Kristi Himmelsfärdsdagen eller Helgetorsdag kallas också ibland Kristi flygare eller Flygaredagen. Jag är tämligen sekulär och skulle väl snarast beskriva mig som kulturkristen, men kan inte hjälpa att jag tycker att Kristi flygare eller Flygaredagen låter vanvördigt. En himmelsfärd är väl i Jösse namn ingen flygtur! Min farfar begravdes en Kristi Himmelsfärdsdag, den 19 maj 1955. Jag har alltid tyckt att det var ett fint och passande avslut på ett liv som kyrkvärd och i kyrkofullmäktige.
Traditionellt har Kristi Himmelsfärdsdagen förknippats med många företeelser: Första sommardagen, dagen för betessläpp, dagen då allt ska vara sått, första metardagen, gökottedagen – och som grädde på moset Folknykterhetens dag. Är det för att det inte ska gå så vilt till på gökottan? Någon sommar har vi inte märkt av än, betessläpp hade vi sista gången 2017, väderleken får avgöra när det går att så och metet ombesörjer sönerna helhjärtat. Gökotta med eller utan onykterhet känns som väldigt långt borta…
En tradition på Högbo Bruk sedan ett tiotal år är Barnkalaset, med en uppsjö av aktiviteter för både små och större barn. Tidvis är det halvmilslånga bilköer dit och med tusentals barn på plats blir det köer till alla aktiviteter så det går givetvis inte att hinna med allt som erbjuds. Vi kunde i år bidra med sju barn – sex barnbarn och en barnbarnskompis – och de flesta valde att prioritera äventyrsbana och kanotpaddling. Vädret såg ut att kunna bli lite hur som helst, men det kom bara en skur vid 14-tiden, vilket ju är tacksamt för både barn och inte minst alla fantastiska arrangörer. En stor eloge till dem!
Så blev det Mors dag, som i år sammanföll med ena sonens födelsedag, vilket renderade i prinsesstårta till hans och alla församlade mödrars ära. Jag som åldermor förärades en t-shirt med Farmor/Mormor tryckt på flera språk och en vacker Mors dags-plantering med kort. 💝 Så storstilat har jag inte uppmärksammats en Mors dag sedan barnen försvann till främmande orter alltför långt borta…
Jag måste erkänna att jag alltid varit barnsligt förtjust i Let’s Dance, trots att jag själv inte dansat mycket annat än shake… När jag kom till Uppsala som 18-åring bodde jag granne med en dansstudio på Luthagen där det hölls kurser i jazzdans och jag tittade in och trånade, men tyckte inte att jag kunde ta mig tid med något dansande fast det kliade i fötterna…
Finalen av Let’s Dance gick av stapeln i lördags – och vilken uppvisning det blev! Det stod mellan två skåningar, den 175 cm korte (nåja…) Eric Saade från Helsingborg med rötter i Libanon och den 188 cm långe Filip Dikmen från Landskrona med rötter i Turkiet.
Båda två var högst värdiga att stå i finalen: rytmiska och viljestarka pedanter med sinne för detaljer. Sedan kom det naturligtvis också an på det konstnärliga framförandet, vilket i mångt och mycket blir ett subjektivt tyckande. Efter juryns bedömning stod det jämnt mellan de båda, men efter folkets röstande var det Eric som tog hem glasskon. Eric Saade har ju i likhet med Benjamin Ingrosso gått hem i de breda lagren, sympatiska killar som de är, så Eric fick säkert många röster bara på det.
Vilket finalnummer sedan! Och vilken koreograf hon är, Katja Luján! Och att höra omdömet från juryns ordförande Tony Irving på Swenglish är – upplyftande… 😊
Alla medverkande pratar om den ”dansbubbla” de lever i under dessa veckor eller månader och beskriver den vänskap de får under så extrema omständigheter. Båda finalisterna hade tydligen från första början utvecklat denna vänskap och samhörighet med varandra – och inte minst med sina professionella danspartners och koreografer.
Själv kan jag känna ett styng av avund att jag aldrig lärde mig dansa jive medan jag ännu hade knän som gick med på att pulsera… 😏
Plaanska gården på Högbo Bruk uppfördes 1762 som en herrgårdsfilial till Gamla Herrgården för Daniel Plaan, gift med en dotter till Brukspatron Catharina Cederström & Överste Hans Hierta, och villan användes ännu 1856-1859 som sommarbostad av Konsul Göranssons familj, som då ägde Högbo Bruk. 1868 köpte Forsbacka Bruks August Lundeberg d.ä. Högbo Bruk, men bodde själv kvar i Forsbacka herrgård, varefter villan blev bostad för Högbo Bruks anställda.
