Svart ute, svart inne Svart i hjärta, svart i sinne
Det tar hårt, högspänningshotet mot Norrsidan…
Det är sorgligt om det inte finns något kulturhistoriskt värde att bevara ett spektakulärt odlingslandskap som Norrsidan – om det lika gärna kan vara skog…
Är det så har vi gjort bort oss – big time…!
Slåtter på Norrsidan sett från Norra Kobron
Black Week och Black Friday… Och i morgon är det Lillajul… Och på söndag Första Advent… Jag ställer in allt.
Shoppar gör jag bara det nödvändiga – ibland inte ens det – och har inte tänkt ändra på det nu. I år när så många blivit utan inkomst lär det bli flera än jag som avstår. Kanske blir det rekord i att icke-handla? Eller också fortsätter man handla av bidrag och lånta fjädrar…
Lillajul har vi firat i Boda de senaste sex åren, men i år är det coronainställt. Antagligen är vi inte heller ensamma om det…
Första Advent var förr en av årets höjdpunkter. Jag kunde längta i veckor efter att få höra Bereden väg för Herran brusa fram genom en proppfull kyrksal så taket nästan lyfte… Vare sig det var i Högbo lilla träkyrka eller i Uppsala domkyrka var det en mäktig känsla. Kyrkliga företrädare har lyckats ändra på den känslan.
Microsoft bygger ett stort datacenter i Tuna i västra Sandviken, som Vattenfall ska förse med kraftledning från Ängsberg i Gävle.
Via ett TV-inslag framkom att en 76 meter bred högspänning – inalles minst150 meter bred ledningsgata – planerades över golfbanan nära bebyggelsen i Östanbyn och vidare över Storåkern och väg 272 mellan Sandviken och Högbo. Boende krävde att kabeln skulle grävas ned och det var också kommunens önskan – men bara till Nyhem…
Berörda markägare hade kontaktats så vi lutade oss tillbaka några dagar. När vi tog del av karta på kommunens hemsida framkom att ledningen planerades –rakt över Norrsidan!
För att Norrsidan ska gå fri från högspänning behöver inga kablar grävas ned: Det räcker att ledningen sneddar söderut väster om Nyhem och ansluter till den befintliga kraftledningen söder om Norrsidan och Jädraån.
Norrsidan ekologisk odling –med planerad högspänning…! Befintlig kraftledning finns söder om Norrsidan/Jädraån…
Skiftet Norrsidan är täckdikat och har invallningspump, och att gräva för fundament till kraftledningsstolpar – med kreosot – skadar både täckdikning och jord… Ekologisk odling kräver extra mycket mekaniskt arbete för ogräsbekämpning, och hur tillfredsställande det än är, ska man inte behöva utsätta sig för de risker som det innebär att långvarigt arbeta under eller vid elektriska och magnetiska fält. Certifiering av ekologiskt odlade grödor vid högspänningsledning är dessutom ifrågasatta… Arealen är regelbundet översvämningsdrabbad och i april 2018 låg exempelvis hela Norrsidan under vatten så åkerns konturer inte kunde urskiljas. Det hindrar inte att dräneringspumpen även under dessa perioder måste ha tillsyn och service med de faror närheten till en högspänning innebär… På åkrarna i Holmröddret betar också hästar sommartid.
Översvämning Norrsidan, Högbo – till höger pumphuset
Kommunen framhåller i sitt samrådsyttrande värdet av det öppna odlingslandskapet där Högbovägen går över Storåkern. På Norrsidan finns det övermåttan, det öppna odlingslandskapet, än så länge – och utan bebyggelse och allfarvägar! Högboleden följer Hälsans stig upp till Nedre näset, Norrsidans sydspets, och fortsätter längs med Norrsidans ostsida mot Kvarnströmmen – och att, som en del gör, runda Norrsidan från Sunnanäng till Kvarnströmmen, är en helt naturnära upplevelse.
Det är 26 år sedan vi köpte Norrsidan av järnverket, Sandvik AB. De hade då lagt arealen i malpåse och det började buska igen. Deras plan var att sälja matjorden och odla björk på skiftet. Vi tyckte det var synd med tanke på forna generationers odlarmödor, övertog skiftet och kände att det måste absolut vara rätt att odla mat, frisk och sund mat – i synnerhet som förutsättningarna redan fanns.
Om odlandet innebär att ängsligt ducka under en högspänning och producera tvivelaktiga produkter har det förlorat sin tjusning. Vad gör man då med en ekoodling…?
