Krig

Etiketter

bränslepris, dödsannons, krig, Sverigefinnarnas dag, Ukraina

Det känns i hela kroppen, angreppet på Ukraina, ett oprovocerat anfall på en oskyldig granne – som anfallet på Finland den 30 november 1939. Trafikkaos och ändlösa flerfiliga bilköer med folk som desperat försöker komma ut ur Kyjiv – som när folk vid Vinterkrigets utbrott med alla medel försökte ta sig ut från Helsingfors till släktingar eller sommarstugor på landet…

Jag hör tevens rapportering om ”fullskaligt krig” och utrikesministerns varning om ”blodbad i Europa” och vill inte lyssna mera…

Kostnaden för bränsle och el skenar och frågan är vad man kan spara in på. Det blir ett Moment 22 när pensionen är för låg för att leva på och kostnaden för att odla riskerar att bli en förlust. Effekten i närtid av ryssarnas anfall på Ukraina är ytterligare en komponent att ta med i beräkningen. Om en dryg månad ska årets skiftesplaner vara klara, med uppgift om vad – eller i år faktiskt OM! – man tänkt odla. Det kan vara knepiga beslut vanliga år…

En avflyttad bygranne dog i vecka 2 och flera av oss här i byn har väntat på en dödsannons, helt enkelt en kungörelse. I små byar, där många känner till varandra sedan generationer, vill man gärna uppmärksamma och skicka en sista hälsning, även till dem man inte umgåtts med dagligdags. Man har också oftare även en begravningsakt, vilket ju annars är på väg att rationaliseras bort.
Det har nu framkommit att en arvinge till grannen är osams med grannens gode man, så grannen kommer antagligen att bara ”försvinna” utan vidare åtgärd – om det inte redan är gjort.
Det känns både oavslutat och ovärdigt, men numera läggs ju ofta mera tid på att begrava ett husdjur.

Idag är det Sverigefinnarnas dag, en dag att minnas de finsktalande finländare som kommit till Sverige. Jag kan alltså fira Pappas gamla svedjefinnar som kom på 1600-talet, men inte Mamma som kom på 1940-talet. De svensktalande finländarna, finlandssvenskarna, är efter finnarna den näst största invandrargruppen, men man vill inte inkludera dem och kalla det Sverigefinländarnas dag.
Det är allt Putinmentalitet över det.

Vatten

Etiketter

Erkastomten, Högbo kyrkby/Överbyn, länsväg 272, Rökebo vattenverk, vattenledning

Jag sorterade bland gamla bilder då jag hittade dessa från grävningen av vattenledningen från Rökebo vattenverk till Sandvikens stad, som det då hette.

Bilderna är av vår dåvarande åker Erkastomten.

Sedan 1960 ligger både åker och vattenledning under länsväg 272, Högbovägen, som då klöv Överbyn.

En kusin född 1943 leker där det grävs för vattenledningen; i bakgrunden Pers och Klockars med Bönhuset på åsen ovanför

Vår åker Erkastomten var ursprungligen tomt till hemman nr 7 i Överbyn, Erkas, som tidigt införlivades med Högbo Bruk. De forna bönderna blev landbönder, arrendatorer, under Högbo Bruk, tills bruket runt 1810 tog över driften. Byggnaderna stod dock kvar till Bybranden 1859.

När inga byggnader längre fanns kvar blev tomten åker, och min farfar, född 1869, mindes hur Högbo Bruk plöjde med oxar på Erkastomten.

I och med laga skiftet, runt 1872, kom Erkastomten i Dunders’ ägo.

Kusinen född 1943 förevigad sedan vattenledningen grävts ned; i bakgrunden Klockars, Förars, dåvarande Henrik Olssons affär och Anders-Pers, där flaggan är i topp

Jag har tidigare berättat om hur Pappa räddade Erkasstenen, trappstenen från Erkas, från att bli fyllningsmassa till att bli trappsten vid Dunders. Han talade alltid med vördnad om gamla Erkas, men visste nog inte så mycket om släktens vidare öden.

