Sommarsolståndet

Etiketter

141., Bombi Bitt och jag, Jungfrukusten, kaprifol, Långsamhetens dag / International day of slowness, misstroendevotum, Sommar i P1, sommarläsning, Sommarsolståndet

– Vem hade trott att det var Hyresgästföreningen som skulle fälla regeringen! var det en spjuver som skruvade till det.
Det här såg vi inte komma. Så många anser att så mycket har misskötts under så lång tid, och när någon äntligen sätter ner foten är det för något så bagatellartat som Punkt 44 i Januariavtalet: Förslaget om fri hyressättning i nyproduktion...
– Som när Al Capone åkte fast för skattebrott, var det någon som jämförde.
En historisk dag är det, hur som helst – 2021-06-21 – och om det stoppar med talmansrundor återstår att se.

Jag hade tänkt blogga om Högbo hästförsäkringsförening – faktiskt har jag varit på väg länge… – men där finns mera material än vad jag i nuläget orkar göra något av.

I stället tar jag sommarlov från bloggandet, då det förhoppningsvis ska gå att träffa barn och barnbarn.

Vi började redan i lördags med en tur till Dalarna och grattade yngsta barnbarnet på 5-årsdagen, som efter eget önskemål hade fått en tårta från Fricks konditori med små – tomtar! (Perfekt så här i midsommartid…)

Midsommardagen börjar Sommar i P1 och första sommarvärd är Benjamin Ingrosso. Årets sommarstrypare, den 22 augusti, är Zara Larsson. Jag skulle vilja lyssna varje dag, vilket det givetvis aldrig blir, men precis som alla år är det många intressanta sommarvärdar också i år. Det har riktats kritik mot att det är en person som gör urvalet. Antagligen skulle utfallet bli ett helt annat om folket fick rösta fram samtliga värdar och inte bara Lyssnarnas sommarvärd. I år är folkets val Mathilda Hofling, som groomades hårt som 13-åring. Fruktansvärt…

Jag har också tänkt läsa så många böcker jag hinner. Högen med olästa böcker växer för varje år, men jag ska i varje fall börja med att beta av Mats Qvibergs Boken om Q. Sedan blir det säkert några deckare, där jag har en hög olästa, men jag vill också gärna läsa om någon snäll, berättande bok – det är ju inte alltid man är på humör att sitta och bita på naglarna – typ Gösta Gustaf-Jonssons Konsuln gör helt om, men det brukar allt som oftast sluta med att jag snöar in på något släktforskningsrelaterat och fastnar där…

När jag såg att Stellan Skarsgård fyllt 70 fick jag en plötslig ingivelse att se Bombi Bitt och jag igen. Vi flickor var nog lite småkära i denna svenska Huckleberry Finn när det begav sig… Någon regnig dag får det bli en titt i Öppet arkiv.

Stellan Skarsgård – ”Bombi Bitt och jag” (1968)

Det vore också härligt med några utflykter för smaklökarna, gärna till Jungfrukusten, men med mannen gäller det i sommar att parera mellan Fotbolls-EM och OS i Japan. Kanske går det att locka med Trollharens Fisk & Restaurang fast man måste dra ända åt Hälsingland…?

Sommarsolståndet inföll i morse klockan 05:32 och det har vänt mot vinter igen. Det är dock inget jag tänker på denna årets längsta dag och Långsamhetens dag, när jag sitter som Tjuren Ferdinand och insuper doften av nyslaget hö och inte minst från kaprifolen… 🐝

---

Glad Midsommar! 🐸🎵🍓
& Glad Sommar! 🍀📚🌹

Krevader

Etiketter

140., Ärkebiskop Sundberg, biskopsvisitation, Högbo Bruk, Högbo gamla prästgård, Högbo kyrka, Högbo kyrkby / Överbyn, Holmröddret Högbo, Kyrkoherde Noraeus, svordomar

Den här veckan har jag varit in till Sandviken – till och med två gånger – vilket hör till ovanligheterna. Jag kom därför att tänka på Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896, som inte heller besökte Sandviken särskilt ofta och inte ens byarna annat än vid husförhör, utan mest Högbo Bruk.

