Tussöy & Sony

Etiketter

106., anspråkslöst, det enkla livet, nyinköp, Sony Xperia smartphone, Tussöy bäddmadrass

Anspråkslös är det minsta man kan kalla den här julen.

Att sätta ut julkärve på julaftonsmorgonen har hängt med sedan barnsben, men då det numera tröskas redan ute på åkern vill det till att man på hösten hinner före tröskan och drar ihop några strån… Nu blev det till och med bortglömt att fylla på fågelborden, eftersom det var både varmt och snöfritt…

Jag beställde i alla fall en ny madrass före jul, och en ny telefon i mellandagarna, utan att göra vare sig en Stefan eller en Morgan. Att beställa online gick alldeles utmärkt och jag skulle aldrig ha kommit på iden att trotsa föreskrifterna – även om jag inte själv dikterade dem…

Madrass skulle ha köpts för många år sedan, men det har alltid kommit något emellan som känts viktigare. Nu är emellertid sömnen så dålig att något måste göras, men om det räcker med en ny madrass vet jag inte. Jag har länge imponerats av tuffingen Börje Salmings gulligt övertygande reklam för CURA-täcket, så kanske det får bli ett nytt täcke också vad det lider. Och en ny kudde!

Den här fascinerande statistiken kommer från amerikanska motsvarigheten till Konsumentverket och gjorde mig övertygad att jag i varje fall inte byter madrass i okynne…

1 år: Din madrass har 745 615 dammkvalster, vilka ger upphov till cirka 2 000 bajspartiklar.
3 år: Du har sovit i din säng i 7 801 timmar ovanpå 4,5 kilo döda hudceller.
5 år: Din madrass har mer dammkvalster än det finns invånare i Los Angeles (omkring 3,9 miljoner).
8 år: Du skulle kunna fylla mer än tre barnpooler med 795 liter svett.
10 år: Ett tvåårigt barn väger mindre än de 14 kilo hudflagor som nu finns i din madrass.
14 år: Din madrass har nu fler dammkvalster (över 10 miljoner!) än hela New Yorks befolkning, kan fylla fyra badkar med svett och innehåller 1 379 liter död hud (tyngre än två bildäck).

Nyinköpet Tussöy [Tussoey] bäddmadrass med memoryskum…

---

Mobilen har laddat ur allt snabbare den senaste månaden och i julhelgen tappade den all kraft på nolltid. Det blev akut med ett nyinköp lagom till mellandagsrean och teknikern av oss två fick i uppdrag att utröna vad som var mest prisvärt och slog fast att det var en Sony Xperia 5 II 5G smartphone med 2.000 kronors rabatt.
Jag viker mig för det eftersom jag själv nästan är på nivå med blondinen som på frågan om vad det var för sorts bil svarade:
– Den är blå!

Den är blå. Mobilen alltså.

Juldagen

Etiketter

105., barndomsjular, berättandet, familjeminnen, juldagen, nostalgi, Nyland svenska Finland, släkthistorier, tradition

Mamma var född i Storfurstendömet Finland 1915, närmare bestämt i Degerby, och i Nog minns jag! berättar hon om sina juldagar hos morföräldrarna i Ingå när hon var barn.

---

”Juldagen åkte vi alltid med släde insvept i skinnfällar från Maggböle till Vassböle och denna dag var årets absoluta höjdpunkt. Då var Mammas alla syskon hemma på Jofs och det var fest. Matbordet i finkammarn var dukat med porslinstallrikar med genombruten spets runt om. En del dricksglas var försedda med inristningar om Elias Lönnroth (1802-1884), folkskolans fader, andra med Finlands vapen och ryska kejsarkronan. Morbror Edvin kallade dessa för Wasabunka och Lejonlunka.

