Etiketter

, , ,

Många visar i dessa karantäntider upp en fantastisk förmåga att leva som omständigheterna tillåter och utveckla de möjligheter som finns.

Det skrämmande är de som inte anpassar sig till verkligheten; som helt saknar förmåga att lyda påbud och att avstå rent nonsens.

Man tvingar sig in på åldringsboenden fast man är förbjuden, och tar till och med med sig sina gamla släktingar därifrån. Man trängs på barhäng och på uteserveringar, något som framstår som en ytterligt liten uppoffring att avstå, åtminstone för den som inte lever det livet. 

Och man bryter ihop över att för en gångs skull avstå att resa till fjällen. Livet går alltså inte ut på att lära sig avstå? Nåja, den som haft kossor som ska mjölkas morgon och kväll har varken byggt upp vanor eller ovanor och har svårt att förstå problematiken.

Social distansering av värsta slag är det också uppenbarligen för en del att träffas och umgås med sin familj. För dessa medför pandemin samma prövning som helg och semester och det är främst män som då måste misshandla kvinnor och barn. Varför dessa män har familjer – eller varför man har dessa män – är en gåta.

Svenska hushåll är bland de högst belånade i Europa. Åtskilliga har hittills levt högt över sina tillgångar och konsumerat av lånade pengar. I och med coronakrisen har många blivit utan sina anställningar och många kommer inte heller att få dem tillbaka. Likafullt uppmanas folk hålla igång konsumtionen för samhällets skull. Det må vara en beaktansvärd metod att rädda de företag som går att rädda, men inte för de enskilda personer som redan ligger på minus.

Det finns skäl att anta att de som främst hörsammar uppmaningen att fortsätta spendera, inte är de som hittills hållit sig i skinnet och rättat munnen efter matsäcken. Med de artificiella konsumtionsbehov som byggts upp kan konsekvensen bli förödande, med självmord och en än värre kriminalitet, och jag är rädd att överspenderandet hos de medverkande i programmet Lyxfällan kan komma att kännas som en smekning.

Kanske denna kris på sikt kan föra med sig det goda att behovet av ständiga kickar minskar. Förr i världen var förnöjsamhet något av en ledstjärna; numera förknippas det snarast med likgiltighet.

ABBA – ”The way old friends do” (1979)