Vi såg ”Sune vs Sune” i fredags, en film som visade sig ha stor igenkänningsfaktor. Den var fjolårets mest sedda svenska film, men för att vi skulle komma oss för och titta måste den dyka upp på teve…
När Sune började 4:e klass kom det en till Sune till klassen. Fröken bestämde att den nye Sune skulle få heta Sune och den ursprunglige skulle kallas Sune 2.
När jag började 2:a klass kom det en till Margareta till klassen. Fröken bestämde att den nya Margareta skulle få heta Margareta och jag skulle kallas Maggan.
Elias Gerdt: Sune 2 i ”Sune vs Sune”
Jag hade inget emot att kallas Maggan, men att Fröken klev in och bestämde att jag – som varit där först – var den som skulle fråntas mitt riktiga namn tyckte jag var kränkande, för att uttrycka det modernt. Hade jag däremot varit den nyanlända Margareta hade jag utan vidare accepterat att jag av praktiska skäl skulle bli Maggan.
Jag vet inte hur lärare i gemen agerar i fall som Sunes och mitt och om våra lärares ageranden ska förklaras med klantighet, elakhet eller om det är en sorts missriktad välvilja att få den nyanlända att känna sig välkommen genom att förringa den som redan är där. Kanske anses denna orättvisa rent utav överensstämma med läroplanens värdegrund.
Det är lätt att dra paralleller till att svenskar som arbetat ett helt liv tvångsförflyttas till containrar, så att nyanlända som inte bidragit till något kan flytta in på deras åldringsboenden.
Vårt bullerplank kom på plats 2001, alltså för 19 år sedan. Sedan dess har skötseln varit minimal, även om överliggaren dränkts in med faluröd slamfärg ett par gånger. Senaste gången var flera bräder illa åtgångna – antagligen mest beroende på växtlighet på, bredvid och ovanför planket – så det är mera än hög tid för nya.
Den här gången får det bli tryckimpregnerade kluvna bräder av skyddsklass NTR AB. De går visserligen inte att rödfärga, men det tycker jag är av underordnad betydelse. Många har ju också vitt tak på sina plank så varför inte träfärgat?
När vi googlade föreslogs det rostfri spik till tryckimpregnerat, vilket avslogs som rent nonsens av trävaruhandeln, så det fick bli galvad. Planket buktar annars åt ett håll, bräderna åt ett annat och brädernas kärnsida är ibland så dålig att man tvekar att lägga den uppåt… Det jobbigaste momentet är dock att ta bort de gamla överliggarna så vi får se hur långt vi hinner i år – men vi har i alla fall börjat!
Någon gång varje sommar brukar vi åka ut till Jungfrukusten, vilket också innebär obligatorisk lunch där. Oftast har det blivit på Skärgårdskrogen Utvalnäs på Norrlandet, tidigare Wahlströms Fiskekrog, men också Axmar Brygga Havskrog eller Furuvik Havskrog, tidigare Furuviks Brygga.
I vintras läste vi om de tre fiskarkusinerna Bergmans stora nysatsning i Saltharsfjärden i Norrsundet och blev nyfikna. Sagt och gjort, i dag fick det bli Saltharsfjärden – och vilken vacker och imponerande anläggning! Och vilken utsikt sedan! Denna tisdagslunch var det fullsatt utomhus och halvfullt inomhus – fast givetvis gällde coronaavstånd.
Strömmingsflundror med potatismos är oftast det självklara valet för oss på havskrogarna och så blev det också här. Östersjöfisk är ju inget man uppmanas äta alltför ofta, på grund av dioxiner och PCB, men det brukar också bara bli ett par gånger per år eftersom strömming inte längre finns att få tag i på livsmedelsbutikerna. Gott var det, hur som helst, mycket gott!
Saltharsfjärden, Norrsundet Foto: White Guide
Vi pratade med en av fiskarkusinerna som bekymrade sig över kvoter och mutor. Tråkig utveckling för seriösa företagare!
Nu riskerar de dessutom att få fisket förstört – och givetvis utsikten – av vindkraftsparken Utposten 1 med 40 vindsnurror på 15 kvadratkilometer, 300 meter höga – och som planeras endast 6 kilometer ut!
Innan vi åkte vidare gynnade vi fiskbutiken och köpte med oss kallrökt vildlaxfilé till i morgon…
Bönan, Norrlandet
Som oftast avslutade vi dagen vid havet med SIA-glass på Böna Café. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det var full aktivitet på Norrlandet med kustbevakning, båtar, skotrar, solande och badande i havsvattnet – som för dagen höll 22 grader…
På 70-80-talet vistades vi mycket i svärmors torp i Östveda sommartid, fiskade, badade och rodde eller körde med snurran på Hedesundafjärden. Vi handlade hos Farbror Harry på mysiga Konsum eller på Lundins bageri och gjorde utflykter runt Nedre Dalälven. Hedesunda blev lite grann som att komma hem och vi hade alltid lika roligt när gubbarna till helgen smög in på Björnkläder, som var ombud för systemleveranser.