Gordon Gazella – djurpunkens fader – har gjort ett par filmer på YouTube, bland annat med Thure Lundin – bonde vid Oppigårds i Östanbyn – som också riskerar få ett tak av högspänning över sin åkermark:
Informationsfilm/Överklagan angående Vattenfalls ledningsdragningar i Östanbyn, Sandviken. Skydda!! (2020-11-07)
Ei granskar samrådet! Vattenfall/Microsoft lurar Sandvikenborna: ”Översvämningsområdet är farligt” (2020-11-13)
Jag har försökt glömma min fars tomma blick när gubbar i hatt och överrock gick omkring på gårdsplanen och mätte och satte ut pinnar och övervägde att länsväg 272 skulle gå mellan bostadshuset och ladugården, rakt igenom stallet och vedboden… Man ångrade sig och tog potatislandet i stället, några meter från husväggen, och byn fick en tillåten hastighet av 90, numera 80 kilometer i timmen, vilket med raksträckor före och efter för många innebär fri fart. Hur många byar kan stoltsera med det? Vägen är för rak för att man ska kunna ta hänsyn till de boende, heter det. Valborgsmäss och midsommarafton passerar på ett par timmar 10.000 bilar x 2 för firande på Högbo Bruk, dagar som det bara gäller att värka ut.
Så dök det upp samma sorts pinnar vid vår utäga i Holmröddret. Tvärs över åkrarna öster om gårdsplanen, Strömskiftet och Botanicum, över gårdsplanen mellan stugan och uthusen och ut på Gammelplogarna, hade man ett förslag till sträckning av riksväg 80, riks-80. Småningom beslöt man dra leden närmare Sandviken i stället, genom Brednäs och förbi Stigen.
Dunders’ utgård i Holmröddret. Målning av E. Johansson, 1946.
På 80-talet misstänkte prospekterare att det fanns någon unik fyndighet i Holmröddret. Om utslaget av provborrningen var som förväntat skulle området exproprieras. Det blev några månader med mardrömmar att fäboden skulle förvandlas till ett gruvschakt, innan det visade sig att där fanns – absolut ingenting…
På 90-talet började stugan bli tillhåll för kriminella, som ideligen bröt sig in och även höll till där i perioder. Fast allt sedan länge är stulet eller sönderslaget kommer varelser av samma kaliber tillbaka. Det har nu kostats på vägbommar – vilket verkligen inte är för allas trevnad – och om det hjälper mot den kriminella mångfalden vet vi inte heller. Sedan många år saknar vi hur som helst vår lisa från vägbullret här hemma.
Och för några år sedan började det planeras att en gasledning skulle gå mellan Gävle och Sandviken. Enligt ett av förslagen skulle ledningen gå genom björkhagen vid Haggrind i Holmröddret. Där skulle meterhöga rör ligga exponerade ovanför markytan permanent – men projektet blev inställt…
Det är idag 273 år sedan min dubble anfader bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Dunder signerade gårdens köpekontrakt med sitt bomärke. Han var upplänning, från Elsarbo i Film, men så mycket mera vet jag inte om hans ursprung, annat än att han var bror med furir Petter Filmberg i Gävle.
Av kartan från år 1800 framgår var byggnaderna stod på det kringbyggda gårdstunet, till vilket de låga portarna till portlidret sparats som ett äreminne. Spannmålsmagasinet låg ovanpå potatiskällaren och när ett nytt bostadshus uppfördes för 137 år sedan, placerades det ovanpå källaren.
Farfars syster – Dunder’ Anna – var den sista som föddes i Dunders’ gammelgården, för 149 år sedan. Där måste man om morgnarna vintertid slå hål på isen i vattunnan i köket med en yxa…
Återbruk var en självklarhet och när Farfars morbror Petter anlade Per-Larsgården var det av timret från Dunders’ gammelgården. Innertrappan flyttades till brystun, som förbindelse till brystuvinden, och breda golvplankor till boden i brystun. Och två av innerdörrarna blev dörrar till skrubbar på vinden i det nya bostadshuset…
Dörrar från gammelgården blev skrubbdörrar i den nya
När historiska händelser kommer på tal tänker jag automatiskt på vilka som regerade här på gården vid den tiden, men att det är 500 år sedan Stockholms blodbad gör det perspektivet omöjligt… Överskådligt blir det däremot att jämföra med att det är 221 år sedan Napoleon tog makten i Frankrike, 102 år sedan Kejsar Vilhelm II abdikerade och Tyskland blev republik, 82 år sedan Kristallnatten och 31 år sedan Berlinmuren föll…
Tiden går som tid går.
I morgon är det 149 år sedan journalisten Henry Stanley efter 286 dagars sökande i Afrika spektakulärt träffade på Dr Livingstone vid Tanganyikasjön.
