Etiketter

, , , , , ,

Hösten 2002 bjöd Bibliotekets vänner in folk i kommunen att lämna in berättelser i ord och bild, vilka sedan skulle sammanställas till en utställning. Så skedde också, och den 26 november öppnade utställningen Sandvikenbor berättar i Galleriet och pågick till den 14 februari 2003, sedan den förlängts med två veckor.

Bredden blev av förklarliga skäl stor med alster från människor i åldersspannet 20 till 90, med helt olika bakgrund och erfarenheter, från bruket och stadskärnan eller kringliggande byar och samhällen.

Pappa och jag deltog med varsina bidrag, Pappa med foton som hans morbror Efraim Sandin tagit och jag med foton som Pappa tagit. Vi berättade hur vi mindes våra första år på samma gård och i samma by.

En dålig bild från utställningen – men en uppfattning om upplägget…

Våra texter var förkortade – det blev snarast utdrag ur dem – och kontentan av Pappas berättelse blev kanske väl sorglig, trots att Pappa annars hade en underbart drastisk humor. Med en storebror som dog i spanska sjukan, en mor som var svårt sjuk i samma pandemi och han själv följande år fick lunginflammation och vatten i lungsäcken när han skulle börja skolan, hade det krävts en längre text för att hans humor skulle slå igenom – men för all del: Det är inte fel med en allvarlig text heller.

Min berättelse var mina reflektioner när jag fick gå över landsvägen och kunde börja leka med jämnåriga, som samtliga hade en helt annan livsstil än vårt självhushåll, där vi bara köpte det allra nödvändigaste och tillverkade resten. De var löntagare och konsumenter, konstaterade jag i min text, en livsstil jag ännu inte var bekant med. Jag minns än idag min förvåning när allt kretsade kring vad de skulle köpa.

Hur många som medverkade på utställningen kan jag inte säga, men kanske var det ett trettiotal. Vi besökte den flera gånger och fick hela tiden nya och intressanta infallsvinklar.

Den äldsta medverkande var +90. Han var från grannbyn Östanbyn och hans berättelse handlade om den mjölkkärra han kört mjölk med som ung och sedan länge trott var kasserad, men hittat bevarad och fått köpa tillbaka.

Lasse Westerman, konstnär och konstintendent, hade illustrerat sitt bidrag med en älg som smög fram vid en skridskobana i skogen och bidraget hängde bredvid mitt, i sammanhanget banala.
– Det här lär ska vara enda gången jag får hänga bredvid Lasse Westerman, sa jag…


Det var i veckan 100 år sedan – den 7 maj 1921 – som riksdagsbeslutet fattades att dödsstraffet i fredstid skulle avskaffas i Sverige. På 1900-talet verkställdes det fyra gånger, sista gången 1910. Sista kvinnan att avrättas var Anna Månsdotter, för det så kallade Yngsjömordet 1889. Hon hade i svartsjuka mördat sin svärdotter, då hon levde i incest med sin son.
– Vilka kvinnor det finns! kommenterar mannen.

Och det är 50 år sedan – den 7 maj 1971 – den så kallade Almstriden utbröt i Kungsträdgården. Almarna skulle genom ett myndighetsbeslut fällas för att bereda plats för en tunnelbanenedgång. Det blev sammandrabbningar mellan polis och demonstranter den 11-12 maj och almarna räddades kvar.
Jag minns det otroliga engagemanget då hos alla och envar – och för allting i samhället. Vart tog det vägen?