Utsikt från Restaurang Sandsnäs, Ön, Hedesunda Foto: Restaurang Sandnäs
Sedan dess brukar det bli något besök i Sandsnäs på Ön varje sommar – och faktiskt blev det ett också i år. Campingen, badstranden och restaurangen var halvbelagda nu när de flesta avslutat sina semestrar, så det får väl betecknas som hyfsat coronasäkert, särskilt med systemet med kölappar till restaurangen. Och självklart blev det angusburgare från Vinnersjö Angus.
Vi har annars tillbringat de senaste månaderna till stor del i avskildhet – och rastat vår dvärgschnauzer runt åkrarna hemmavid – så det var härligt med lite strandhäng. Och utsikten i Sandsnäs är svårslagen!
Sandsnäs, Ön, Hedesunda
Det har blivit populärt nu i sommar att rekommendera smultronställen och det här är ett av mina.
Det var dock i böndernas tåg i Stockholm -14 som min farfar gick, inte i arbetarnas i Ådalen -31.
Farfar var då 45 år och hade knappt en månad tidigare fått sitt fjärde och sista barn, Pappa Nils. Alla som deltog i Bondetåget fick en medalj, sägs det. Någon sådan har jag aldrig sett, bara en kantstött tallrik – som är stulen…
Vid den tiden var det ännu betydelsefullt för många att bo i ett fritt land. Farfar var ingen uppviglare och skulle aldrig ha demonstrerat för egen del, men när det gällde landets överlevnad kom det i en annan dager. Världsläget var instabilt och Karl Staaffs liberala regering hade skurit i försvarsbudgeten och ställt in byggandet av ett örlogsfartyg. En privat insamling för pansarbåten företogs, dels av teknologerna och dels av kyrkan, som även den vid den tiden var försvarsvänlig. Översten Karl Axel Bratt utgav skriften Är det likgiltigt om vi blifvaryssar? och journalisten Albert Jensen kontrade med Låt ryssen ta oss!
Grannlandet i öster var ett lydrike under Ryssland sedan Finska kriget 105 år tidigare, ett krig där också Farfars farfarsfar Olof Caesar Bäck hade stupat. Som tidningsman var givetvis Albert Jensen väl förtrogen med förhållandena i Finland sedan guvernör Bobrikov dragit åt tumskruvarna. För de frihetsälskande bönderna måste därför hans likgiltighet inför att hamna i ryssens våld ha tett sig obegriplig. Kanske var utspelet ett hat mot Sverige efter hans fängelsevändor.
Reaktioner på regeringens förda politik hade dykt upp på olika håll i landet. Planerna på en gemensam aktion för landsbygdsfolk, ett bondetåg, initierades av godsägare Uno Nyberg på Långtora och organiserades av en annan upplänning, grosshandlare Jarl Frykberg i Uppsala. Upptäcktsresanden Sven Hedin hade gett ut skriften Ett varningens ord och kom att bli den som författade borggårdstalet, som kung Gustaf V sedan höll – efter mycket övertalning från hustrun, drottning Victoria.
5 februari: 35 extrainsatta tåg anlände till Stockholms central och 32.000 från landsbygden, i huvudsak bönder, inkvarterades i skolor, militärförläggningar och välkomnades framför allt i hemmen hos försvarssinnade stockholmare, som täflade om att få härbärgeralandtmännen. Farfar var enav 166 bönder från Gästrikland, men var han var inkvarterad vet jag inte. Från Hälsingland kom 270, från Medelpad 250 och från Uppland 5.000 bönder.
6 februari – Bondetåget:https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29330 Landskapen var ordnade landskapsvis och sammanstrålade till ett tåg före Norrbro, varje landskap med sin fana och standar, varifrån man med militär precision tågade mot borggården. Allmogen i Norrbotten och Västerbotten hade på historiskt manér skickat en budkavle med skidlöpare, som på mindre än fem dygn avverkade över 100 mil, med budet att också de stod bakom de övriga. Förutom de 32.000 som samlats på borggården, meddelades att ytterligare 120.000, varav 40.000 bönder, sympatiserade med de som var på plats. Godsägare Nyberg höll tal för böndernas räkning och grosshandlare Frykberg företrädde de 80.000 som inte var bönder, men stödde aktionen, och överräckte till kungen ett af de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar af landet samt från svenskar i alla länder. Kung Gustaf V höll det som kom att kallas borggårdstalet – ett retorisktmästerstycke – där han förordade att försvaret skulle stärkas och krävde förlängd militär grundutbildning:
I kunnen vara förvissade att Jag aldrig ämnar dagtinga med Min öfvertygelse om hvad Jag i frågan om värnandet af fäderneslandets sjelfständighet anser rätt och nyttigt.