Kyrkoherden var ungkarl, levde med mor och två systrar i Högbo gamla prästgård, och om hans deltagande i brukets sällskapsliv vet man inte mycket. Konsul Göransson med familj hade flyttat till Sandviken två år innan kyrkoherden kom till Högbo, och Inspektor Carlson [farmors far], inspektor vid Högbo Bruk 1871-1878, var varken kyrklig eller frikyrklig, så deras umgänge var nog sparsamt. Kommissionslantmätare Sellberg blev uppenbarligen en god vän under de år han bodde på Högbo Bruk, 1870-1873, och när han senare dog, tog kyrkoherden hans 16-åriga dotter Selma till fosterdotter.

Kyrkoherdens eftermäle är att hans predikningar var långrandiga och torra, men en nedtecknad berättelse efter Carin Matsdotter visar en annan sida av honom. Carin var född 1867 vid Pellas (3 s 5) och husmor där från 1888, då hon gifte sig med Sven Johan Svensson från Lars-Hans (2 s 1). Som ung hade hon varit prästgårdspiga och som äldre och gift hjälpte hon till i prästgården vid större samlingar.

Episoden i fråga utspelade sig omkring år 1890, då det under veckan hade varit biskopsvisitation i församlingen av Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, om vilken det berättas att han var frispråkig, slagfärdig och svor som en borstbindare. Han hade under studietiden i Uppsala blivit vän med berömda skalder som Geijer, Atterbom, Silfverstolpe och Wennerberg. Många historier och talesätt tillskrivs den färgstarka ärkebiskopen, och det sägs ibland apropå släckningen av Karlstads domkyrka vid stadsbranden 1865, att det var Fröding som långt senare myntade uttrycket att landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte.

Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, och Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896

När det var söndag skulle avslutningen ske i Högbo kyrka, med predikan av ärkebiskopen och därefter middag hos kyrkoherden. Denne stod vid kyrkan i sällskap med kyrkovärdarna, Olof Högman [farfars far] från Dunders (nr 2), kyrkvärd 1882-1909, och H. P. Hansson från Fjärsmans (nr 5), kyrkvärd 1884-1910, för att motta ärkebiskopen och hans värd, Consul Göransson med följe.

Kyrkoherdens tankar gick till den väntande middagen. Maten klarade kvinnorna av så den vållade inga problem. Värre var det med dryckjom. Ovannämnda Carin Matsdotter hade fått sina förhållningsorder:
– Jag vet att ärkebiskopen vill ha supen till maten, men om vi nu dukar med brännvinsglas, så blir det att jag bjudit ärkebiskopen på brännvin och mitt rykte är ju skamfilat tidigare hos de frireligiösa, så vi får göra glasen i ordning men inte sätta fram dem på bordet, sen får vi höra och rätta oss efter biskopens kommentarer.

Efter gudstjänsten var det så dags för kyrkoherdens middag. Ärkebiskopen, som ju var hedersgäst, gick först, fick av sig ytterkläderna och var efter en lång och intensiv predikan torr i halsen, så han tog sig en titt på matbordet och kvaliteten på drickat. Det blev en chock!

– Värden, kyrkoherden, hallå, kom hit! Vad ser jag! Är det meningen att vi inte ska få supen till maten, eftersom det inte finns några glas. Har käre bror blivit nykterist eller än värre pietist! Enligt vad jag minns från vår Uppsalatid, var käre bror den som minst av allt spottade i glaset.

Kyrkoherden verkade chockad, men innerst inne var han nöjd.

– Ursäkta, ursäkta, det är pigorna som slarvat! Carin, Carin, kom hit! Jag har ju sagt till, att biskopen vill ha supen till maten och så finns det inga glas. Sätt fram dem nu så bordet blir färdigt!

Innan kvällen hade ryktet gått runt byn, att Noraeus, som den kyrkans man han var, icke serverat brännvin på visitationsmiddagen och att biskopen blivit förb…

Högbo gamla prästgård, där Kyrkoherde Noraeus ”efter påtryckning” bjöd Ärkebiskop Sundberg på sup till maten. Prästgården revs år 1900 – och fönsterna återvanns i Dunders’ nya stuga i Holmröddret. Inget skulle förfaras…

Fröken Sigrid

Etiketter

139., Fröken Sigrid Göransson, Göranssonska Stiftelserna, Gyltberget Holmröddret Högbo, höbärgning, Norrsidavägen, Sigrids villan / Scoutstugan, Valhallapojkarnas stuga / VP-stugan, Wilhelm Kempff

Sigrid Göransson (1872-1963), eller Fröken Sigrid som hon allmänt kallades, var inspektris för de sociala inrättningarna vid Sandvikens Jernverks AB 1907-1937. Sjukhus, sanatorium, gymnastiksal, varmbadhus, tvättinrättning, hushållsskola, bibliotek, läsestuga, ålderdomshem, barnhem… var alltsammans hennes verk.