Vanligt var vid den tiden att julgranen var dekorerad med pappersrosor, som man tillverkade hemma av silkespapper i olika färger, lite bomull som skulle föreställa snö och några ljusstumpar, kanske också några flaggor och lite glitter. Moster Ida som bodde i Borgå [anm.: där hon var folkskollärarinna vid Sannäs folkskola] såg emellertid sådant som inte fanns på landsbygden och skaffade tidigt stora glasbollar, som vi barn tyckte var enastående. Hon gav oss också onödvändiga julgåvor, något vi inte alls var vana vid. Ett år fick jag en stor marmeladkartong i form av en ståtlig tjädertupp, och kartongen sparade jag i många år. Ett annat år fick jag ett par rosa-vita vantar, som jag sörjde när de kom bort.

Mormor förevisade varje jul plåtmyntet för oss barn, en stor kopparplåt som funnits i Jofs ett par hundra år och som alltid rönte samma intresse. Kanske fick Krister Jakobsson plåten 1723 när styvmodern löste ut honom från Arved… [anm.: K. J. var släktens första vid Jofs och kom till det öde Vassböle efter Stora ofreden från den svenska gården Arvids i den annars finska byn Myllykylä i Sammatti].

Julkaffet serverades i kaffekoppar Mormor fått till minne av S/S Onnis förlisning (20 juni 1897) och vi fick varje gång höra berättelsen: Onni var en klassisk ångbåt och moster Ellen, då sjutton år gammal, hade varit med på båten från Helsingfors [anm.: där hon gick barnmorskeutbildning vid Kvinnokliniken], då den förliste i Svenvik i Degerby och sex människor miste livet. Moster hade just gått upp på kommandobryggan för att kliva av då en explosionsbrand utbröt och hann i sista valete kasta sig i vattnet. Mormor var och mötte i Svenvik med häst och vagn. En länsmansfru från Pojo lyckades också rädda sig iland, men hon hade långt hem och var genomvåt. Mormor hade, som brukligt var, dubbla kjolar och tog av sig den ena och lånade ut. Damen var oerhört tacksam och skickade senare som tack en kaffeservis med datumet för Onnis förlisning i kannans botten.

S/S Onni, som moster Ellen färdades med när den förliste i Svenvik 1897

Mot juldagskvällen fortsatte kalasandet i granngården Mickels, hos Mammas äldsta syster, moster Olga. Hon brukade berätta om när morbror Hannes som nygift var anställd hos Heimbürgers i Esbo [anm.: där husbonden var född i Livland], där man ibland fick besök av Prinsessan Aurora Demidova, Aurora Karamzin (1808-1902), grundare av bland annat diakonissanstalten i Helsingfors. Moster berättade att denna varit hovfröken hos Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna i Vinterpalatset i S:t Petersburg och när hon kom på besök färdades hon i en landå som drogs av två svarta hästar med praktfull utstyrsel och som sades vara skodda med silverskor.”

Blogmas Tag

Etiketter

104., Blogmas Tag, Christmas Tag, Soni Cool

I was tagged by Soni Cool 😎 in India for the Blogmas Tag – Christmas Tag.
Thank you for tagging me, Soni!
I request you all to have a look at Soni’s blog posts!
The link to her blog is: https://wp.me/pcevAQ-js
Check it out, pls!

So here are the rules:
1. Thank the person who tagged you and link to their post.
2. Put the rules at the beginning of the introduction.
3. Answer the 12 questions.
4. Tag 12 people to do the tag.
5. Create new questions of your own to ask the people you tag.

Questions by Soni

Q1. Do you have a Christmas tradition? What is it?
Well, since Christmas Eve is the Christmas Day in the Nordic countries…
On TV there are two very short programs – immortal classics – sent every Christmas Eve.
One is the winter saga Tomten – the Swedish Santa dwarf – based on a poem by Viktor Rydberg from 1881:

Tomten (1941) – English subtitles (11 minutes)

The other program is The Declaration of Christmas Peace, sent from the city of Turku in Finland.

