Det här är en fiktiv fortsättning av den sanna men osannolika berättelsen om Skruf-Jöns, som 1735 räddades till livet av Erich Dunder. Platsen är Valbo kyrkogård 1756, där Zachris Drake på avstånd inväntar begravningen av Skruf-Jöns.
Fan, vad kallt det är! En färsk tuggbuss bara, så kanske det går att hålla värmen ett tag. Här, bakom asken, lär ingen kunna se mig i alla fall, och lä är det också.
Ja, nog har det varit tid för eftertanke! Alltsedan den olycksaliga aprildagen -35, då jag var så helvetes dum och tjyvlånade bössan av Jöns. Sedan dess har väl livet inte varit annat än en lång jävla eftertanke. För att det inte skulle synas att jag använt bössan laddade jag, min olycka, den igen, men packade fanskapet fullt med tackjärnshagel och åt helvete för mycket krut.
Mardrömmarna finns där än, varenda jävla natt: Jöns som ser åkerhönsen och i ilskan rusar in efter bössan och skjuter… Hur alla rusar till och hur han ligger där på dikesrenen med hål i pannan och blodet forsande över ansiktet. Bergsgevaldiger Dunder som kallas dit, för att han är både fältskärskunnig och örtkunnig, och efter flera veckor lyckas göra mänska av karln.
Ja, hålet i pannan hade han ju kvar förstås. Dunder påstod att både bakskruven och svansskruven satt kvar i huve’ på’n, men det vete väl fan. Jöns’ hustru hade i alla fall förbjudit Dunder att försöka ta ut dem.
Sedan ställdes jag inför tinget. Vad skulle jag, en artillerihantlangare, ha att betala med?! Halva omkostnaden för fältskärens lön och tidsspillan, beräknad till 30 daler kopparmynt hade det blivit. För de åtta veckor Jöns låg hemma hos Dunder och eftersatte arbete fick jag arbeta hårt på gården i Jöns ställe. I åratal fick mor min, hemma i Överhärde, slita ont för att jag skulle kunna betala min skuld. Hade jag inte sonat mitt brott?! Vad mera kunde jag göra? Ändå var jag ökänd efter det, i flera socknar. Vart jag än kom så tisslade och tasslade alla jävlar om Zachris Drake hit och Zachris Drake dit.
Dunder flyttade från socknen på -48. Inte har väl han fått nå’t bud om att Jöns gått och dött förstås? Och om han fått det, så vete väl fan om han skulle ha kommit hela vägen från Högbo, för Jöns skull.
Han levde länge, Jöns, och gott också, trots allt. Tjugoett år har ju gått, för bövelen! Han kanske inte hade levt längre utan hålet i pannan. Ändå. Hur jävla gärna hade det inte kunnat vara ogjort!
På julottan i förrgår besvarade inte änkan hälsningen. Kanske känner hon inte igen mig längre? Jag har ju inte varit en alltför trägen gäst i bygden. Där! Där kommer äntligen begravningsföljet, med prästen i täten. Det ser ut som hela Tavlan är på fötter. Han fick inte leva och se anno 1757, Jöns. Ja, kanske lika bra det. Det lär väl inte ska bli nå’n större skillnad.
Det är namnet på den digitala pandemiantologi som släpps idag.
Titeln är en rad från en av de 55 texter som skickades in till Ordskalv 1 maj-1 juni 2020 om livet under coronapandemin.
