Etiketter

, , , , , , , , ,

Den här veckan har jag varit in till Sandviken – till och med två gånger – vilket hör till ovanligheterna. Jag kom därför att tänka på Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896, som inte heller besökte Sandviken särskilt ofta och inte ens byarna annat än vid husförhör, utan mest Högbo Bruk.

Kyrkoherden var ungkarl, levde med mor och två systrar i Högbo gamla prästgård, och om hans deltagande i brukets sällskapsliv vet man inte mycket. Konsul Göransson med familj hade flyttat till Sandviken två år innan kyrkoherden kom till Högbo, och Inspektor Carlson [farmors far], inspektor vid Högbo Bruk 1871-1878, var varken kyrklig eller frikyrklig, så deras umgänge var nog sparsamt. Kommissionslantmätare Sellberg blev uppenbarligen en god vän under de år han bodde på Högbo Bruk, 1870-1873, och när han senare dog, tog kyrkoherden hans 16-åriga dotter Selma till fosterdotter.

Kyrkoherdens eftermäle är att hans predikningar var långrandiga och torra, men en nedtecknad berättelse efter Carin Matsdotter visar en annan sida av honom. Carin var född 1867 vid Pellas (3 s 5) och husmor där från 1888, då hon gifte sig med Sven Johan Svensson från Lars-Hans (2 s 1). Som ung hade hon varit prästgårdspiga och som äldre och gift hjälpte hon till i prästgården vid större samlingar.

Episoden i fråga utspelade sig omkring år 1890, då det under veckan hade varit biskopsvisitation i församlingen av Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, om vilken det berättas att han var frispråkig, slagfärdig och svor som en borstbindare. Han hade under studietiden i Uppsala blivit vän med berömda skalder som Geijer, Atterbom, Silfverstolpe och Wennerberg. Många historier och talesätt tillskrivs den färgstarka ärkebiskopen, och det sägs ibland apropå släckningen av Karlstads domkyrka vid stadsbranden 1865, att det var Fröding som långt senare myntade uttrycket att landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte.



Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, och Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896

När det var söndag skulle avslutningen ske i Högbo kyrka, med predikan av ärkebiskopen och därefter middag hos kyrkoherden. Denne stod vid kyrkan i sällskap med kyrkovärdarna, Olof Högman [farfars far] från Dunders (nr 2), kyrkvärd 1882-1909, och H. P. Hansson från Fjärsmans (nr 5), kyrkvärd 1884-1910, för att motta ärkebiskopen och hans värd, Consul Göransson med följe.

Kyrkoherdens tankar gick till den väntande middagen. Maten klarade kvinnorna av så den vållade inga problem. Värre var det med dryckjom. Ovannämnda Carin Matsdotter hade fått sina förhållningsorder:
– Jag vet att ärkebiskopen vill ha supen till maten, men om vi nu dukar med brännvinsglas, så blir det att jag bjudit ärkebiskopen på brännvin och mitt rykte är ju skamfilat tidigare hos de frireligiösa, så vi får göra glasen i ordning men inte sätta fram dem på bordet, sen får vi höra och rätta oss efter biskopens kommentarer.

Efter gudstjänsten var det så dags för kyrkoherdens middag. Ärkebiskopen, som ju var hedersgäst, gick först, fick av sig ytterkläderna och var efter en lång och intensiv predikan torr i halsen, så han tog sig en titt på matbordet och kvaliteten på drickat. Det blev en chock!

– Värden, kyrkoherden, hallå, kom hit! Vad ser jag! Är det meningen att vi inte ska få supen till maten, eftersom det inte finns några glas. Har käre bror blivit nykterist eller än värre pietist! Enligt vad jag minns från vår Uppsalatid, var käre bror den som minst av allt spottade i glaset.

Kyrkoherden verkade chockad, men innerst inne var han nöjd.

– Ursäkta, ursäkta, det är pigorna som slarvat! Carin, Carin, kom hit! Jag har ju sagt till, att biskopen vill ha supen till maten och så finns det inga glas. Sätt fram dem nu så bordet blir färdigt!

Innan kvällen hade ryktet gått runt byn, att Noraeus, som den kyrkans man han var, icke serverat brännvin på visitationsmiddagen och att biskopen blivit förb…

Prästgården revs år 1900 – och fönsterna återvanns i Dunders’ fäbodstuga i Holmröddret. Inget skulle förfaras…
Högbo gamla prästgård, där Kyrkoherde Noraeus ”efter påtryckning” bjöd Ärkebiskop Sundberg på sup till maten. Prästgården revs år 1900 och fönsterna återvanns i Dunders’ fäbodstuga i Holmröddret. Inget skulle förfaras…