Farmors föräldrar flyttade in i Plaanska gården hösten 1871 när fadern tillträtt som inspektor vid Högbo Bruk, och där föddes Farmor i december samma år.
Tjugondag Knut 1872 döptes hon högtidligen Anna Gustafva Georgina av Kyrkoherde Noraeus, men kallades alltid bara Gina. Faddrar var Inspektor E. Carlson och hu Anna Lovisa Skog i Uhrfors [farföräldrarna], Ingenjör Thure Carlson i Thorsåker [fars bror], Kassör Dan. Grape i Forsbacka, Wahlbo [bekant], Jungfru Brita Svanström, Mackmyra, Wahlbo Sn [mors syster, gift Siljander] och Demoiselle Lovisa Carlson i Uhrfors, Ofvansjö Sn [fars syster, gift Jackson].
Farmors bror Oscar (I) föddes där 1873 och dog 1877, systern Alma anlände 1876 och brodern Oscar (II) 1878.
Familjefadern, Inspektor Georg Henrik Carlson, 1840-1899, var en stadig bit…
Oscar (I), av Farmor kallad ”Oscar den Förste”, 1873-1877, och Farmor Gina född 1871.
Gustafva Svanström & G. H. Carlson med barnen Alma född 1876, Farmor Gina född 1871 och Oscar (II), ”Oscar den Andre”, född 1878. Husfadern verkar måttligt road att behöva fotograferas…
Hösten 1878 flyttade familjen till byn Fänja i Årsunda, där fadern fått möjlighet att arrendera Fogelsta gård.
Fogelsta – liksom bruken Forsbacka och Mackmyra – ägdes av Wilhelm Fogelmarck och Christian Lundeberg, som var svågrar, gifta med systerdöttrar till Konsul Göransson. Wilhelm Fogelmarck var föreståndare för Gävleborgs läns lantbruksskola – Kungsladugården Vall i Valbo – och familjen bodde i herrgården Stora Vall och sommartid i Mackmyra herrgård, och Christian Lundeberg bodde med sin stora familj i Forsbacka herrgård.
Farmors far, Inspektor Carlson, vid grinden till Fogelsta. Beskrivning av Fogelsta vid bouppteckning efter Wilhelm Fogelmarck 1893: —”Å egendomen finnes boningshus af reverterardt timmer och innehållande 7 rum och kök på nedre botten samt 4 vindsrum, ladugård af slaggtegel rymmande 4 oxar och 68 kor samt med uppkörsbro till en foderskulle, stall af timmer rymmande 18 hästar och trösklada, redskapslider, bodar, källare, magasin af timmer, locomobilhus af resvirke, våghus af resvirke, klensmedja af timmer, bagarstuga, 5 arbetarbostäder (Löfs, Lassas, Hagas och Träffs) rymmande 11 familjer samt dertill hörande uthusbyggnader och källare, varande alla tak belagda med spån utom mangårdsbyggnaden som har tegeltak. Samtliga byggnader äro försäkrade i Gestriklands brandstodsbolag för 48.310 kronor.” 1899 arbetade där 16 drängar.
Fogelsta – eller Fågelsta (2022) –vackert och välbevarat, numera en avstyckad hästgård.
Under Fogelstatiden kom det fem syskon till… På Farmors 10-årsdag 1881 föddes Hanna, som tyvärr dog på Juldagen sju år senare i strypsjuka, difteri, därefter kom Selma 1884, Lydia 1886, Signe 1889 – och slutligen Georg, som kallades Göran, 1891, när Farmor var 20 år.
Farmor Gina född 1871 med brodern Oscar (II) född 1878 och systrarna Alma född 1876, Hanna 1881-1888 och Selma född 1884. Lydia, Signe och Göran var ännu inte födda...
”Läskamrater i Årsunda 1886”: Farmor Gina står 4:a från höger.
I och med konfirmationen ansågs man vuxen och skulle kunna ta vara på sig själv. Flickors möjlighet till yrkesutbildning på 1880-talet var tämligen begränsad och valet stod i princip mellan lärarinna och mejerinna. Farmor hade måst passa småsyskon hela uppväxten och bestämde, kanske just därför, efter en tid som herrskapspiga hos Hagelins i Gävle att utbilda sig till mejerinna.