Medverkande 55 författare är: Amanda Bravo, Linn Willén, Mattias Kamgren, Ann Dahlström, Lydia Stenström, Hanna Elisabeth Almgren, Emma Axberg, Louise Buenafe Mistén, Marino Valle, Göran Wassbäck, Patricia, Fanny Wallertz, Teodora Pasca, Fredrica Werner, Bengt Eriksson, Lena Mörsare, Bjarne Nordbö, Eva Malone, Eva Åfors, Towe Falk, Marielouise Olsson, Henrik Johansson, Linda Valle, Terese Appelby Bengtsson, Loke Mustaniemi, Ingrid Ohlsson, Martin Fransén, Hanna Magnusson, Sofia Kæraa, Catharina Andersson, Josefina, Sandra Berg, Ulrika Denny, Anna-Maria Olsson, Sandra Holmqvist, Josefina Feurst, Minna Markljung, Jennie Johansson, Yvonne Waern, Anna Gable, Julia Lindell, Oscar Callenberg, Therese Bernhardt, Åse Nielsen, Sandra Berg, Helena Ziherl, Margareta Högman, Liselott Granath, Marie-Louise Hugmark, Marcus Dahlia, Maria Olson, Vilhelm Petterson, Achillea Dahl, Solina L-Magnusson, Gunnar Strandberg
Halva sommaren återstår, säger de som räknar 100 dagar från 1 juni.
Under min uppväxt kom Mamma och Pappa in på Margareta-morgonen – Mamma förväntansfull att få överraska, i det lilla, inte med presenter eller så, utan med att få komma ihåg – och sjöng vackert och spjuveraktigt:
Vakna upp, vakna upp, det är Maggan idag, och solen står högt ovan skyn…
Jag har aldrig hört sången i något annat sammanhang, men antar att den är finlandssvensk och att namnet byts ut efter behov.
På eftermiddagen blev det gräddtårta med jordgubbar ute på stenbordet, ett trädgårdsbord av ett gammalt kvarnhjul på träfot. Min lekkamrat Christina, som hade sin namnsdag fyra dagar senare, kom i bästa sommarklänningen och uppvaktade med en fint inslagen chokladkaka från Pauls, och när det var hennes namnsdag gjorde jag detsamma. Ibland kom det också granntanter och andra lekkamrater.
Föräldrarna kom ihåg Margareta så länge de levde, och det var länge. Själv har jag alltid sett uppmärksamheten kring födelsedagar som onödig –annat än i släktforskningssyfte. Om det är så att man lever måste man ju någon gång vara född. Namnet däremot, är ju något som någon eller några aktivt valt, något som man oftast omsorgsfullt tilldelats.
Fruntimmersveckan
Numera bryr sig ingen längre om vad någon heter. Det enkla livet med de små glädjeämnena har runnit bort, Slipping away, som Keith Richards sjunger, men det är väl så att en inställd händelse är en händelse det också, för att travestera Ulf Lundell om Hultsfredsfestivalen -91. Åtminstone är det klargörande.
Jag fick mitt namn efter farfars mor, Margreta Larsdotter, gift Högman, född och död vid Dunders. Hon kallades allmänt Mærta, med väldigt öppet æ + tungspets-r. Det var en dam som var noga – och gift med en slitvarg. Vilket par de måste ha varit! Sitt namn präntade hon och underlakanen var hörnmärkta med knappt synbara korsstygn. Hon skurade spannmålsbingar i härbret, potatislårar i källaren och leddet och kättarna i lagårn… Hennes ventil var att röka pipa – på dass!
När hon 74 år gammal mockade fårfäjset fick hon bråck, lyckades ta sig in och hittades stående på knä bredvid sängen.
Hennes syster Maria bodde i granngården på Näset och var gift med August Forssmark, som skriver i sin dagbok:
1915 den 23/10 fortfarande uppehållsväder men mulen och tung luft, klent torkväder för den som har hafre ute. Endast någon enda har väl å marken kvar de sista hafresnesarna. Sedan Söndagen den 17de är Moster Martha sjuk som det tros dödligen. Är hennes tid ute så går hon hädan, hvarom icke så frisknar hon till på nytt.
