Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Beatles var bara förridarna! I deras kölvatten följde The British Invasion, en uppsjö av brittiska popband som erövrade världen – och även Högbo. Själv bodde jag 1 km från Högbo Bruk, vilket somrarna 1964-1967 var ett eldorado för en popfantast – när man som jag var alldeles för ung att ge sig iväg till London eller Liverpool…

Scenen för många av dessa världsartister var en takad dansbana kallad Popladan, som bara ett decennium tidigare varit dyngdal åt arrendator Johanssons kor. Eric Sandin var den som såg till att saker hände. Redan som 14-åring hade han grundat Högbo GIF med bland andra kusinen Sven, som då var nästan dubbelt så gammal och aktiv idrottare. Som son till skogvaktaren vid Högbo Bruk var Eric uppväxt där, och till Högbo Bruk lyckades han under några magiska somrar på 60-talet få artister som annars bara uppträdde i Stockholm och Göteborg.

Det blev en rivstart i maj 1964 med Dave Clark Five, DC5, från Tottenham, ett band som nafsade The Beatles i hasorna, och med grannen Åke Ljungström och hans Seven Pops som dansband. Tanken var väl att det skulle finnas något både för de äldre dansanta och för unga popdiggare. En månad senare var det dags för Cliff Richard & The Shadows. Cliff var då 23 år, men hade inte anammat det nya hårmodet, vilket inte gillades. Jag och en kamrat var i alla fall där, iförda prasselkappor, nylonkappor som då var moderna, jag en brun och min kompis en marinblå. När konserten var slut och vi kom ut från Popladan var vi helt genomblöta. I augusti var Jimmy Justice där, en 25-åring från Carshalton, också han med klassisk herrfrisyr. Jag hamnade mitt framför honom och minns att han under hela framträdandet andades köttbullar. Hans uppoppade version av Sankta Lucia, Little lonely one, hade varit en hit något år tidigare.

Sommaren 1965 var den första storheten Alma Cogan, en rysk-rumänsk judinna från London, som med sin oförglömliga version av The Tennessee Waltz sommaren innan legat 1:a på Tio i topp i veckor – och som bonus lärde man sig stava till Tennessee… När Emile Ford & The Checkmates gästade var jag på konfirmationsläger, men hade sett dem året innan på Gröna Lund på skolresa och tog det inte så hårt. Jag kom hem från lägret lagom för att se The Honeycombs, det enda stora bandet med en kvinnlig trummis, Honey Lantree. En månad senare var det Hi-Grades från Sheffield, då med Mike Watson, ”Little Mike”. Sedan följde Them från Belfast, som Van Morrison just lämnat för Kenny McDowell. Några av de svenska band som spelade i Popladan den sommaren var Hootenany Singers, The Mascots, Boris & The Beat Dogs, Jerry Williams & The Sherrys, The Streaplers, Tages, The Pools, The Moonlighters, The Shanes… Dessutom var det en del dansorkestrar, som Trio me’ Bumba.


När The Who uppträdde, i juni 1966, var det på en extra scen bredvid Popladan, där det var bättre plats för publiken. Frampå scenen hade det hängts blomlådor och jag stod inklämd längst fram med en blomma i ansiktet, men det gjorde inget då det var så osannolikt bra. The Hounds var förband och spelade i Popladan, men bortskämd som man blivit med alla kanonartister stod jag i ett lottstånd och sålde lotter hela tiden de spelade…

The Who: John Entwistle, Roger Daltrey, Keith Moon (skymd), Högbo Bruk 1966-06-04
Foto: Eva Asp

Bara en månad senare var det dags för Birminghambandet The Spencer Davis Group. Fantastiskt! Att försöka ranka den sommarens framträdanden går bara inte…

The Spencer Davis Group: Steve Winwood, Pete York (skymd), Högbo Bruk, 1966-07-03
Foto: Hans Pålsson

När Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich uppträdde, 1966-08-20, hade den extra scenen flyttats till festplatsens östra långsida, snettemot Popladan. Det innebar att publiken kunde formera sig på bredden och flera såg bättre. Visuellt var nog detta sommarens bästa show. Det var som om hela bandet gick på raketbränsle. Förband inne i Popladan var The Sleepstones, med Ted Åström och Janne Schaffer…

Andra utländska artister den sommaren var Jackie Edwards och Millie Small från Jamaica, som blev osams på scenen och avbröt nästan genast. När Larry Finnegan besökte spelade två orkestrar, Kurt Erlands och Classes. Vidare var det The Deejays från London, The Renegades från Birmingham och från Finland Jormas med (Pe)2 Willberg. Manfred Mann var också där, inte att förglömma, som Paul Jones just lämnat för Mike d’Abo. Några av de svenska banden var Jerry Williams & The Violents, The Shanes, The Rhinoceros, The Pools, The Canaries, Ola & The Janglers, The Playmates, Sooner or Later, The Panthers och Lenne & The Lee Kings samtidigt med Claes Toms som orkester. Sven-Ingvars var ett populärt dansband, som blev lite mera som ett uppträdande. När The Hounds uppträdde var det dans till Bosse Heeds, vars ledare ett par decennier senare blev sönernas magister.


Med ofullständiga anteckningar är jag osäker på vilket år en del artister besökte Högbo Bruk. Det gäller The Zombies från St Albans, The Magic Lanterns från Warrington, Harlem Kiddies, The Moonjacks, Country Four, The Kings… Bland de mer storslagna artisterna var Edmundo Ros, en britt från Trinidad som spelade latinamerikanskt, och Caterina Valente, en tyska från Paris, men som kanske inte var något för oss popfantaster. Det var också besök av imitatören Bosse Parnevik och Ingemar Johansson, världsmästaren i tungviktsboxning.

Inträdet till evenemangen var säkert rimligt för den tiden, men om man ville vara med på allt blev det givetvis kännbart och det plankades en del. Den som ville gå in gratis kunde dock anmäla sig att sälja lotter en timme i något av de lottstånd som fanns inne på festplatsen. Det var en möjlighet jag ofta utnyttjade och tyckte bara det var roligt.

Man brukar säga att ”alla” var där utom Rolling Stones och Beatles, och så här i efterhand undrar man hur det hela var möjligt. The Rolling Stones var faktiskt på gång i samband med något av deras Sverigebesök – de var i Sverige både -65, -66 och -67 – men kommunen var tydligen inte med på noterna. The Troggs var bokade men dök aldrig upp och The Kinks måste ställa in i sista stund för att instrumenten satt fast på Kastrup och ersattes med en lokal dansorkester, smokinglirarna Sture Lindströms.


The Jimi Hendrix Experience är i musikväg det som satt Högbo Bruk på kartan. I september 1967 gjorde Jimi två konserter i Popladan med Halifax Team som förband. Inträdet var 15 kronor…

Jimi Hendrix, Popladan, Högbo Bruk, 1967-09-08

Tomas Ledin har berättat mycket om den livsförändring det var för honom att som 15-åring träffa Jimi, bära hans instrument och hela konserten hålla hans Marshall-förstärkare. Sandvikens kommun har delat Tomas Ledins Facebook-inlägg 2019-03-01, där han återvänder till platsen.

Jimi Hendrix återkom till Sandviken fyra månader senare, Trettondagsafton 1968, för en konsert på Jernvallen – i ett hörn av bordtennissalen – med handen och armen i bandage. Ingen trängdes och ingen stormade scenen. Alla bara lyssnade och upplevde.