Etiketter

, , , ,

ULLEVI -98

I morgon ska Stones komma, Grabbarna, som maken kallar dem, eller The Lads. Mick Jagger omtalar han högtidligt som Himself. Redan till julen fick vi varsin biljett.

Han var med, maken, redan i Malmö -66, Örebro -67 och på Råsunda -70. Han går inte heller på rockkonsert utan på rockgala. På Stadion -95 hade han fått med sig femtonåriga dottern, som inte bara blev helt såld på Stones utan också fick en oroande förkärlek för ärrade gamla vrak. Killar under fyrtio såg helt plötsligt beklämmande barnsliga ut.

Äldste sonen och jag tuffar ned i Granadan och ber en stilla bön att eländet åtminstone ska hålla på ditvägen. Maken och dottern kommer flygande från Stanstead och lyckas via tre byten från Skavsta ta sig till Göteborg. Mot kvällen dyker de upp, dottern med ett knippe meterlånga påfågelfjädrar i handbagaget som hon förärats av en indier.
     Vid midnatt ringer yngre sonen från Landvetter där han nyss landat och får inte tag i en taxichaufför som känner till vandrarhemmet. Vi har själva med nöd och näppe hittat dit och ska via mobil försöka lotsa en taxichaufför som inte kan svenska. Vi väntar och väntar och när de äntligen kommer är chauffören ursinnig men familjen är samlad. Vad gör man inte för Grabbarna!

Vi åker till Ullevi vid tretiden och vi är inte först. Vår förstfödde lämnar sin biljett till oss och går för att träffa en chilenska han träffat via nätet. Om han inte hinner tillbaka innan de öppnar, så inte är maken den som tänker stå och vänta utanför! Det gör han med mer än önskvärd tydlighet klart för oss andra. Han kokar av nervositet och när den arme latiniserade sonen äntligen dyker upp får han ett svavelosande bemötande.
     Efter att vi suttit i kö på asfalt några timmar öppnas grindarna. Äntligen! Här råder djungelns lag. Maken tar mig i näven och väser hotfullt: Nu jävlar! Sedan springer vi allt vad vi orkar tvärs över Ullevis plan tills det står en scen i vägen.
     Ytterligare någon timme förflyter med väntande och förband. Så uppenbarar sig den evige Rebellen, i hellång leopardrock, och drar de första riffen på Satisfaction. Helt plötsligt är också de övriga på plats och från sextiotusen strupar stiger jublet mot julihimlen. Himself är i högform och stajlar maximalt. Det är show av första graden!
     En uppmärksam vakt tycker dottern bleknar där hon blir upptryckt mot räcket i ett hörn. Han hjälper henne därifrån och hon får komma bakom scenen och dricka vatten. Hon stormar inte scenen och våndas efteråt: Vad tänkte jag egentligen på!? Den chansen får jag aldrig mer! Jag måste vara dum!

Nästa dag åker vi alla hemåt i Granadan och läser recensionerna om gårdagen. Vad befriande, resonerar maken och jag, att vara så oregerliga vid den åldern! Det kanske trots allt finns lite hopp om oss också?

En vecka senare talas det om en extra konsert i Sverige. Det ska bli ett GLOBEN -98 i september! Sönerna är genast på hugget och anmäler sig frivilligt att köa efter biljetter åt oss. Äldste sonens kompis studerar i Tyskland och har köpt DN där nere. I den har han sett en bild med sonen sovande på en gata i Stockholm under en presenning i ösregn och ringer undrande.
Det är ju för Grabbarna, säger maken självklart, The Lads!
MHn

The Rolling Stones – ”Flip the switch” (1997) from ”Bridges to Babylon”