Etiketter

, ,

Jag fick upp detta i flödet, som det så vackert heter, och nej, det är inget aprilskämt…

Utan egen förskyllan, första gången för att jag skulle hjälpa en gammal släkting och andra gången för att jag inte ville betala för någon annans sophämtning, tvingades jag blanda mig i vilt främmande människors sophantering, folk jag inte ens hade namnet på…

Åt mig själv skulle jag ha begärt en ny behållare för evigheter sedan, men drar mig för att ta kontakt. Vem vet vad man blir inblandad i…

För inte så länge sedan lämnade jag in ett förtydlingsförslag till kartan, men en välkänd ”halvö” på 50 hektar kan inte namnsättas med det namn den haft åtminstone ett par hundra år för att den ligger på enskild mark. Enligt Lantmäteriet heter den helt enkelt 3:78, ”Trekolonsjuttioåtta”, och det kan ej ändras.
Anser de att det är en förbättring så får det väl vara så. Hoppas bara att räddningstjänsten har sifferkoden inskriven i sin manual – och att den som behöver hjälp där känner till sifferkoden, eller kommer ihåg den.
Nej, det är inget aprilskämt det heller…

Man får skaka av sig och som Sven Wollter i hans sista roll som Malte i Dag för dag göra en fuck-it-list i stället för en bucket-list.


Känslan från barndomens påskar sitter på ett märkligt sätt outplånligt kvar. För mig var påsken kyrkgång och trädgårdspyssel och för mannen skidåkning i fjällen eller Alperna. Numera är kyrkan så kallad eventlokal – och i år är också trädgården full med snö – och skidåkningen har mannen överlåtit åt yngre generationer.
Så länge föräldrar levde och barn bodde hemma eller i närheten var det släktsammankomster, både hos respektive föräldrar och hos oss, varvat med konstrundor runt hela Gästrikland.

I år blir det sportsändningar i teve för mannen och släktforskning för mig. GLAD PÅSK! 🥚🐣🥚

Våra påskkärringar 11, 9 och 7 år gamla när det begav sig