Fröken Sigrid var barnbarn till grundaren av Sandvikens Jernverks AB, Konsul Göran Fredrik Göransson. Om hennes betydelse för samhället har Gillis Andersson skrivit i Brobyggaren Sigrid Göransson (2007), som här kan läsas på nätet.

---

Den 30 januari 1913 sålde Farfars föräldrar, Marta och Olle, drygt ett tunnland (0,4935 hektar) på Gyltbergets sydsluttning, med utsikt över Norrsidan, till Fröken Sigrid. Farfarsfar och Farfar var bekanta med henne genom kyrkan och politiken, men varför hon ville ha en tomt just i Dunders’ utäga har aldrig framkommit. En märklig ruta blev hur som helst avstyckad på berget, där hon lät uppföra den stuga som sedan kom att kallas Sigrids villan.
Tråkigt nog är köpebrevet borta, men som framgår av den mycket dåliga kopian, var det undertecknat av O. Högman, Margreta Larsdotter och Sigrid Göransson och köpesumman var 500 kronor – vilket Fröken Sigrid lär ska ha tyckt var dyrt…

Fröken Sigrids följebrev D. 20.4.1913 lyder:
Herr Olof Högman
Härmed återsändes fastebrefvet som nu ändtligen återkommit. Afsöndringen godkändes.
Med mycken tack för allt tillmötesgående.
Vänskapsfullt
Sigrid Göransson

Fröken Sigrid Göransson söder om Sigrids villan

Vykort med Fröken Sigrid vid villan – och kanske systern Greta Koraens familj…?

---

När Fröken Sigrids yngsta syster, Greta Koraen (1884-1985), hälsade på med sin familj, fick barnen vara med Dunders i höbärgningen.
Ett vykort bestående av två kamerafoton och stämplat 1915-09-07, är adresserat till Herr Lars Olof Högman, Högbo [farfar] och har texten Med hälsningar och tack för sist från barnen Koraen.
Barnen Koraen var Folke (f. 1907), Ulla (f. 1909), Gösta (f. 1910) och Jenny (f. 1912).
Fast fotona är svartvita ser man riktigt hur varmt det är…
Fotograf Ingmar Hagman har gjort mirakel med dessa omöjliga foton. Tusen tack!

Hässjning av hö i Holmröddret 1915: Farfar Lasse i ljusa byxor

Inkörning av hö i Holmröddret 1915: Farfar Lasse på hölasset. Farbror Olle (f. 1905) och Farbror Sven (f. 1907) är också med

---

Ett av Fröken Sigrids skötebarn var den scoutlika föreningen Valhallapojkarna, som hon grundade 1919 på Valhalla. Som klubbstuga åt pojkarna lät hon 1921 flytta den östra av de så kallade Grindstugorna från Hedgrind till Norrsidavägen strax före Jädraån, 400 meter söder om Kvarnströmmen. Valhallapojkarnas stuga, eller VP-stugan, var under decennier en populär tillflykt för brukspojkarna, där de umgicks och sparkade fotboll, hoppade höjdhopp, badade i ån…

Foto från Omar Henrikssons Sandvikenbilder

2021 – 100 år efter flytten från Hedgrind – VP-stugan, Valhallapojkarnas stuga…
Foto: Philipe Günther Bäckström

Kanske någon av de Göranssonska Stiftelserna vill hedra Fröken Sigrids minne med en upprustning? Med en informativ skylt vore det en intressant företeelse efter ett populärt raststråk som Högboleden!

När Fröken Sigrid besökte sin villa på Gyltberget kom hon alltid via Nyhem, då hon också hälsade på Valhallapojkarna i deras stuga.
I ån nedanför klubbstugan hade hon sin eka förtöjd, och därifrån rodde hon snett över ån och lade till vid Gyltbäckens mynning, där hon hade en båtbrygga. Sedan gick hon i åkerkanten längs med bäcken upp till villan. (Vägen gick över berget innan Pappa en sommar under kriget bröt ny väg öster därom.)
Ofta hade hon sällskap av släktingar eller vänner, men på äldre dagar kom hon bara över dagen med prästbekanta.

