Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Ideligen kommer man tillbaka till olika uppfattningar av begreppet heder.

Hos den svenska allmogen satt hedern i egenskapen att vara hederlig, att hålla sig till sanningen. Gjorde man det hade man åtminstone sin heder i behåll, hur illa man än for i övrigt. Rötterna dit är djupa – trots senaste seklets påverkan av industrialism och socialism – och än idag har många svenskar svårt att inse att folk står och ljuger – om sitt namn, sin ålder, sin nationalitet, precis allt – då ärlighet varit A och O. Det blir att lära sig den hårda vägen att inte mycket är som det framstår.

Nu har vi fått in ett annat hederstänkande, där man har hedern i behåll om man lyckas komma undan med något; något måste verka som något annat än det är. Hedern är här en fråga om prestige och att inte tappa ansiktet inför andra och därvidlag är man beredd att göra vad som helst – och männen är kvinnornas domstol.


En kulturkrock uppvisades i april 2018 när artisten Özz Nûjen – som gjort karriär på sitt förakt mot Sverige och svenskar – ertappades med att sommaren 2015 ha haft svartjobbare på sina hus på Gotland, trots sina tidigare utspel om svenskars svartjobb. Nu var han avslöjad och det presenterades bevis på att fem överföringar på sammanlagt 85.000 hade ägt rum till den uzbekiske terroristen Akilovs privata konto, en person med utvisningsbeslut som uppehöll sig olagligt i landet. En ursvensk hade genast pudlat och erkänt sitt skattebrott, betalat böterna och det hela hade blåst över. Özz Nûjen, som till sitt ursprung är turkisk kurd, hade en helt annan uppfattning om hur hans heder skulle räddas, nämligen att trots alla bevis blåneka in absurdum och vända det hela mot intervjuaren, Janne Josefsson, som smutskastades att det var han som agerade olagligt; att han var “en creepy gubbe”, som var ute efter att skada Özz Nûjens anseende. Det klarade nu Özz Nûjen själv utmärkt med den obehagliga ”intervjun”:

Özz Nûjens intervju med Jannes Josefsson sammanfattad på 3 minuter

Det har under våren visats dokumentärer om Olof Palme, inför en mer eller mindre utlovad lösning av mordet 1986.

Där har man naturligtvis inte kunnat förbigå IB-affären. Utan att lägga några aspekter på FiB/K:s avslöjanden, så förnekade Olof Palme 1973 alla kontakter mellan underrättelseorganisationen IB och socialdemokraterna, trots att att chefen Birger Elmér hade regelbundna kontakter med Palme och att Elmér regelbundet rapporterade till försvarsminister Sven Andersson. På 1970-talet var fortfarande en statsminister en landsfader, någon som betraktades som oförvitlig och ingen som förväntades ljuga. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt fick ett års fängelse vardera.

Rikspolischefen Carl Persson hade bedömt justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk, sedan han utnyttjade samma prostituerade som polska ambassadens KGB-officerare, och skrev 1976 en promemoria som Olof Palme gömde undan. Bordellhärvan/Geijeraffären var Peter Bratts avslöjande 1977, att ledande socialdemokrater misstänktes ha utnyttjat prostituerade småflickor; två av dem 14 år. Olof Palme dementerade och förnekade, sanningssägaren smutskastades som ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen” och DN fick betala skadestånd. Att en statsminister direkt skulle kunna ljuga inför media på centrala punkter i en känslig inrikesfråga som denna ansågs i Sverige vid den tidpunkten otänkbart.

Leif ”GW” Persson avslöjades som den hemliga källan och avskedades från Rikspolisstyrelsen:
– Jag förlorade min världsbild, marken rämnade. Det var verkligen så. Det ingick inte i min föreställningsvärld att en statsminister kunde ljuga folk rakt upp i ansiktet, säger Leif GW Persson till Expressen och fortsätter:
– Jag löste det genom att tro att jag hade blivit tokig, och det är fruktansvärt kan jag säga dig, att börja betvivla sitt eget förstånd.
Han var så illa däran att han inte såg någon annan väg än att avsluta livet.

Några dagar innan jul 1977 åker han till jaktstugan i Sörmland, med bössan mellan knäna, pipan i munnen, blundar och djupandas – men skjuter inte av.
– Jag var i så dåligt skick att jag inte ens klarade att blåsa skallen av mig
.


Med ovanstående i tankarna lyssnade jag i tisdags motvilligt på ”Sommar” i P1 med Mona Sahlin. Det bar mig emot, men jag ville höra om det skulle komma någon slags avbön eller åtminstone en förklaring till varför någon med hennes inkomst – och status bland sina anhängare att leva upp till – valt att ständigt agera kriminellt.
Redan 1994 mästrade hon klämkäckt att ”det är häftigt att betala skatt”, men för henne själv har skattebrotten avlöst varandra – och obetalda räkningar, fast hon med lätthet kunnat ha en sekreterare en timme i veckan för att hålla ryggen fri.

Skattebrotten toppade hon 2016 med Livvaktsskandalen, en häpnadsväckande likgiltighet inför lagen – och respektlöshet mot skattebetalare – med osant intygande åt sin Säpo-livvakt för köp av lägenhet för 10 miljoner och bil för 1 miljon, olaglig upplåtelse av VIP-parkeringsplats åt livvakten, olaglig praktikplats åt livvaktens en anhörig, vistelse i USA med livvakten på MMA-match…
Hon medger att hon gjort fel, men om ett fel begåtts med berått mod – med uppsåt, avsiktligt, utstuderat – är det inte bara ett fel. Antagligen har psykologer och sociologer en förklaring till beteendet – och också en ursäkt till det.

Ingen från hennes gamla parti uppmärksammade hennes 60-årsdag 2017.
Den sista skammen blev det som definierade mig, säger hon.
Ja, någon gång får väl folk nog, även inom ett parti där det mesta annars ursäktas som folkligt.
Hon har fått motta hat, som hon menar är från rasister för att hennes första man var chilenare. Jag vet inte, men mig förefaller det otroligt att någon i en miljonstad som Stockholm skulle bry sig om vad hennes män har för etnicitet eller nationalitet.