The city of Turku – The Christmas Peace Declaration 2020 – In Finnish and Swedish (14 minutes)

Q2. Your favourite Christmas drink?
I think it must be julmust then, since it’s typical for Christmas.

Q3. Do you love celebrating Christmas with family or with friends?
I’ve always celebrated with my family, but due to the pandemic it’s just me and my hubby this year.

Q4. Any plans for Christmas?
No. See Q3!

Q5. A Christmas movie which you plan to watch?
I have no such plan. I think any good movie will do!

Q6. What is your favourite Christmas song?
Well, one of them is Sankta Lucia:

Sankta Lucia – English subtitles

Q7. Do you like snow?
It’s beautiful to look at, but hard to work with…

Q8. Your favourite outdoor activity
Walking our miniature schnauzer Sture…

Q9. What are u asking Santa for Christmas?
You don’t speak out loud what you wish for, do you…? 😉

Q10. Are you participating in a gingerbread house competition?
No, I’m not. But I once lived in this gingerbread house…

Q11. Your favourite Christmas dish?
It must be inlagd sill, pickled herring!

Q12. Have you made an apple pie? Or ever tried it? How was it?
Yes, made it and tried it, several times! It’s not a typical Christmas dish here in Sweden though.

My nominees are – you all…!
My questions are the same as above.

Vintersolståndet

Etiketter

103., återvinning, julklappar, katarsis, livsförändring, midvinter, nostalgi, onlinehandling, saknad, vemod, vintersolståndet / starbrak

Nio kassar papper har gått till återvinningen. Massor med årgångar av gamla Avelskuriren, Avelsnytt och liknande har fått stryka på foten, tidskrifter som under 33 år var avgörande delar av våra liv. Det är en tveeggad katarsis, att utplåna något för evigt. 

Fortfarande finns mycket husdjursmaterial kvar. Var drar man gränsen? En del menar att man bara ska spara det som man använt de senaste två åren. Vilket torftigt liv det skulle bli! Gamla foton, brev och dokument är ju ens egen och släktens historia!

---

Julklapparna är köpta och inslagna, men när de kan överlämnas är ovisst. Det är alltid ovisst för oss, eftersom mottagarna bor så långt bort att det normalt behövs tid för övernattning. Nu när vi bara kan träffas utomhus är det än mer ovisst. 

Det som har handlats har handlats på nätet. Två av barnbarnen träffade vi senast i augusti, två i juni och två i – februari. Det är svårt då att veta vad som kan passa. ABC Leksaker AB i Danderyd levererar i alla fall sina julklappar med varningstext…

Julklappar färdiga för leverans!

---

I dag är det tretton år sedan Pappa dog, på årets kortaste och mörkaste dag, vintersolståndet eller starbrak.

– Den 11 januari brukar man se tydligt att det har vänt, sa Pappa på sin sista Tredje Advent. 
Den 11 januari skulle bli hans 94-årsdag och blev hans begravningsdag.

Han bad att få komma hem och dö och allt ordnades och förbereddes hemma. Följande dag gav en sköterska honom morfin när jag inte var där och ställde mig inför fullbordat faktum.
– Han ville inte äta, sa hon kort, märkbart orolig när hon såg min uppsyn. Alltså skulle han straffas?

Chocken. Besvikelsen. Sorgen.
Hon tog ifrån oss vårt farväl.

Upprepade gånger hade jag hört Pappa bestämt freda sig mot alla som försökte ge honom morfin. Skulle han ha ångrat sig på ett dygn och inte velat komma hem…?

Spruthuset

Etiketter

102., Överbyns spruthus, brandredskap, Högbo kyrkby/Överbyn, knutpunkt

Knutpunkten i Högbo kyrkby var Öfverbyns Spruthus, beläget vid Storbacken [Sto’báckôn], som det hette – med stark betoning på backen – trots att där inte fanns någon backe alls, än mindre en stor… Byggnaden hade strategiskt placerats i det som ursprungligen var Överbyns mitt, norr om bygatan – där nuvarande Kanalvägen går – i korsningen norr om kyrkgatan, nuvarande Överbyvägen. Olika datum på 1860- och och 1880-talen sägs ha funnits på väggens insida, men jag hade själv aldrig tillgång till byggnaden och har inte kunnat få något datum bekräftat.