Borggårdskrisen var sista gången i svensk historia som en svensk kung utnyttjade sin konstitutionella makt och rättighet.
10 februari:Den liberala regeringen fann för gott att avgå och ersattes av en konservativ ämbetsmannaregering under landshövdingen i Uppsala, Hjalmar Hammarskjöld.
Den 28 juni 1914 mördades Österrike-Ungerns tronarvinge av en serb och den 28 juli invaderade Österrike-Ungern Serbien. Första världskriget var ett faktum.
Farfars morbror och gudfar August Forssmark, 71 år, i granngården på Näset skriver i sin dagbok:
1914. Söndagen den 2/8 råder samma torka som nu varat en hel månad ehuru senaste dagarnas värme ej varit så tryckande, endast 15 gr om morgnarne och 20 á 22 gr om dagarne. Torkan och värmen har så påskyndat mognaden att rågen och större delen af kornet är skuret och hafren står färdig att falla för lien. Utbytet blir här kan man säga bra ehuru all anledning varit att vänta dåligt, men den store gifvaren har funnit för godt visa sin makt. I dag på morgonen började ringning i Högbo Kyrkklockor till ej så liten fasa då det antogs att elden var lös och sådan fara på färde att vi skulle fått vara med om delning af de många brandolyckor som i denna sommar hemsökt vårt land. Wid efterfrågan var orsaken en annan, kanske mycket värre, nämligen Mobiliseringsorder för hela landstormsområdet här inom Walbo och Högbo socknar, 8 årsklasser, samt 3 klasser af beväringens andra uppbåd eller tillsammans 11 årsklasser. Detta med anledning af att Tyskland i går förklarat Ryssland krig som har till följd att våra kuster och hamnar måste bevakas för neutraliteten och till förhindrande af öfverfall från Ryssland. Få nu se hur detta kommer att vända sig! En tuktan för Sveriges befolkning är väl behöflig!
– Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Jag är den tredje generationen, sa Anna Takanen – skådespelare, regissör, författare – som var värd för programmet Sommar i söndags. Själv är jag den andra generationen så det återstår lång tid för oss båda…
Anna Takanen pratade om hur det var att växa upp som barn till ett finländskt krigsbarn. Hennes finske far kom till Sverige 4 år gammal 1944 med en lapp runt halsen, utan att kunna ett ord svenska.
Själv växte jag upp som barn till en finländsk Lotta Svärd-veteran, som var internflykting sedan hennes hembygd blivit sovjetisk marinbas. Min finlandssvenska mor kom till Sverige 31 år gammal 1946.
Det är naturligtvis inte samma sak, även om sorgen är densamma, den ändlösa. – Krig lämnar en aldrig i fred, som Anna Takanen sa.
70.000 barn kom hit på samma sätt som hennes far och av dessa skulle 7.000 aldrig återvända till sina föräldrar. Oavsett vilket, talas det om livslång rotlöshet, bristande självkänsla, kontaktlöshet, inre otrygghet, skuld, separationsångest, anpassningstvång, tacksamhetstvång… Historikern Pertti Kavén, själv ett finländskt krigsbarn, kallar det ettpolitiskt misstag. Indeed!
Anna Takanen berättade om möten med krigsbarn som förträngt sitt förflutna. En man hon träffade sa att han var också en sån där. Han hade bytt bort sitt finska namn, hade barn i 50-årsåldern som inte visste att han var finskt krigsbarn och hans numera döda hustru hade heller aldrig fått veta något om hans finska ursprung…
Min mor tvingades lämnade sin släktgård och fick väl någon sorts rehabilitering av att kunna värna om min fars släktgård – men inte var det Finland inte… Till skillnad från de flesta av krigsbarnen hade hon också modersmålet gratis, men kulturen var en annan och värderingarna annorlunda och 60 år i Sverige fick henne inte att känna sig hemma. Tack och lov hade hon inställningen att hon inte skulle undanhålla mig rötterna! Det var svårt många gånger, men hon berättade och grät, berättade och grät… Jag är oändligt tacksam att kunna vidareförmedla hennes minnen till barn och barnbarn med Nog minns jag! Vem hade jag annars varit?!
Förhoppningsvis kom de flesta finländska krigsbarnen till någorlunda hyggliga människor, även om jag bara i min bekantskapskrets känner till motsatsen. Taina Adolfsson hamnade hos en alkoholiserad pedofil och hans hustru, som blundade för mannens övergrepp. Boken Påtvingat liv (2011) är ett smärtsamt vittnesbörd.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.