är bland de högst belånade i Europa. Åtskilliga har hittills levt högt över sina tillgångar och konsumerat av lånade pengar. I och med coronakrisen har många blivit utan sina anställningar och många kommer inte heller att få dem tillbaka. Likafullt uppmanas folk hålla igång konsumtionen för samhällets skull. Det må vara en beaktansvärd metod att rädda de företag som går att rädda, men inte för de enskilda personer som redan ligger på minus.

Det finns skäl att anta att de som främst hörsammar uppmaningen att fortsätta spendera, inte är de som hittills hållit sig i skinnet och rättat munnen efter matsäcken. Med de artificiella konsumtionsbehov som byggts upp kan konsekvensen bli förödande, med självmord och en än värre kriminalitet, och jag är rädd att överspenderandet hos de medverkande i programmet Lyxfällan kan komma att kännas som en smekning.

Kanske denna kris på sikt kan föra med sig det goda att behovet av ständiga kickar minskar. Förr i världen var förnöjsamhet något av en ledstjärna; numera förknippas det snarast med likgiltighet.

ABBA – ”The way old friends do” (1979)