Etiketter

, , , , , , ,

Juni är här – midsommarmånad, trolsk och magisk, och i lördags kom också tornsvalan, eller tornseglaren, sent omsider… Mamma brukade varje gång svalorna kom erinra om Pappas notering i almanackan en vår: Svalorna och biskop Hultgren här!

Mamma var junibarn och det var också hennes tremänning – eller småkusin, som man säger i Svenskfinland – Gunhild Wasström. De var födda med fyra dagars mellanrum, Meri Gunhild och Gunhild Louisa, och gick samtidigt på folkhögskolan Västankvarn i Ingå 1933-34, där de var rumskamrater.

Mamma berättar i Nog minns jag:
– Gunhild hade alltid med sig block och penna och skrev frenetiskt hela tiden; på kvällarna satt hon till och med i sängen och skrev!
I många år hann hon ge ut en egen tidning, Ungdomsflamman, innan hon 1948 engagerades av Allan Schulman i tidningarna Nyland och Västra Nyland, dels som lokalreporter för Sjundeå, men framför allt som kåsör och krönikör under signaturen Priscilla på Pölans.

Under fem decennier skrev Gunhild Wasström söndagskrönikor i Västra Nyland. Strongt! som en släkting kommenterade.

Dikten nedan är från Gunhilds söndagskrönika till hennes 70-årsdag den 21 juni 1985 och finns även med i boken Priscilla berättar (1986):

Sju decennier

Jag går över fälten bland ängarnas blom
där lärkorna jubla i höjden.
Nu uppfyller jorden sin rikedom,
en försmak av himmelska fröjden.
Ring liljekonvalje, ring sommaren in,
din renhet och vekhet är endast din.

Du blommande fest uti sommarens tid,
du skänk ifrån höjden där ovan,
när sommarvind går genom lund och lid,
vi tacka för rikliga gåvan.
Vårt tack är så ringa, så fattigt vårt jag
på sommarens långa och soliga dag.

Flyg flagga för vinden! Din dag det är,
den längsta och soliga ljusa.
Smyg in i mitt hjärta och viska där
de ord, som var vind hörs susa,
var blomma viska i kvällens doft:
se ljuset är evigt allt annat stoft.

Blås fläktande vindar, blås bort allt damm
som åren och vintrarna hopa.
Ty våren skall alltid bryta sig fram
och göken var vår skall ropa…
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-2.png
Gunhild ”Priscilla” Wasström inför 60-årsdagen den 21 juni 1975 hemma på Vårgårda i byn Pölans, Sjundeå. Foto från tidningen Västra Nyland.

Gunhild satte med sin minnesgodhet gamla muntliga berättelser på pränt och hennes många uppteckningar finns hos Åbo akademi, Museiverket och Folkkultursarkivet.

För mig som släktforskare har det varit ovärderligt att få ta del av hennes berättelser om våra gemensamma släktingar och förfäder och få verkliga personer bakom några av dessa anonyma årtal:

Mormors moster Mina (1839-1928), var en barnlös filantropiskt lagd kvinna, som hjälpte sina syskonbarn med deras utbildningar, däribland Hugo Österman. Hon bodde i Helsingfors där hon hade kandidater inneboende, bland dem konstnären Antti Favén, som också gjort en pennteckning av henne.
Gunhild berättar om när moster Mina ville bjuda kandidaterna på svamp, men det sa de att det skulle de då aldrig äta. En tid senare serverade hon dem en fluffig omelett och de sade sig aldrig ha ätit något så läckert och undrade vad det var. Det var svamp…

Katarina Winter (1697-1772) var rusthållerska i Svartbäck, Sjundeå, och släktforskarprogrammet säger att hon var min 6th great grandmother. Gunhild skriver: Om Katarina Vinter berättar traditionen, att hon var en energisk, målmedveten kvinna som förstod att bringa rusthållet i gott stånd. Enkel, nästan tarvlig, var hon i sina levnadsvanor och det omtalas hurusom hon på marknaden i Lojo ville köpa tre silverbägare, men att säljaren inte trodde hon kunde betala dem och därför vägrade att inlåta sig i handel med henne. Då hade rusthållerskan stolt slagit pengarna i disken och tagit bägarna, som hon sedermera gav åt sina döttrar.

Katarinas mor, Kristina Bäckman (1676-1739), hade redan vuxna barn när hon ville ingå ett nytt äktenskap. Det protesterade hennes mågar och en svåger emot. Saken drogs inför rätta och rätten förehöll henne att det vore bättre att leva i ro hos sina barn på ålderdomen och ej giva sig ”uti ung mans våld”. Tio år senare gifte hon dock om sig ändå och det bestämdes att dottern Katarinas man, Gabriel Jöransson Ilmoni, skulle hålla uppsikt över rusthållets skötsel, som nu förvaltades av svärmodern och hennes nya man…



Min lekkamrat Christina dog för snart två år sedan, alldeles för tidigt…

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-3.png
Jag och Christina när brunnen rasat hemma på gården…

I förra veckan meddelade Christinas man att han just lade sista handen vid ett urval av Christinas konst, som skulle visas den 31 maj på ett nätvernisage. I går gick evenemanget av stapeln via plattformen Teams – ett perfekt alternativ när vi var utspridda till och med i olika världsdelar.

Digital konstutställning: Alf Karlsson föreläser om Christina Belins konst & bilder handlade om Christinas väg via målande, tecknande, textilkonst, japanskt måleri på sidenduk, blomsterarrangemang i Ikebana-anda… till PhotoArt, som kom att bli den uttrycksform hon slutligen fastnade för.

Vi kände alla Christina från olika perioder i hennes liv och jag tror vi alla var rörda och berörda.

PhotoArt: Christina Belin.
Text Alf Karlsson: ”Ögonen är en elektronisk målning gjord i iPad. De är en påminnelse om att lögner, mygel och annat fulspel till slut alltid kommer fram. Någon har sett, någon vet.