Etiketter

, ,

Erik Johan Stagnelius begravdes den 8 april, en försenad vinterdag med snöglopp. Det låter nästan poetiskt, om inte hans livsöde varit så sorgligt. Idag är det snudd på snöglopp och 20-30 cm snö har fallit sedan i går så också det en försenad vinterdag.

Jag läste ett inlägg i Läkartidningen av med dr Carl Lindgren (2007): Erik Johan Stagnelius – ett fall för medicinsk utredning? Kära nån! Att bli föremål för medicinsk utredning 199 år efter sin död… Det är dock inte utan att många med mig undrat hur det stod till där.

Erik Johans far var biskop och modern prästdotter och sällskapsdam åt familjen Oxenstierna, men, menar Carl Lindgren, det finns tecken på att hon var svagbegåvad; osmart som yngre generationen säger. De hade sex barn, två döttrar och fyra söner. Döttrarna framstår ha varit normala, medan tre av sönerna var avvikande, såväl till beteende som till utseende. Endast en av bröderna liknade mest till sitt sätt andra människor. Mest… Tre barn av sex verkar alltså ha haft någon allvarlig genetisk defekt.

Litteraturhistorikern Fredrik Böök har hittat abnorma individer och bisarra drag hos de olika generationerna av släkten Stagnelius, varför de genetiska defekterna då inte skulle komma från modern om det gäller de tidigare generationerna.

Tyvärr skingrades Erik Johans grav på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm i samband med ett vägbygge, så någon undersökning av kvarlevorna är idag inte möjlig, men utifrån de beskrivningar som finns från Stagnelius’ livstid kommer Carl Lindgren fram till hypotesen att släkten möjligen kan ha lidit av Noonans syndrom.

Att Erik Johan nyttjade stora mängder alkohol och morfin gjorde kanske att han gav ett värre intryck än han behövt, för beskrivningarna av hans uppenbarelse är inte nådiga! Kan han verkligen ha sett så anskrämlig ut, att man efteråt av obehag ångrar att man har sett honom…?!

Erik Johan Stagnelius (1793-1823)

Som ung litteraturstudent, yngst i klassen, hade jag lyrikanalys för Christer Åsberg, litteraturvetare och sedermera bibelöversättare. Jag gillade att grotta ned mig i existentialistiskt svårmod och valde – naturligtvis – att analysera Till förruttnelsen. Vad annars…

Grottade ned mig gjorde jag verkligen! När jag läser denna omfattande analys idag undrar jag hur jag hann. Att versmåttet var distikon, vilket ökar dess pampigt vemodsfyllda klagan hade jag alldeles glömt… Magister Åsberg var nöjd med analysen och jag tycker märkligt nog att jag kan stå för den än idag, trots att jag bara var 19 år.