Huså mejeriskola i Fäviken på Åreskutans norra sida hade startat några år tidigare och Farmor tog chansen att se sig om när det fanns möjlighet. Det blev också hennes enda längre resa i livet. På vägen upp, efter 53 mil och halvvägs, hälsade hon på hos Farbror Oscar, bruksinspektor vid Robertsfors Bruk, dit det sedan ett decennium fanns järnväg. Farbror Oscar & Faster Tilda bodde i herrgården med kusinerna Ture, Viven (Lovisa) och Edvin, som jag knappast tror att hon återsåg, fast de annars höll kontakt. Robertsfors var ett litet bruk, sa Farmor; masugnen och tackjärnstillverkningen var nedlagd sedan några år, stångjärnssmedjan var på väg att läggas ned och det var endast sågverket det satsades på.
Efter ytterligare 52 mil installerades hon i Fäviken med de andra flickorna.
I Huså mejeriskola i Fäviken, Åre, var även eleverna inkvarterade. Som mejerinna förväntades man kunna mjölka, vilket var en självklarhet för de som var bonddöttrar. För Farmor, som växt upp på Fogelsta där anställda skötte den biten, blev det därför en tuff inskolning.Farmor var tydligen läraktig i alla fall och fick småningom ett 2:a-pris i osttillverkning.
Vid mejeriskolan fick Farmor – längst fram till höger – en väninna för livet: Märta Sundvisson Östling i Nordbyn, Alsen. De återsågs aldrig, men delade brevledes livets sorger och glädjeämnen. Märta gifte sig elva år före Farmor och födde elva barn, varav sju var i livet när hon dog 1936. Näst yngsta barnet –född 1913 och döpt Gina efter Farmor –skrev till Farmor långt senare.
Farmors första ordinarie tjänst var vid Stynsbergs säteri i Tierp 1891, där hon stannade i tre år. Inspektor vid Stynsberg var Carl Johan Damm, vars då femårige son Bertil skulle bli en välrenomerad konstnär och professor vid Konstakademien. Farmor skrattade så tårarna rann när hon berättade om när en anställd vid Stynsberg skulle in och prata med inspektorskan i något ärende och arbetskamraterna hade retats med honom och lagt en kräfta i byxfickan.Han stod innanför dörren länge och väl med mössan i handen och ryckte medan kräftan nöps och inspektorskan omsorgsfullt lade ut texten. Slutligen kunde han inte hålla masken längre: – Nu får det gå hur det vill men nu tar jag fram den!
Efter två år vid Årsunda mejeri kom Farmor 1896 till Gamla mejeriet (mitten) vid Högbo Bruk. Fadern hade dock blivit svårt sjuk så redan 1898 gick kosan tillbaka till Årsunda.
Farfar & Farmor fann tydligen varandra ganska omgående sedan Farmor kommit till Högbo Bruk. Farmor berättade hur romansen började med att Farfar drog henne på kälken uppför Källarbacken, som även unga vuxna vintertid då roade sig med att åka utför. Det har talats om att de var förlovade i sju år, vilket inte stämmer, men de sällskapade i sju år. Någon officiell förlovning blev det hur som helst inte förrän efter tre år, 1899, några månader innan hennes far dog.
Enligt denna något märkliga annons i Stockholmstidningen 1899, förlovade sig Lars Olof Högman, Högbo, ochGina Carlson, Årsunda, måndagen den 14 augusti.
Farmor Gina på Högbo Bruks-tiden.
NorrlandsPosten 1899-12-04
Personhistorisk tidskrift 1898-99
Georg Henriks begravningsakt hölls i Årsunda kyrka, men han fick sin grav i Högbo –där sedan de fem döttrarna slog sig ned.
Utan inspektor kunde inte Fogelsta drivas och Farmors bror Oscar, kamrer vid Forsbacka Jernverk, skötte Fogelstas ekonomi några år, tills auktion hölls mellan syskonen.
Om inspektorskan själv kunde delegera och leda jordbruket vet jag inte.
På ett ”Brefkort” 1902-11-21 med adress till blivande makens kusin Carl Forssmark, som hade lanthandel i Överbyn, kallar retsamme Bror Oscar sin storasyster ”gammeljänta”. Hon hade då varit förlovad drygt tre år och sällskapat tre år dessförinnnan...
[Forsbacka] d. 21/11. 02. K. s. G.a. [Kära syster Gina]. Tack för brefvet! Mamma har ej hört något fr. Gefle. Budet far från K.gn[Kungsgården] mellan kl. 12-1 m. [måndag]. Många hälsningar till Forssmarks, Högmans o. g.jäntan [gammeljäntan] fr. Oscar Bror. Du som alltid är modärn, har väl en stiligare vysamling, eller hvad?
Och visst var hon modärn, Farmor! En den tidens yrkeskvinna.
