Etiketter

, , , , , ,

Man pratar om Facebookvänner – och om brevvänner, i den mån de senare fortfarande existerar. Detta med att vara vän med någon på Facebook, är ju oftast en fråga om att ha kontakt med någon, i bästa fall en likasinnad i en grupp för skrivande, släktforskning, musik eller vad det nu kan vara. I en utslocknad by – utan postkontor, butiker och bibliotek – är också en lokal grupp på Facebook enda träffpunkten och en förutsättning för att veta vad som är på gång, vare sig det gäller varning för pågående inbrottsräder eller efterlysning av bortsprungna hundar.  

En del hävdar att man inte kan vara vän med någon man inte träffar. Å andra sidan är man inte heller vän med alla man träffar… Jag vet inte hur man sätter måttstocken för vänskap eller hur man bedömer att vänskap nödvändigtvis är mera genuin i levande livet. När det gäller Facebookvänner och brevvänner ligger det ofta i sakens natur att man aldrig har träffats och sannolikt heller aldrig kommer att träffas. Jag hade många brevvänner när jag växte upp, långt innan Facebook var påtänkt, men menar nog att funktionen kan vara densamma som att ha Facebookvänner. Många av mina brevvänner hade jag stort utbyte av, liksom jag har av många av Facebookvännerna.  

Jag vet inte hur vanligt det var med brevskrivande rent generellt, men jag och min lekkamrat skrev jämt! Det var nog lönsamt att hålla igång postkontoret här – 810 27 HÖGBO – bara tack vare vår korrespondens… Min första brevvän var Birgit på Herredsgade i Ulfborg och henne har jag att tacka för att jag lärde mig danska. Tack vare Kay på Mansewell Road i Prestwick fick jag ett flyt på engelskan jag aldrig fått annars. Brigitte på Kupferteichweg i Hamburg slipade min tyska och Mary i Egersund min norska…  

Dessa brevvänner, liksom många andra, träffade jag aldrig, men det var två undantag: Maritta och Anne Katrine.
Maritta från Nylandsgatan i Åbo var på språkutbyte hos mina kusiner för att lära sig svenska 1960, en regnig sommar då vi ofta satt i ett vindsrum och spelade loppspel. Vi brevväxlade i många år därefter.
Anne Katrine från Lavendelvej i Nakskov bodde hos mig hösten 1965 när vi hade vänortsutbyte – och jag hade, tack vare mitt brevväxlande med Birgit, inga problem att prata med danskarna, vilket var högst förvånande för dem. Med danskarna spelade vi bowling på Jernvallen och hörde The Streaplers på Valhalla. Anne Katrine var tre år äldre än mig, intresserad av jakt och var lyrisk när hon fick ett rådjurskranium av Pappa och ett tidningsurklipp om jakten. Vi höll också kontakten i många år, men småningom blev det bara julkort…

Sandvikens Tidning 1965-10-26

De flesta människor träffar man decennium efter decennium, kanske hela livet, på en och samma plats. Sedan kan man också umgås med några nybekanta i fem länder under några veckor…  

Vi var på tåg-, båt- och liftarsemester 1970, två studenter från Uppsala, då vi träffade på en biolog från Paris – Annie – och en arkitekt från München – Hansi. Småningom hakade också fyra arkitektstudenter från Barcelona på – José Luis, José Ramón, Domingo och Enrique – och slutligen två studenter från Turin – Paola och Enrica. Det blev många upplevelser under några intensiva sommarveckor med dessa helt nya bekantskaper. Med spanjorerna intervjuades vi av BBC och fick se oss själva på bästa sändningstid, och med italienskorna fastnade vi i rondellen vid Towern och åkte först skrattande men till slut allt mer desperata runt, runt… Alla tio turnerade vi tillsammans några veckor i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och Holland, som man bara kan göra när man är lös och ledig.  

Vi skulle naturligtvis träffas igen, det ska man ju alltid, och höll också kontakt ett tag, men livet kom emellan, för att använda ett mycket slitet uttryck, och småningom fick det räcka med att följa en del via den fria encyklopedin.