Hon dog samma dag. Svågern August är inte överens med sig själv hur han ska stava hennes namn, så från att ha börjat stava det med a övergår han till ä:
Söndagen den 31/10 begrafdes Moster Märtha. Morgonen var klar och 15 grader kall. Gästerna samlades kl 9 i sorgehuset der kaffe bjöds hvarefter Kyrkoherde Fryklund höll en dödsbetraktelse i likrummet. Efter de närmastes afsked pålades locket som var alldeles öfverhöljt af smakfulla kransar och kistan ställdes på likvagn, hvarefter färden gjordes till Kyrkogården der stoftet nedsänktes i en ny familjegraf. 2:ne sånger sjöngs af chören och den mängd kransar och blommor som ej rymdes på kistan nedkastades i grafven som blef half med denna ovanligt rika blomstergärd. Likskaran gingo till bönhuset och åhörde högmässoprädikan af kyrkoherden som talade kraftigt och varmt öfver texten. Middag och kväller serverades i begrafningsgården och bordet dignade under den mycket rika anrättningen af alla sorters fin mat. Samtal hölls mellan gästerna och tiden förflöt på angenämsta sätt, var och en var högst belåten. Efter middagen höll A. F. [August Forssmark] tal berörande dervid Moster Märthas inlägg i Missionsverksamheten samt att lifvet är en strid. Andra dagen voro släktingarna bjudna på kaffe och middag hvarefter skiljsmessa skedde vid 5 tiden. Mosters begrafning kan sägas vara mycket hederlig, ty det hade icke sparats på hvarken kostnader eller besvär. Guds rika frid öfver hennes minne!
I morgon ska Stones komma, Grabbarna, som maken kallar dem, eller The Lads. Mick Jagger omtalar han högtidligt som Himself. Redan till julen fick vi varsin biljett.
Han var med, maken, redan i Malmö -66, Örebro -67 och på Råsunda -70. Han går inte heller på rockkonsert utan på rockgala. På Stadion -95 hade han fått med sig femtonåriga dottern, som inte bara blev helt såld på Stones utan också fick en oroande förkärlek för ärrade gamla vrak. Killar under fyrtio såg helt plötsligt beklämmande barnsliga ut.
Äldste sonen och jag tuffar ned i Granadan och ber en stilla bön att eländet åtminstone ska hålla på ditvägen. Maken och dottern kommer flygande från Stanstead och lyckas via tre byten från Skavsta ta sig till Göteborg. Mot kvällen dyker de upp, dottern med ett knippe meterlånga påfågelfjädrar i handbagaget som hon förärats av en indier. Vid midnatt ringer yngre sonen från Landvetter där han nyss landat och får inte tag i en taxichaufför som känner till vandrarhemmet. Vi har själva med nöd och näppe hittat dit och ska via mobil försöka lotsa en taxichaufför som inte kan svenska. Vi väntar och väntar och när de äntligen kommer är chauffören ursinnig men familjen är samlad. Vad gör man inte för Grabbarna!
Vi åker till Ullevi vid tretiden och vi är inte först. Vår förstfödde lämnar sin biljett till oss och går för att träffa en chilenska han träffat via nätet. Om han inte hinner tillbaka innan de öppnar, så inte är maken den som tänker stå och vänta utanför! Det gör han med mer än önskvärd tydlighet klart för oss andra. Han kokar av nervositet och när den arme latiniserade sonen äntligen dyker upp får han ett svavelosande bemötande. Efter att vi suttit i kö på asfalt några timmar öppnas grindarna. Äntligen! Här råder djungelns lag. Maken tar mig i näven och väser hotfullt: Nu jävlar! Sedan springer vi allt vad vi orkar tvärs över Ullevis plan tills det står en scen i vägen. Ytterligare någon timme förflyter med väntande och förband. Så uppenbarar sig den evige Rebellen, i hellång leopardrock, och drar de första riffen på Satisfaction. Helt plötsligt är också de övriga på plats och från sextiotusen strupar stiger jublet mot julihimlen. Himself är i högform och stajlar maximalt. Det är show av första graden! En uppmärksam vakt tycker dottern bleknar där hon blir upptryckt mot räcket i ett hörn. Han hjälper henne därifrån och hon får komma bakom scenen och dricka vatten. Hon stormar inte scenen och våndas efteråt: Vad tänkte jag egentligen på!? Den chansen får jag aldrig mer! Jag måste vara dum!