Och det är 537 år sedan reformatorn Martin Luther föddes. Någon tradition att fira mårtensafton har jag inte hemifrån, men på studenttiden firades det med rödbetssoppa i stället för svartsoppa, chicken à l’orange – som ansågs vara en billighetsvariant av gås – och spettekaka från Luthagens Livs.
Förr firades mårtensafton i hela landet, inte bara i Skåne, och Västerås stifts herdaminne har en del att berätta om min mans anfader kyrkoherde Johan Näsman i Torsåker, Gästrikland:
I ett par sammanhang figurerar ”Wälborne H:r Wilhelm von Knorring” på Nordansjö fänriksboställe som kyrkoherde Näsmans flitige dryckesbroder eller, när så föll sig, jämngode vederpart. Ett samtida tingsprotokoll bevarar nämligen åt eftervärlden minnet av en festlighet i Torsåkers prästgård vid firandet av Mårten gås den 10 november 1723. Gillet avslutades den gången med ett opåräknat slagsmål, varvid kyrkoherden först inne vid det festliga bordet ”slungat öhlglaset i synen” på sin gäst fänrik von Knorring, ”slagit honom widh öhra och dragit honom i håret, så att stora hårtamper föllo neder på golfwet”. Drabbningen fullföljdes sedan av de två karolinerna ute på prästgårdens förstubro, varifrån kyrkoherden själv blev nedsparkad, så att han kommit ”trillandes under hästefötterna neder på gården”. Gästernas hästar stod tydligen bundna vid sidan om bron. Av det påföljande vintertinget dömdes Näsman, som ansvarig part i detta animerade fordomtima prästgårdssamkväm, att böta 8 silverdaler.
Vem åker till havet i november? Vi gjorde det igår.
Det var en härlig torsdag med +12 och solsken och inte det minsta novemberlikt, så det fick bli ett återbesök med lunch i Saltharsfjärden. Den här gången satt vi inomhus, men med samma magnifika utsikt. I lä i solen hade vi faktiskt kunnat sitta utomhus nu också, fast den möjligheten erbjöds inte längre.
Klassikern strömmingsflundror med potatismos fanns tyvärr inte med på dagens meny, utan hade ersatts av sotare – glödstekt strömming – med kokt potatis, rårörda lingon, pressgurka samt brynt dillsmör. Det var vällagat och smakligt det också – fast benigare…
Till kaffet tog vi var sin chokladtryffel smaksatt med bourbonvanilj och rom samt havtornssås. Så absolut urgott! Tanken föresvävade att havtornen skördats inne i den luxuösa bekvämlighetsinrättningen…
Inredningsdetalj från bekvämlighetsinrättningen i Saltharsfjärden…
I dag firar de svensktalande finländarna – finlandssvenskarna – Svenska dagen. När dagen instiftades 1908 var det med tanke på att Gustaf II Adolf den 6 november gick in i dimman i Lützen, men knappast tänker någon längre på det. Nu är det en fråga om rätten att få använda sitt modersmål, något som inte är en självklarhet fast Finland har två nationalspråk.
För några år sedan utlystes det en tävling i Hufvudstadsbladet om en speciell bakelse till Svenska dagen. Det vinnande bakverket var en – havtornsbakelse.
Bakverket med chokladbotten, vitchokladmousse, havtornskräm och havtornsgelé röstades fram av Hufvudstadsbladets läsare som bästa bakelse för Svenska dagen
Det rekommenderades i år att man inte skulle uppsöka gravplatserna, vilket säkert är förnuftigt på stora gravplatser med mycket trängsel. Vi gjorde vårt besök på dagtid redan på Alla helgons afton och behövde inte trängas med någon.
För några år sedan hade jag ryggskott vid Allhelgona och kunde inte komma iväg och tända några ljus. En kyrkoherde – tillika Dundersättling – tröstade mig med att citera Matteus 8:21-22: Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.»
Nu var ju inte jag rädd för någon kristen hämnd, för att jag måste sätta mig själv som levande före de döda. För övrigt tyckte jag att Jesus i det läget agerade högst – okristligt. Hur kan man hindra någon från att begrava sin far?!
Kyrkan har också gått ut med rekommendationen att man i stället för att trängas på kyrkogårdar skulle stanna hemma och tända digitala ljus. Det har också funnits möjlighet att skriva en bön, vilket jag nappade på.
De böner som fanns publicerade saknade versaler, skiljetecken och radbrytning, trots att texterna granskades innan de släpptes fram. Det behövdes inga språkvetare för att häpna över dessa alster.
Jag lade ned hyfsat med tid att få fram en fin bön, med uttänkt radbrytning, och kände mig nöjd. När jag gick in och tittade på bönen var den en oformlig radda av ord – utan versaler, skiljetecken och radbrytning – som ett textmeddelande från en slarvig 8-åring…
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.