Farmors mor Stafva kunde, som en förmån till följd av makens arbete, flytta tillbaka till Plaanska villan på Högbo Bruk med de yngre barnen. Kanske var det vad Bror Oscar meddelade, att moderns flyttlass till Högbo Bruk var på väg…
Småningom gifte sig Farmor & Farfar ändå och Farfars föräldrar fick, inte oväntat, stå för kalaset. Farmor slutade sin tjänst vid Högbo Bruk, där Gamla mejeriet revs, och när Nya mejeriet (nuvarande Brukskontoret) kommit på plats 1904, var det med Farmors syster Selma som mejerinna.
Pension från 67 års ålder infördes 1913 så inte förrän de sista två åren i livet, från 1914, hade Stafva sin tillvaro tryggad. Lösningen blev att hon och dottern Signe, Herrgårds-Signe kallad, ”hade folk i maten”, en slags enklare bespisning för anställda vid Högbo Bruk som saknade egna familjer. Det har berättats att Dunders och Per-Lars bidrog med basvaror till verksamheten och Signe var en duktig matlagare som lade ned mycket tid på att hitta billiga råvaror.
Plaanska gården var sedan 1885 också trädgårdsmästarbostad, först för Trädgårdsmästare Svensson och från 1914 för Trädgårdsmästare Sporre, och kallades i folkmun Trädgårds.
1916 avslutade Farmors mor Gustafva, eller Inspektorskan Carlson som hon kallades, sina dagar i rummet till höger på nedre våningen.
Plaanska herrgården, Plaanska gården, Plaanska byggningen, Plaanska villan, Plaanska huset… Konstnär: Birger Borgmann (1917). Originalet på Gamla Herrgården, Högbo Bruk.Kanske ändrades benämningen på Plaanska i takt med att ”simpelt” folk tog byggnaden i besittning?
Plaanska gården revs när Konsul Göranssons dotter Elisabeth och hennes man Tord Magnusson – farfarsfar till namnen gift med Prinsessan Christina – 1920 lät uppföra Nya Herrgården på samma plats och i liknande stil.Foto: Ditte Akker (2020).
Det var några år innan jag kom till världen som Råneåvasen kom in i huset. Mina föräldrar var nygifta och på gården bodde också mina farföräldrar, min farbror och min gammelfaster.
Två unga systrar från Råneå, Ruth och Eva, var på tältsemester med cykel och strax före midsommar – en svinkall sådan! – nådde de Högbo. Här på gården dök flickorna upp blåfrusna och undrade om de fick bädda ner sig i höet på skullen, där de försågs med hemsydda hästtäcken och en gammal björnfäll. 🐻Där mådde de säkert kungligt!
De bjöds naturligtvis på mat och fick möjlighet att tvätta sig i brystun och var oändligt tacksamma. Vad jag förstått var deras vistelse ett trevligt avbrott också i vardagslunken här på gården, i synnerhet som vädret inte tillät något midsommarfirande utomhus. Mamma, som var en väldigt pratsam natur, berättade sedan om Ruth och Eva som om de varit gamla bekanta… 😂
Gästbok var populärt på den tiden…
En tid därefter skickade systrarna som tack en vas med Råneå kyrka – och den kommer till heders än idag.
Råneåvasen väntar på att liljekonvaljerna ska slå ut…
Jag minns väl hennes stora matsalsbord med kungsblå frottéduk och silverfärgad kandelaber, som var det första vi såg när vi klev innanför dörren. Tufft och elegant på samma gång – och ursnyggt! En dag efter lektionen hade hon överraskande bjudit hem oss allihopa till villan, vi stuvade in oss i de bilar som fanns tillgängliga och framkomna väntade redan flera långpannor Jansson. Tre välartade skolbarn kom och hälsade på oss och vi presenterades för hennes stilige man i flygaruniform. Det var nästan som på film.
Hon var alltid elegant och välklädd, en Audrey Hepburn-version i midtrettis, i kontrast till oss andra tio-femton år yngre oftast jeans- och tröjklädda. En dag frågade docenten, som var ett år äldre än hon, vad en talare bör tänka på. Hon påpekade att klädseln inte skulle vara så uppseendeväckande att den tog fokus från vad som förmedlades, men att t ex en klatschig slips kan vara trevligt. Därefter dök docenten varje dag upp iförd olika slipsar och sträckte menande på halsen. Av hennes ansiktsuttryck kunde man ana att hon var besvärad – eller i alla fall förvånad.