Fröken Sigrid hade villan uthyrd i perioder, bland annat till Josef Jerner med familj och till doktor Husmark. Järnhandlare Rixon bodde där flera somrar, likaså skribenten Göte Westberg.
En hel sommar var villan uthyrd till den tyske virituosen Wilhelm Kempff, som på en gammal piporgel, som måste vevas av hushållerskan, spelade Bach så det ekade över nejden – till stor förnöjelse för sommargästerna i Dunders’ fäbodstuga norr om berget…

Wilhelm Kempff performing various Bach’s transcriptions (1975)

---

I slutet av 1950-talet donerade Fröken Sigrid villan till Sandvikens Diakoniförening, varifrån den 1959 kom i Sandvikens Scoutkårs ägo och blev scoutstuga.

Sigrids villan, numera scoutstuga

Nationaldag

Etiketter

138., Gustaf Wasa, Richard Dybeck, Svenska flaggans dag, Sveriges nationaldag

Vilken fin dag det blev! Solsken och +23 med behaglig bris, då flaggan vajat och de gamla sju meter höga syrenerna har doftat som… besatta. Den gångna veckan har ägnats åt gräs och ogräs och idag var trädgården – efter min kapacitet! – i sitt bästa jag.

---

De flesta officiella nationaldagsfirandena är precis som förra året inställda eller digitala. Faktiskt har vi genom åren deltagit i endast ett officiellt firande. Det var 2018 när mannen i huset hade besök av en tremänning med man från Texas. Eftersom släktingens mormor var från Ockelbo deltog vi där i nationaldagsfirandet vid Pålsgården, vilket var väldigt svenskt. De svenska nationaldagsprogrammen är ju annars ibland osvenska, med orientalisk mat, musik och dans, till skillnad från när man i Finland firar Svenska dagen och tar fasta på det specifikt svenska.

När dagen kallades Svenska flaggans dag firades den kort och gott med flaggning. Numera tycks många privat fira dagen med picknick, med sill och med jordgubbar, och det är kanske gott nog.

---

Den 6 juni 2023 är det tänkt att Sverige ska fylla 500 år och det är samtidigt 140 år sedan dagen blev svensk nationaldag – om landet då längre finns kvar…

Gustaf Wasa föste ut danskarna ur riket, men med det paradis för kriminella som Sverige blivit, får man säga att det var Danmark som drog vinstlotten.

Vi kan väl inte heller be att de kommer tillbaka och räddar oss…

---

Du gamla, du friska snickrades ihop av Richard Dybeck 1844, som själv 1866 ändrade texten till Du gamla, du fria. Sången var aldrig ämnad som nationalsång och har heller aldrig valts som sådan.

Melodin lånades från den medeltida riddarballaden Så rider jag mig över tolvmilan skog eller Kärestans död, som den heter i Svenskfinland.

Swåp – ”Så rider jag mig över tolvmilan skog” / ”Kärestans död”

Juni

Etiketter

137., Allan Schulman, Gunhild Wasström, midsommarmånad, PhotoArt, Priscilla på Pölans, Teams, Västra Nyland

Juni är här – midsommarmånad, trolsk och magisk, och i lördags kom också tornsvalan, eller tornseglaren, sent omsider… Mamma brukade varje gång svalorna kom erinra om Pappas notering i almanackan en vår: Svalorna och biskop Hultgren här!

Mamma var junibarn och det var också hennes tremänning – eller småkusin, som man säger i Svenskfinland – Gunhild Wasström. De var födda med fyra dagars mellanrum, Meri Gunhild och Gunhild Louisa, och gick samtidigt på folkhögskolan Västankvarn i Ingå 1933-34, där de var rumskamrater.

Mamma berättar i Nog minns jag:
– Gunhild hade alltid med sig block och penna och skrev frenetiskt hela tiden; på kvällarna satt hon till och med i sängen och skrev!
I många år hann hon ge ut en egen tidning, Ungdomsflamman, innan hon 1948 engagerades av Allan Schulman i tidningarna Nyland och Västra Nyland, dels som lokalreporter för Sjundeå, men framför allt som kåsör och krönikör under signaturen Priscilla på Pölans.

Under fem decennier skrev Gunhild Wasström söndagskrönikor i Västra Nyland. Strongt! som en släkting kommenterade.

Dikten nedan är från Gunhilds söndagskrönika till hennes 70-årsdag den 21 juni 1985 och finns även med i boken Priscilla berättar (1986):

Sju decennier

Jag går över fälten bland ängarnas blom
där lärkorna jubla i höjden.
Nu uppfyller jorden sin rikedom,
en försmak av himmelska fröjden.
Ring liljekonvalje, ring sommaren in,
din renhet och vekhet är endast din.