Öfverbyns Spruthus – Högbo kyrkbys knutpunkt
Foto: Mona Algerstam, 2008-05-25

---

I spruthuset förvarades till en början en handdriven brandspruta, som krävde minst 4 personers bemanning.

1908 fanns där enligt Brandstods-Komitén: Befintlig slangspruta i godt skick, lemnar 40 kannor vatten i minuten, med 15 meters strållängd från munstycket. På stället finnes dessutom 1 Assurans slangspruta, 1 handspruta, 1 brandhake, flere ämbar, 1 brandstegar.

1938 inköptes en motordriven Albinspruta för ca 8 000:-.

---

För den som ville underhålla i byn var det en naturlig plats vid spruthustorget…
Pappa, Dunder’ Nils, berättade hur han och klasskompisen Förar’ Nils, båda födda 1914, brukade stå på spruthustaket när de gick i småskolan och sjunga för Pers’ Frida och Långs’ Karin och alla som passerade…
– Nisse skria så han var blå i ansiktet, sa Pappa, som själv längre fram blev bas.
Förar’ Nils, Nils Eliasson, var sedan kyrkosångare högt upp i åren.

När jag var barn spelade grabbarna fotboll och bandy på gatan i vägkorsningen. Jugas och Långs hade sin gemensamma mjölkpall där och på den satt publiken, kompisar, och hejade på.

På spruthuset anslogs lokala meddelanden från bysamfälligheten och jaktlaget, och affischer från Circus Scott och av gästande artister satt kvar året runt. Bräderna var fullmatade med gamla häftklamrar… Medan vi väntade på bussen där roade vi oss med att tyda initialer som ristats in under flera generationer. På baksidan av spruthuset satt min farbrors, S. H., Sven Högman född 1907, och en grannes, S. O., Sune Olsson född 1943… Det var som ett historiskt dokument.

Vid spruthuset stannade Konsumbussen på 50-60-talen, som trots att den var välbesökt inte konkurrerade ut de lokala butikerna Paul Carlssons och Rickard Jonssons, och där stannade också fiskbilen och senare glassbilen… Spruthuset blev också en obligatorisk anhalt för Bokbussen, sedan biblioteket stängts i gamla mejeriet på Högbo Bruk. Bibblan hade hållit öppet två kvällar i veckan och Bokbussen kom var fjortonde dag, men det gick att beställa hem böcker till nästa gång, även fjärrlån, så det var en fin service.

---

Mannen hade för några år sedan besök av en tremänning som jobbade för guvernören i Texas, och när vi passerade den bläckhornsformade ladan måste vi givetvis presentera byns gamla fire station…
– THIS…?!

Lucia

Etiketter

101., det enkla livet, Father Brown, John Bauer: Lucia, kyrkan, Lucia, luciafirande, luciatåg, präster

Lucia var jag bara hemma, när Mamma och Pappa hade sina julbjudningar, då lampan skulle släckas och jag gled in sjungandes medan Pappa försiktigt ackompanjerade mig på fiol. Två gånger blev jag dock vald – eller utsedd – till Lucia, men omständigheterna var fel för att jag skulle ställa upp.