Nästa dag åker vi alla hemåt i Granadan och läser recensionerna om gårdagen. Vad befriande, resonerar maken och jag, att vara så oregerliga vid den åldern! Det kanske trots allt finns lite hopp om oss också?
En vecka senare talas det om en extra konsert i Sverige. Det ska bli ett GLOBEN -98 i september! Sönerna är genast på hugget och anmäler sig frivilligt att köa efter biljetter åt oss. Äldste sonens kompis studerar i Tyskland och har köpt DN där nere. I den har han sett en bild med sonen sovande på en gata i Stockholm under en presenning i ösregn och ringer undrande. –Det är ju för Grabbarna, säger maken självklart, The Lads! MHn
The Rolling Stones – ”Flip the switch” (1997) from ”Bridges to Babylon”
The Beatles var bara förridarna! I deras kölvatten följde The BritishInvasion, en uppsjö av brittiska popband som erövrade världen – och även Högbo. Själv bodde jag 1 km från Högbo Bruk, vilket somrarna 1964-1967 var ett eldorado för en popfantast – när man som jag var alldeles för ung att ge sig iväg till London eller Liverpool…
Scenen för många av dessa världsartister var en takad dansbana kallad Popladan, som bara ett decennium tidigare varit dyngdal åt arrendator Johanssons kor. Eric Sandin var den som såg till att saker hände. Redan som 14-åring hade han grundat Högbo GIF med bland andra kusinen Sven, som då var nästan dubbelt så gammal och aktiv idrottare. Som son till skogvaktaren vid Högbo Bruk var Eric uppväxt där, och till Högbo Bruk lyckades han under några magiska somrar på 60-talet få artister som annars bara uppträdde i Stockholm och Göteborg.
Det blev en rivstart i maj 1964 med Dave Clark Five, DC5, från Tottenham, ett band som nafsade The Beatles i hasorna, och med grannen Åke Ljungström och hans Seven Pops som dansband. Tanken var väl att det skulle finnas något både för de äldre dansanta och för unga popdiggare. En månad senare var det dags för Cliff Richard& The Shadows. Cliff var då 23 år, men hade inte anammat det nya hårmodet, vilket inte gillades. Jag och en kamrat var i alla fall där, iförda prasselkappor, nylonkappor som då var moderna, jag en brun och min kompis en marinblå. När konserten var slut och vi kom ut från Popladan var vi helt genomblöta. I augusti var JimmyJustice där, en 25-åring från Carshalton, också han med klassisk herrfrisyr. Jag hamnade mitt framför honom och minns att han under hela framträdandet andades köttbullar. Hans uppoppade version av Sankta Lucia, Little lonely one, hade varit en hit något år tidigare.
Sommaren 1965 var den första storheten Alma Cogan, en rysk-rumänsk judinna från London, som med sin oförglömliga version av The Tennessee Waltz sommaren innan legat 1:a på Tio i topp i veckor – och som bonus lärde man sig stava till Tennessee… När Emile Ford & The Checkmates gästade var jag på konfirmationsläger, men hade sett dem året innan på Gröna Lund på skolresa och tog det inte så hårt. Jag kom hem från lägret lagom för att se The Honeycombs, det enda stora bandet med en kvinnlig trummis, Honey Lantree. En månad senare var det Hi-Grades från Sheffield, då med Mike Watson, ”Little Mike”. Sedan följde Them från Belfast, som Van Morrison just lämnat för Kenny McDowell. Några av de svenska band som spelade i Popladan den sommaren var Hootenany Singers, The Mascots, Boris & The Beat Dogs, Jerry Williams & The Sherrys, The Streaplers, Tages, The Pools, The Moonlighters, The Shanes… Dessutom var det en del dansorkestrar, som Trio me’ Bumba.