Wasa

Etiketter

Gustaf Wasa, Jubileumsvasan, Sälen - Mora, Vasaloppet 100 år

In Our Fathers’ Tracks
For Future Victories

1922: Ernst Alm, Norsjö, Västerbotten, nyss fyllda 20 när han vann det första Vasaloppet på 7:32:49

2022: Erik Wickström, Sjömarken, Västergötland, snart 40 när han vann Jubileumsvasan på 6:57:00

Historiens vingslag och allt det där kan låta banalt, men allt gick genom rutan: Åkarna i tidsenlig klädsel i vadmal och bomull och med tjärade träskidor traditionsenligt preparerade med paraffin, kontroller där det serverades det som serverades 1922, publik längs med spåret i tidsenliga kläder – och när vinnaren kom på upploppet möttes han, som då, av näverlursfanfar från klockstapeln…

I lördags var det dags för den sedan länge planerade Jubileumsvasan och sällan har väl ett arrangemang fått ett så odelat positivt omdöme. Man var djupt imponerad över engagemanget hos alla eldsjälar som lagt ned så mycket kraft på att få detta museilopp så autentiskt som möjligt. Inte trodde jag heller att jag skulle sitta och gråta av rörelse över en skidtävling – och jag var bevisligen inte den enda.

Inför det första Vasaloppet kunde arrangörerna inte sova nätterna innan, då man var osäker på om loppet över huvud taget skulle vara genomförbart. När Ernst Alm dök upp drog man en lättnadens suck: Åtminstone EN hade tagit sig i mål! Sedan dess har 1.500.000 åkt Vasaloppet i alla dess former…

De första Vasaloppsåren satt folk klistrade vid kristallmottagare för att lystna till rundradiosändningen från Vasaloppet. Det berättas om hur Överbyns idrottsfantast Slaktar-Torvald for upp och hoppade omkring när knastrandet förstörde sändningen. Torvald var en levande legend och många historier går kring hans bevistande av idrottshändelser.

På 50-talet, innan teven kom in i huset, satt alla samlade runt en stor, brun radioapparat när Vasaloppet gick. Farbror Sven hade själv varit skidlöpare och orienterare i yngre år, distriktsmästare i båda grenarna, så kanske hans intresse smittade av sig lite extra, men Vasaloppet har väl alltid varit något mera än en vanlig sporttävling.

I år är det tolv (12) tävlingar bara under det man kallar Vasaloppets vintervecka, som startar den 25 februari och avslutas med det egentliga Vasaloppet den 6 mars.

Gustaf Wasas ”skidtur” från Sälen till Mora nyåret 1521, med Lars Jakobsson från Kättilbo och Engelbrekt Jonsson Myckelåsen från Morkarlby, förändrade historien och skapade Sverige. Tänk, om han – och de andra två! – vetat att själva skidturen gång på gång skulle komma att återupplivas flera sekler senare…

Is

Etiketter

Högbo kyrkby/Överbyn, krigsvintrarna, kyla

Båda mina föräldrar pratade om de kalla och snörika krigsvintrarna, och särskilt den tredje, 1941/1942, som var den kallaste..

Mamma var dessa vintrar 24-27 år, stod i luftbevakningen och hade fronttjänst vid Finska viken. Hon sa att inga kläder och skor förslog dessa vintrar; man frös precis hela tiden.

Pappa var 25-28 år och arbetade i skogen som huggare åt sin far i Högbo, på Överbyskogen och i Holmröddret. Med den utrustning som då stod till buds är det inte svårt att förstå att dessa vintrar var ett outplånligt minne.

Pappa tyckte synd om hästarna, som under de kalla och snörika krigsvintrarna fick fara väldigt illa

---

Vintern 1941/1942 var isen så här tjock i ”Dunders’ ån”, när min farfar, L. O. Högman, tog upp is – visserligen med god hjälp av Nella, men vilket erbarmligt slit för en 73-åring!

Is stackades varje vinter under ett tjockt lager sågspån för att klara sommarhalvårets behov för kylning av mjölkkrukor – och till isskåpet, kylskåpets föregångare.