Barnkalaset

Etiketter

Barnkalaset Högbo Bruk, Kristi Himmelsfärdsdagen

Kristi Himmelsfärdsdagen eller Helgetorsdag kallas också ibland Kristi flygare eller Flygaredagen. Jag är tämligen sekulär och skulle väl snarast beskriva mig som kulturkristen, men kan inte hjälpa att jag tycker att Kristi flygare eller Flygaredagen låter vanvördigt. En himmelsfärd är väl i Jösse namn ingen flygtur! Min farfar begravdes en Kristi Himmelsfärdsdag, den 19 maj 1955. Jag har alltid tyckt att det var ett fint och passande avslut på ett liv som kyrkvärd och i kyrkofullmäktige.

Traditionellt har Kristi Himmelsfärdsdagen förknippats med många företeelser: Första sommardagen, dagen för betessläpp, dagen då allt ska vara sått, första metardagen, gökottedagen – och som grädde på moset Folknykterhetens dag. Är det för att det inte ska gå så vilt till på gökottan? Någon sommar har vi inte märkt av än, betessläpp hade vi sista gången 2017, väderleken får avgöra när det går att så och metet ombesörjer sönerna helhjärtat. Gökotta med eller utan onykterhet känns som väldigt långt borta…

En tradition på Högbo Bruk sedan ett tiotal år är Barnkalaset, med en uppsjö av aktiviteter för både små och större barn. Tidvis är det halvmilslånga bilköer dit och med tusentals barn på plats blir det köer till alla aktiviteter så det går givetvis inte att hinna med allt som erbjuds. Vi kunde i år bidra med sju barn – sex barnbarn och en barnbarnskompis – och de flesta valde att prioritera äventyrsbana och kanotpaddling. Vädret såg ut att kunna bli lite hur som helst, men det kom bara en skur vid 14-tiden, vilket ju är tacksamt för både barn och inte minst alla fantastiska arrangörer. En stor eloge till dem!

---

Så blev det Mors dag, som i år sammanföll med ena sonens födelsedag, vilket renderade i prinsesstårta till hans och alla församlade mödrars ära. Jag som åldermor förärades en t-shirt med Farmor/Mormor tryckt på flera språk och en vacker Mors dags-plantering med kort. 💝
Så storstilat har jag inte uppmärksammats en Mors dag sedan barnen försvann till främmande orter alltför långt borta…

Dans

Etiketter

Eric Saade, Katja Luján, Let's Dance

Jag måste erkänna att jag alltid varit barnsligt förtjust i Let’s Dance, trots att jag själv inte dansat mycket annat än shake… När jag kom till Uppsala som 18-åring bodde jag granne med en dansstudio på Luthagen där det hölls kurser i jazzdans och jag tittade in och trånade, men tyckte inte att jag kunde ta mig tid med något dansande fast det kliade i fötterna…

Finalen av Let’s Dance gick av stapeln i lördags – och vilken uppvisning det blev! Det stod mellan två skåningar, den 175 cm korte (nåja…) Eric Saade från Helsingborg med rötter i Libanon och den 188 cm långe Filip Dikmen från Landskrona med rötter i Turkiet.

Båda två var högst värdiga att stå i finalen: rytmiska och viljestarka pedanter med sinne för detaljer. Sedan kom det naturligtvis också an på det konstnärliga framförandet, vilket i mångt och mycket blir ett subjektivt tyckande. Efter juryns bedömning stod det jämnt mellan de båda, men efter folkets röstande var det Eric som tog hem glasskon. Eric Saade har ju i likhet med Benjamin Ingrosso gått hem i de breda lagren, sympatiska killar som de är, så Eric fick säkert många röster bara på det.

Vilket finalnummer sedan! Och vilken koreograf hon är, Katja Luján!
Och att höra omdömet från juryns ordförande Tony Irving på Swenglish är – upplyftande… 😊

Alla medverkande pratar om den ”dansbubbla” de lever i under dessa veckor eller månader och beskriver den vänskap de får under så extrema omständigheter. Båda finalisterna hade tydligen från första början utvecklat denna vänskap och samhörighet med varandra – och inte minst med sina professionella danspartners och koreografer.

Själv kan jag känna ett styng av avund att jag aldrig lärde mig dansa jive medan jag ännu hade knän som gick med på att pulsera… 😏

Farmor

Etiketter

Fogelsta gård Årsunda, Plaanska gården Högbo Bruk

Plaanska gården hade uppförts som en herrgårdsfilial till Gamla Herrgården för Daniel Plaan 1762, men när tidens tand gjort sitt blev villan bostad för Högbo Bruks anställda.
Den revs när Tord Magnusson – farfarsfar till namnen gift med Prinsessan Christina – 1920 lät uppföra Nya Herrgården på samma plats och i liknande stil.