När The Who uppträdde, i juni 1966, var det på en extra scen bredvid Popladan, där det var bättre plats för publiken. Frampå scenen hade det hängts blomlådor och jag stod inklämd längst fram med en blomma i ansiktet, men det gjorde inget då det var så osannolikt bra. The Hounds var förband och spelade i Popladan, men bortskämd som man blivit med alla kanonartister stod jag i ett lottstånd och sålde lotter hela tiden de spelade…
The Who: John Entwistle, Roger Daltrey, Keith Moon (skymd), Högbo Bruk 1966-06-04 Foto: Eva Asp
Bara en månad senare var det dags för Birminghambandet The Spencer Davis Group. Fantastiskt! Att försöka ranka den sommarens framträdanden går bara inte…
The Spencer Davis Group: Steve Winwood, Pete York (skymd), Högbo Bruk, 1966-07-03 Foto: Hans Pålsson
När Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tichuppträdde, 1966-08-20, hade den extra scenen flyttats till festplatsens östra långsida, snettemot Popladan. Det innebar att publiken kunde formera sig på bredden och flera såg bättre. Visuellt var nog detta sommarens bästa show. Det var som om hela bandet gick på raketbränsle. Förband inne i Popladan var The Sleepstones, med Ted Åström och Janne Schaffer…
Andra utländska artister den sommaren var Jackie Edwards och MillieSmall från Jamaica, som blev osams på scenen och avbröt nästan genast. När Larry Finnegan besökte spelade två orkestrar, Kurt Erlands och Classes. Vidare var det The Deejays från London, The Renegades från Birmingham och från Finland Jormas med (Pe)2 Willberg. Manfred Mann var också där, inte att förglömma, som Paul Jones just lämnat för Mike d’Abo. Några av de svenska banden var Jerry Williams & The Violents, The Shanes, The Rhinoceros, The Pools, The Canaries, Ola & The Janglers, The Playmates, Sooner or Later, The Panthers och Lenne & The Lee Kings samtidigt med Claes Toms som orkester. Sven-Ingvars var ett populärt dansband, som blev lite mera som ett uppträdande. När The Hounds uppträdde var det dans till Bosse Heeds, vars ledare ett par decennier senare blev sönernas magister.
Med ofullständiga anteckningar är jag osäker på vilket år en del artister besökte Högbo Bruk. Det gäller TheZombies från St Albans, The Magic Lanterns från Warrington, Harlem Kiddies, The Moonjacks, Country Four, The Kings… Bland de mer storslagna artisterna var Edmundo Ros, en britt från Trinidad som spelade latinamerikanskt, och Caterina Valente, en tyska från Paris, men som kanske inte var något för oss popfantaster. Det var också besök av imitatören Bosse Parnevik och Ingemar Johansson, världsmästaren i tungviktsboxning.
Inträdet till evenemangen var säkert rimligt för den tiden, men om man ville vara med på allt blev det givetvis kännbart och det plankades en del. Den som ville gå in gratis kunde dock anmäla sig att sälja lotter en timme i något av de lottstånd som fanns inne på festplatsen. Det var en möjlighet jag ofta utnyttjade och tyckte bara det var roligt.
Man brukar säga att ”alla” var där utom Rolling Stones och Beatles, och så här i efterhand undrar man hur det hela var möjligt. The Rolling Stones var faktiskt på gång i samband med något av deras Sverigebesök – de var i Sverige både -65, -66 och -67 – men kommunen var tydligen inte med på noterna. The Troggs var bokade men dök aldrig upp och The Kinks måste ställa in i sista stund för att instrumenten satt fast på Kastrup och ersattes med en lokal dansorkester, smokinglirarna Sture Lindströms.
The Jimi Hendrix Experience är i musikväg det som satt Högbo Bruk på kartan. I september 1967 gjorde Jimi två konserter i Popladan med Halifax Team som förband. Inträdet var 15 kronor…
Jimi Hendrix, Popladan, Högbo Bruk, 1967-09-08
Tomas Ledin har berättat mycket om den livsförändring det var för honom att som 15-åring träffa Jimi, bära hans instrument och hela konserten hålla hans Marshall-förstärkare. Sandvikens kommun har delat Tomas Ledins Facebook-inlägg 2019-03-01, där han återvänder till platsen.
