Etiketter

, , , , , , , ,

Lucia var jag bara hemma, när Mamma och Pappa hade sina julbjudningar, då lampan skulle släckas och jag gled in sjungandes medan Pappa försiktigt ackompanjerade mig på fiol.

Två gånger blev jag dock vald – eller utsedd – till Lucia, men omständigheterna var fel för att jag skulle ställa upp.

I småskolan utsågs jag till Västanby skolas Lucia, antagligen för att jag var längst och hade långt, ljust hår. Lussandet där innebar att lussa för lärarna och de fyra klasserna i skolan.
Jag hade aldrig varit med i ett luciatåg, knappt sett ett, eftersom jag inte gått på lekis, så fast jag mycket väl kunde alla sångerna var jag inte bekväm med att fronta. Fröken var väldigt nöjd med det och valde själv en flicka som var mörklockig och brunögd:
– Så kan Lucia i Syrakusa ha sett ut…

När jag gick i folkskolan – i 5:an – kom kantor Forsberg hem till oss och anmodade att jag skulle bli Högbo kyrkas Lucia.
– Det är på allmän begäran, upprepade han gång på gång…
Dittills hade lucian varit 15-17 år och dessförinnan varit tärna flera år. Jag hade inte ens hunnit vara tärna, eftersom jag just kommit upp i den åldern att det var möjligt. Det var alltså upplagt för att jag skulle tacka nej, vilket jag också gjorde. Dessutom fick jag röda hund så jag hade dubbelt förfall.

Någon mera förfrågan att bli Lucia fick jag inte.

John Bauer – Prinsessan Tuvstarr som Lucia, frimärke 1913

Jag såg ett avsnitt av Father Brown i går och tänkte på hur gemytligt det verkar vara att bo i ett samhälle där en kyrkoherde är en central figur i bygden. Det var så jag minns att det var här i byn när jag var barn.

Kanske var det ovanligt mycket kyrkfolk hos oss, eftersom både farfarsfar och farfar varit kyrkvärdar. Präster tittade in lite då och då och i synnerhet vid högtidsdagar och till storhelger.
När Farfar fyllde 85 svämmade huset över av präster, både gamla och nya, diakoner och diakonissor, Fröken Sigrid, kyrkvärdar, kyrko- och kommunfullmäktige…
Jag var 3 1/2 och utstuderad nog att försöka glänsa, och minns hur jag satt på golvet inne hos Gammelfaster och låtsades läsa en bilderbok högt: Här ser ni min lilla björn. Han väntar på att få leka med mig…
Komminister Smedshammar, som då var präst i Högbo, tittade över min axel och frågade Pappa:
– Kan hon läsa?!
Det kunde jag inte – än – men hade lärt mig mina böcker utantill…

Mina föräldrar hade båda varit med i kyrkokören och Mamma i kyrkliga syföreningen, och när de fyllde 75 uppvaktades de på sina födelsedagar av en trevlig diakonissa. De fyllde sedan 80 och 85 år utan minsta reaktion från församlingen, men när de skulle fylla 90 tänkte jag att nu måste väl ändå en präst maka sig hit för sådana gånger kan väl inte alla präster hålla sig undan – men se det kunde de!
En nyordning var att äldre, som inte alls kände varandra, skulle samlas på Luthergården inne i Sandviken en dag om året för kollektivt födelsedagsfirande! De som inte kunde komma just den dagen – eller förflytta sig över huvud taget – räknades helt enkelt inte!
Det går inte att se något som helst kristligt i det.