I småskolan utsågs jag till Västanby skolas Lucia, antagligen för att jag var längst och hade långt, ljust hår. Lussandet där innebar att lussa för lärarna och de fyra klasserna i skolan.
Jag hade aldrig varit med i ett luciatåg, knappt sett ett, eftersom jag inte gått på lekis, så fast jag mycket väl kunde alla sångerna var jag inte bekväm med att fronta. Fröken var nöjd och valde själv en flicka som var mörklockig och brunögd:
– Så kan Lucia i Syrakusa ha sett ut…

När jag gick i folkskolan kom kantorn hem till oss och anmodade att jag skulle bli Högbo kyrkas Lucia.
– Det är på allmän begäran, upprepade han gång på gång…
Dittills hade lucian varit 15-17 år och dessförinnan varit tärna flera år. Jag hade inte ens hunnit vara tärna, eftersom jag just kommit upp i den åldern att det var möjligt. Det var alltså upplagt för att jag skulle tacka nej, vilket jag också gjorde. Dessutom fick jag röda hund så jag hade dubbelt förfall.

Någon mera förfrågan att bli Lucia fick jag inte.

John Bauer – Prinsessan Tuvstarr som Lucia, frimärke 1913

---

Jag såg ett avsnitt av Father Brown i går och tänkte på hur gemytligt det verkar vara att bo i ett samhälle där en kyrkoherde är en central figur i bygden. Det var så jag minns att det var här i byn när jag var barn.

Kanske var det ovanligt mycket kyrkfolk hos oss, eftersom både farfarsfar och farfar varit kyrkvärdar. Präster tittade in lite då och då och i synnerhet vid högtidsdagar och till storhelger.
När Farfar fyllde 85 svämmade huset över av präster, både gamla och nya, diakoner och diakonissor, Fröken Sigrid, kyrkvärdar, kyrko- och kommunfullmäktige…
Jag var 3 1/2 och utstuderad nog att försöka glänsa, och minns hur jag satt på golvet och låtsades läsa en bilderbok högt: Här ser ni min lilla björn. Han väntar på att få leka med mig…
Komminister Smedshammar, som då var präst i Högbo, tittade över min axel och frågade Pappa:
– Kan hon läsa?!
Det kunde jag inte – än – men hade lärt mig mina böcker utantill…

Mina föräldrar hade båda varit med i kyrkokören och Mamma i kyrkliga syföreningen, och när de fyllde 75 uppvaktades de på sina födelsedagar av en trevlig diakonissa. De fyllde sedan 80 och 85 år utan minsta reaktion från församlingen, men när de skulle fylla 90 tänkte jag att nu måste väl ändå en präst maka sig hit för sådana gånger kan väl inte alla präster hålla sig undan – men det kunde de!
En nyordning var att äldre, som inte kände varandra, skulle samlas på Luthergården inne i Sandviken en dag om året för kollektivt födelsedagsfirande! De som inte kunde komma just den dagen – eller förflytta sig över huvud taget – räknades helt enkelt inte. Det går inte att se något som helst kristligt i det.

Självständighet

Etiketter

100., Eugén Schauman, Republiken Finland, självständighetsdag / nationaldag, Storfurstendömet Finland

Idag är det 103 år sedan Finland blev en självständig republik. Storfurstendömet Finland hade då varit en del av Kejsardömet Ryssland sedan Finska kriget och freden i Fredrikshamn 1809.

I och med Bobrikovs tillträde som Finlands generalguvernör 1898 började förtrycket och ryssifieringen i Finland, vilket ledde till att Finland den 6 december 1917 förklarade sig självständigt.

Mamma Meri var född under ryska tiden och var 2 1/2 år när Finland blev fritt.
Om bakgrunden berättar hon i Nog minns jag!

“Mina föräldrar var fjärde generationen under ryskt styre. Mamma sa att det hade varit fritt och bra i Finland under ryska kejsartiden, tills Nikolai Bobrikov blev Finlands generalguvernör (1898). Då började förryskningen och finländska pojkar skickades till Ryssland att göra militärtjänst. När Eugén Schauman offrade sig och sköt Bobrikov (1904) blev han därför en folkhjälte.

På väggen i storstugan hade vi en gipstallrik som tant Annie gjort med en bild av Eugén Schauman och en Sankt bernhardshund. Vid ett tillfälle då Mamma stod och bakade, red plötsligt tre ryska politruker upp på gårdsplanen. Mamma reagerade blixtsnabbt och ‘kastade Schauman i mjölburken’.”