Jimi Hendrix återkom till Sandviken fyra månader senare, Trettondagsafton 1968, för en konsert på Jernvallen – i ett hörn av bordtennissalen – med handen och armen i bandage. Ingen trängdes och ingen stormade scenen. Alla bara lyssnade och upplevde.
Visst hade jag och min lekkamrat lystnat på Tio i topp på transistorn varje lördagseftermiddag, så där som alla andra gjorde, men The Beatles var något nytt. Under det första året efter Drop In avlöste listettorna varandra och jag satt som klistrad: – 9 november & 21 december 1963: She loves you – 4 januari 1964: I want to hold your hand – 15 februari 1964: All my loving – 21 mars 1964: Can’t buy me love – 8 augusti 1964: Ain’t she sweet – 12 september 1964: A hard day’s night – 10 oktober & 24 oktober 1964: I should have knownbetter
Vintern 1963/64 hade jag en självpåtagen syssla när jag kom hem efter skolan, att sitta i vedboden och fylla på vedbärarna, två stora till köket och fyra små till kakelugnarna i rummen. Samtidigt sjöng jag Beatles-låtar, särskilt All myloving, som länge var en favorit.
Till Västanbyns skola hade jag tre kilometer och cyklade så fort väderleken tillät och sjöng då också Beatles-låtar hela vägen. Lycka var att förstå precis vartenda ord; då var det dags att beta av nästa låt…
Ringo Starr, BildJournalen #45 1964
Min favorit i The Beatles var Ringo, som precis som jag älskade ringar. Han var trummisen som avskydde trumsolon och som kompletterat bandet i augusti 1962, en månad innan första skivinspelningen.
BildJournalen och andra tidningar skrev spaltvis om Beatlarna, och om Ringo fick man veta att han var ensambarn, att hans mamma hette Elsie, pappan Richard var konditor, att hans föräldrar var skilda och att hans styvfar uppmuntrade honom att bli musiker. I 13-årsåldern hamnade han på sjukhus ett par år för tuberkulos, då en musiklärare kom till sjukhuset med en trumma.
Familjen levde i Dingle i Liverpool, som beskrevs som en arbetarstadsdel där det var fattigt och farligt. Det var lite svårt att relatera till, eftersom det här på tidigt 60-tal ännu var fredligt och de arbetare jag kände hade WC och badrum, åt mat med mycket grönsaker och frukt – och hade semester, något jag tyckte var lyxigt värre.
1965 förärades Ringo med de andra Beatlarna MBE – Most Excellent Order of the British Empire (Brittiska imperieorden) – och 2017 adlades han. 1988 invaldes han i Rock and Roll Hall of Fame med The Beatles, 2010 fick han en stjärna på Walk of Fame och 2015 valdes han in i Hall of Fame som soloartist.
Min barndomsidol har hunnit växa upp, fått tre barn, åtta barnbarn och ett barnbarnsbarn…
Sedan The Beatles upphörde, 1970, har Ringo fortsatt med musiken, både som soloartist och med Ringo Starr & His All-Starr Band, och fortsätter alltjämt – även idag på 80-årsdagen!
Ringo Starr & The Roundheads – ”Don’t pass me by” (2005) Text & Musik: Ringo Starr (1968)
Det har skett en nyfödd oförmåga att kunna acceptera personer i deras egen tid, helt enkelt en historieförfalskning. Astrid Lindgrens böcker censureras, man vill riva ned Carl von Linnés staty och det står säkert inte på förrän man vill ta heder och ära av William Shakespeare…
Nedanstående artikel är från 1996-97, 400-årsminnet av William Shakespeares verk The Merchant of Venice – Köpmannen i Venedig.