Under hennes vänligt svala yta dolde sig en hängiven feminist, hon blev jämställdhetskonsult vid Stockholms universitet och med sina publikationer om sextrakasserier – på svenska, danska, engelska och japanska – något av en föregångare till #MeToo. Jag har följt henne i media under årens lopp, men inte kommit mig för att läsa något av henne. Nu ska det bli av!
Som ledare och chef kan Du ta hjälp av den så kallade sextrakasseritrappan som är definierad av Ninni Hagman, före detta jämställdhetskonsult. Här får Du konkreta exempel på olika former av oacceptabelt beteende som kan drabba alla arbetsplatser:
* Komplimanger – när de ges i stället för ett professionellt bemötande.
* Tafsa utan att röra – att t ex stirra på könsdelar.
* Den vänliga klappen – direkt och ovälkommen beröring, till synes oskyldigt men kan vara kränkande.
* På-gränsen-tafsande –att råka stryka sig mot någon i kopieringsrummet eller plocka bort hårstrån från någons bröst.
* Tafsande och andra övergrepp –sexuella ord och handlingar som är uppenbart kränkande.
* Det yttersta hotet –om personen inte får som han/hon vill kommer den utsatta inte att få högre lön eller befordran.
Dr Mouna har medverkat som tevedoktor och nu senast också i Let’s dance och är en stark förespråkare av friskvård och åtgärder kring förebyggandet av sjukdomar. Hon framhåller musikens betydelse för välbefinnandet och hur musik boostar hjärnan både kemiskt och anatomiskt. Musik har både psykiska och fysiska fördelar för hälsan, säger hon, då det sänker stresshormonet kortisol och sänker blodtrycket. Musik frigör dopamin och aktiverar områden i hjärnan som är involverade i tänkande, rörelse, uppmärksamhet, inlärning och minne. Hon påpekar också hur välgörande det inte bara är att lyssna på musik, utan också att själv sjunga eller spela och framför allt tillsammans med andra, då bondinghormonetoxytocin frigörs. Själv har hon gått musikgymnasium, sjunger i kör och har sjungit med självaste Pavarotti.
Om det ska vara välgörande att lyssna på musik hänger naturligtvis samman med att det är musik man gillar. Jag bjöds en gång på bilskjuts sådär en fyrtio mil, men chaufförens uppfattning om vad som var underhållande musik var en helt annan än min. Det blev en fem timmar till något som lät som en och samma låt med ljudlig karavanmusik och gälla kvinnoröster. I tandläkarens väntrum senast var det däremot svagt plingande toner långt borta, väldigt behagligt och nästan suggestivt; kanske var det tai chi-musik.
Jag var väldigt privilegierad med att i yngre tonåren bo 1 km från Högbo Bruk, som somrarna 1964-1967 var en popmetropol om vilken man brukar säga att alla var där utom Beatles och Stones. Det var naturligtvis en överdrift, men Cliff Richard, The Who, Spencer Davis, Manfred Mann och Jimi Hendrix var bara några av artisterna… Om dessa somrar och artister har jag skrivit här.
Dagens skolbarn har många instrument att välja mellan om de vill musicera, men när jag växte upp var det enklare: piano eller blockflöjt. Jag spelade piano i klass 1-6 – fem år för vår pensionerade kantor och ett för den ordinarie – och det var roligt att få lära sig kända melodier och har faktiskt varit en glädje för livet. När jag spelade höll också Pappa mig sällskap på fiol och det är fina minnen. Piano var dock inget instrument jag skulle ha valt om jag haft alternativ: Jag var mera elorgel… som Alan Price… eller tenorsax… som Clarence Clemons… Det skulle vara feeling och höras! En produkt av min tid…
Sjöng gjorde jag i kyrkokören när mina föräldrar i brist på barnvakt tog med mig dit och det var jättekul. Ett kortare tag var jag också med i ungdomskören men var nog inte tillräckligt… ungdomlig – eller saknade ungdomligt oförstånd. 😏 I Uppsala var jag 1971 med i GH-kören, Gästrike-Hälsinge nationskör, men det var ett tungt år och särskilt mycket bondinghormon frigjordes inte…
Dr Alban valde bort medicinen för musiken men om orsaken var vetenskaplig tror jag inte. Hur som helst har han kanske haft roligare än att titta i folks munnar. Efter att ha varit verksam ett par år som tandläkare i Uppsala fick hans sidosyssla som DJ ta över och genom Denniz Pop utgav han 1990 Hello Africa…
Dr Alban och President Zelenskyj i Kyjiv, Ukraina, 2020.
Stacy gick inget vidare men med Dr Alban är det stabilt!
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.