---

Grattis Finland på 103-årsdagen!

Survivor

Etiketter

99., anpassning, överlevnadsinstinkt, drivkraft, energi, Expedition Robinson / Survivor, Här är ditt liv Buba Badjie, skola, språk, studier, utbildning

I natt har jag varit sju år igen och åkt skolbuss andra skoldagen – och glömt att kliva av. I verkligheten klev jag av, men tankarna fanns där efteråt vad som hänt om jag missat det. 

Första skoldagen gick bussen framför skolan och jag hade sällskap på bussen av Mamma och en 22-årig finländsk kusin. Mamma skulle vidare till Uppsala, där hon skulle läggas in på Akademiska sjukhuset några veckor och opereras. Kusinen, en tuff studentska från Åbo, skulle åka hem efter att ha sommarjobbat i Hagaström. Både jag och de var trygga med att det här med att åka buss inte skulle bli något problem…

Andra skoldagen satt jag på helspänn längst fram i bussen och väntade på att skolan skulle dyka upp till vänster – men det hände inte. Det plingade och när jag råkade vända mig om stod en klasskamrat hemifrån byn beredd att kliva av och vinkade åt mig att göra detsamma, vilket jag efter snabb tvekan gjorde. Bussen hade åkt bakom skolan, en vägsträcka jag inte kände till, och skolan låg till höger, uppe på åsen, inbäddad i skog. Det gällde sedan att vara uppmärksam varje morgon vilken väg bussen skulle ta, men då visste jag ju om att det fanns alternativ…

Mamma hade ordnat att en hemsamarit skulle vara hos oss, men hon försvann efter en dag och ingen ersättare skickades. Med djur som skulle skötas och spannmål som skulle skördas hade inte Pappa tid för barn och hushåll så jag antar att jag måste ha hängt med i ladugården och på traktorn, och gröt kunde han alltid koka – men med klädvården blev det kanske si och så… Mamma hade ringt hem och pratat med mig varje kväll fick jag veta långt senare, men dessa första så länge efterlängtade skolveckor har jag förträngt.

---

Jag har lyssnat på Christian Bönnelyches intervju med Buba Badjie i Här är ditt liv, Buba Badjie, del 1: De unga åren i Gambia (English subtitles), hur han som femåring bränt sin fot så illa att den skulle amputeras, hur den räddades av hans morfar medicinmannen, hur han ansågs ha drabbats av onda ögat och måste lämna föräldrahemmet, hur han måste flytta till fastern i en annan by och börja skolan där och hur han inte återsåg föräldrarna på sex år…

Hur futtiga framstår inte några egna kaotiska veckor vid jämförelse…!

Våren 2000 hade en av våra kossor mastit, juverinflammation, och vi ringde distriktsveterinärstationen i Valbo.
Någon timme senare gled en röd bil ned på gården med en svart man med ett brett leende, iförd militärgrön behandlingsrock och halsband som en medicinman eller schaman.
Det var den nya distriktstveterinären Buba Badjie.
Han pratade glatt med poetiska liknelser och om sig själv i tredje person utan ett uns av Jantelag.
Vi hade bott i Uppsala elva år och, med förlov sagt, sett mera än korumpor, men stod antagligen där som fågelholkar.
Någon sådan veterinär hade vi aldrig haft.

I Expedition Robinson, svenska versionen av Survivor, blev Buba Badjie Robinson-Buba

I helgen lyssnade jag på del 2: Sovjetunionen och när det bara sa klick (English subtitles), där Buba berättar om när han först lärde sig ryska och tog rysk veterinärexamen i Kiev, nuvarande Ukraina, och sedan lärde sig svenska och tog svensk veterinärexamen i Uppsala.

Där kan man tala om survivor!

Del 3 är på gång…