William Shakespeare –”The Merchant of Venice” (2004), trailer
Man pratar om Facebookvänner – och om brevvänner, i den mån de senare fortfarande existerar. Detta med att vara vän med någon på Facebook, är ju oftast en fråga om att ha kontakt med någon, i bästa fall en likasinnad i en grupp för skrivande, släktforskning, musik eller vad det nu kan vara. I en utslocknad by – utan postkontor, butiker och bibliotek – är också en lokal grupp på Facebook enda träffpunkten och en förutsättning för att veta vad som är på gång, vare sig det gäller varning för pågående inbrottsräder eller efterlysning av bortsprungna hundar.
En del hävdar att man inte kan vara vän med någon man inte träffar. Å andra sidan är man inte heller vän med alla man träffar… Jag vet inte hur man sätter måttstocken för vänskap eller hur man bedömer att vänskap nödvändigtvis är mera genuin i levande livet. När det gäller Facebookvänner och brevvänner ligger det ofta i sakens natur att man aldrig har träffats och sannolikt heller aldrig kommer att träffas. Jag hade många brevvänner när jag växte upp, långt innan Facebook var påtänkt, men menar nog att funktionen kan vara densamma som att ha Facebookvänner. Många av mina brevvänner hade jag stort utbyte av, liksom jag har av många av Facebookvännerna.
Jag vet inte hur vanligt det var med brevskrivande rent generellt, men jag och min lekkamrat skrev jämt! Det var nog lönsamt att hålla igång postkontoret här – 810 27 HÖGBO – bara tack vare vår korrespondens… Min första brevvän var Birgit på Herredsgade i Ulfborg och henne har jag att tacka för att jag lärde mig danska. Tack vare Kay på Mansewell Road i Prestwick fick jag ett flyt på engelskan jag aldrig fått annars. Brigitte på Kupferteichweg i Hamburg slipade min tyska och Mary i Egersund min norska…
Dessa brevvänner, liksom många andra, träffade jag aldrig, men det var två undantag: Maritta och Anne Katrine. Maritta från Nylandsgatan i Åbo var på språkutbyte hos mina kusiner för att lära sig svenska 1960, en regnig sommar då vi ofta satt i ett vindsrum och spelade loppspel. Vi brevväxlade i många år därefter. Anne Katrine från Lavendelvej i Nakskov bodde hos mig hösten 1965 när vi hade vänortsutbyte – och jag hade, tack vare mitt brevväxlande med Birgit, inga problem att prata med danskarna, vilket var högst förvånande för dem. Med danskarna spelade vi bowling på Jernvallen och hörde The Streaplers på Valhalla. Anne Katrine var tre år äldre än mig, intresserad av jakt och var lyrisk när hon fick ett rådjurskranium av Pappa och ett tidningsurklipp om jakten. Vi höll också kontakten i många år, men småningom blev det bara julkort…
Sandvikens Tidning 1965-10-26
De flesta människor träffar man decennium efter decennium, kanske hela livet, på en och samma plats. Sedan kan man också umgås med några nybekanta i fem länder under några veckor…
Vi var på tåg-, båt- och liftarsemester 1970, två studenter från Uppsala, då vi träffade på en biolog från Paris – Annie – och en arkitekt från München – Hansi. Småningom hakade också fyra arkitektstudenter från Barcelona på – José Luis, José Ramón, Domingo och Enrique – och slutligen två studenter från Turin – Paola och Enrica. Det blev många upplevelser under några intensiva sommarveckor med dessa helt nya bekantskaper. Med spanjorerna intervjuades vi av BBC och fick se oss själva på bästa sändningstid, och med italienskorna fastnade vi i rondellen vid Towern och åkte först skrattande men till slut allt mer desperata runt, runt… Alla tio turnerade vi tillsammans några veckor i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och Holland, som man bara kan göra när man är lös och ledig.
Vi skulle naturligtvis träffas igen, det ska man ju alltid, och höll också kontakt ett tag, men livet kom emellan, för att använda ett mycket slitet uttryck, och småningom fick det räcka med att följa en del via den fria encyklopedin.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.