Du blommande fest uti sommarens tid,
du skänk ifrån höjden där ovan,
när sommarvind går genom lund och lid,
vi tacka för rikliga gåvan.
Vårt tack är så ringa, så fattigt vårt jag
på sommarens långa och soliga dag.

Flyg flagga för vinden! Din dag det är,
den längsta och soliga ljusa.
Smyg in i mitt hjärta och viska där
de ord, som var vind hörs susa,
var blomma viska i kvällens doft:
se ljuset är evigt allt annat stoft.

Blås fläktande vindar, blås bort allt damm
som åren och vintrarna hopa.
Ty våren skall alltid bryta sig fram
och göken var vår skall ropa…

Gunhild ”Priscilla” Wasström inför 60-årsdagen den 21 juni 1975 hemma på Vårgårda i byn Pölans, Sjundeå. Foto från tidningen Västra Nyland.

Gunhild satte med sin minnesgodhet gamla muntliga berättelser på pränt och hennes många uppteckningar finns hos Åbo akademi, Museiverket och Folkkultursarkivet.

För mig som släktforskare har det varit ovärderligt att få ta del av hennes berättelser om våra gemensamma släktingar och förfäder och få verkliga personer bakom några av dessa anonyma årtal:

Mormors moster Mina (1839-1928), var en barnlös filantropiskt lagd kvinna, som hjälpte sina syskonbarn med deras utbildningar, däribland generallöjtnant Hugo Österman. Hon bodde i Helsingfors där hon hade kandidater inneboende, bland dem konstnären Antti Favén, som också gjort en pennteckning av henne.
Gunhild berättar om när moster Mina ville bjuda kandidaterna på svamp, men det sa de att det skulle de då aldrig äta. En tid senare serverade hon dem en fluffig sufflé och de sade sig aldrig ha ätit något så läckert och undrade vad det var. Det var svamp…

Katarina Winter (1697-1772) var rusthållerska i Svartbäck, Sjundeå, och släktforskarprogrammet säger att hon var min 6th great grandmother. Gunhild skriver: Om Katarina Vinter berättar traditionen, att hon var en energisk, målmedveten kvinna som förstod att bringa rusthållet i gott stånd. Enkel, nästan tarvlig, var hon i sina levnadsvanor och det omtalas hurusom hon på marknaden i Lojo ville köpa tre silverbägare, men att säljaren inte trodde hon kunde betala dem och därför vägrade att inlåta sig i handel med henne. Då hade rusthållerskan stolt slagit pengarna i disken och tagit bägarna, som hon sedermera gav åt sina döttrar.

Katarinas mor, Kristina Bäckman (1676-1739), hade redan vuxna barn när hon ville ingå ett nytt äktenskap. Det protesterade hennes mågar och en svåger emot. Saken drogs inför rätta och rätten förehöll henne att det vore bättre att leva i ro hos sina barn på ålderdomen och ej giva sig ”uti ung mans våld”. Tio år senare gifte hon dock om sig ändå och det bestämdes att dottern Katarinas man, Gabriel Jöransson Ilmoni, skulle hålla uppsikt över rusthållets skötsel, som nu förvaltades av svärmodern och hennes nya man…

---

---

Min lekkamrat Christina dog för snart två år sedan, alldeles för tidigt…

Jag och Christina när brunnen rasat hemma på gården…

I förra veckan meddelade Christinas man att han just lade sista handen vid ett urval av Christinas konst, som skulle visas den 31 maj på ett nätvernisage. I går gick evenemanget av stapeln via plattformen Teams – ett perfekt alternativ när vi var utspridda till och med i olika världsdelar.

Digital konstutställning: Alf Karlsson föreläser om Christina Belins konst & bilder handlade om Christinas väg via målande, tecknande, textilkonst, japanskt måleri på sidenduk, blomsterarrangemang i Ikebana-anda… till PhotoArt, som kom att bli den uttrycksform hon slutligen fastnade för.

Vi kände alla Christina från olika perioder i hennes liv och jag tror vi alla var rörda och berörda.

PhotoArt: Christina Belin.
Text Alf Karlsson: ”Ögonen är en elektronisk målning gjord i iPad. De är en påminnelse om att lögner, mygel och annat fulspel till slut alltid kommer fram. Någon har sett, någon vet.”