Farmors föräldrar flyttade in i Plaanska gården hösten 1871 när fadern tillträtt som inspektor vid Högbo Bruk, och där föddes Farmor Georgina, Gina kallad, i december samma år. Hennes bror Oscar (I) föddes där 1873 och dog 1877, systern Alma anlände 1876 och brodern Oscar (II) 1878.

Familjefadern, Inspektor Georg Henrik Carlson, 1840-1899, var en stadig bit…

Oscar (I), av Farmor kallad ”Oscar den Förste”, 1873-1877, och Farmor Gina född 1871.

Gustafva Svanström & G. H. Carlson med barnen Alma född 1876, Farmor Gina född 1871 och Oscar (II), ”Oscar den Andre”, född 1878.
Husfadern verkar måttligt road att behöva fotograferas…

Hösten1878 flyttade familjen till Fänja i Årsunda, där fadern fått möjlighet att arrendera Fogelsta gård.

Beskrivning av Fogelsta vid bouppteckning efter Wilhelm Fogelmarck 1893:
—”Å egendomen finnes boningshus af reverterardt timmer och innehållande 7 rum och kök på nedre botten samt 4 vindsrum, ladugård af slaggtegel rymmande 4 oxar och 68 kor samt med uppkörsbro till en foderskulle, stall af timmer rymmande 18 hästar och trösklada, redskapslider, bodar, källare, magasin af timmer, locomobilhus af resvirke, våghus af resvirke, klensmedja af timmer, bagarstuga, 5 arbetarbostäder (Löfs, Lassas, Hagas och Träffs) rymmande 11 familjer samt dertill hörande uthusbyggnader och källare, varande alla tak belagda med spån utom mangårdsbyggnaden som har tegeltak. Samtliga byggnader äro försäkrade i Gestriklands brandstodsbolag för 48.310 kronor.”
1899 arbetade där 16 drängar.

Under Fogelstatiden kom det fem syskon till… På Farmors 10-årsdag 1881 föddes Hanna, som tyvärr dog på Juldagen sju år senare i strypsjuka, difteri, därefter kom Selma 1884, Lydia 1886, Signe 1889 och slutligen Georg, som kallades Göran, 1891, när Farmor var tjugo år.

Farmor Gina född 1871 med brodern Oscar (II) född 1878 och systrarna Alma född 1876, Hanna 1881-1888 och Selma född 1884.
Lydia, Signe och Göran var ännu inte födda...

”Läskamrater i Årsunda 1886”: Farmor Gina står 4:a från höger.

I och med konfirmationen ansågs man vuxen och skulle kunna ta vara på sig själv. Flickors möjlighet till yrkesutbildning på 1880-talet var tämligen begränsad och valet stod i princip mellan att bli lärarinna eller mejerinna. Farmor hade fått passa småsyskon hela uppväxten och valde efter en tid som piga hos Hagelins i Gävle att utbilda sig till mejerinna – men mera om det senare…

Efter faderns död 1899 flyttade modern, Stafva kallad, med de yngsta barnen tillbaka till Plaanska villan, där hon bodde till sin död 1916. Hon och dottern Signe ”hade folk i maten” som det hette, en slags enklare bespisning för de anställda vid bruket som saknade egna familjer.
Gården var då sedan 1885 också trädgårdsmästarbostad, först för Trädgårdsmästare Svensson och från 1914 för Trädgårdsmästare Sporre, och kallades i folkmun ”Trädgårds”, nästan som ett gårdsnamn.
Fotat från Gamla Herrgården med Plaanberget i bakgrunden.

Någon gång kanske jag kan fixa till de äldsta fotona lite bättre… 🤔
Kan någon rekommendera ett bra redigeringsprogram för ändamålet…?

Råneå

Etiketter

cykelsemester, det enkla livet, Råneå, tältsemester

Det var några år innan jag kom till världen som Råneåvasen kom in i huset. Mina föräldrar var nygifta och på gården bodde också mina farföräldrar, min farbror och min gammelfaster.

Två unga systrar från Råneå, Ruth och Eva, var på tältsemester med cykel och strax före midsommar – en svinkall sådan! – nådde de Högbo. Här på gården dök flickorna upp blåfrusna och undrade om de fick bädda ner sig i höet på skullen, där de försågs med hemsydda hästtäcken och en gammal björnfäll. 🐻Där mådde de säkert kungligt!

De bjöds naturligtvis på mat och fick möjlighet att tvätta sig i brystun och var oändligt tacksamma. Vad jag förstått var deras vistelse ett trevligt avbrott också i vardagslunken här på gården, i synnerhet som vädret inte tillät något midsommarfirande utomhus. Mamma, som var en väldigt pratsam natur, berättade sedan om Ruth och Eva som om de varit gamla bekanta… 😂

Gästbok var populärt på den tiden…

En tid därefter skickade systrarna som tack en vas med Råneå kyrka – och den kommer till heders än idag.

Råneåvasen väntar på att liljekonvaljerna ska slå ut…

Ninni

Etiketter

jämställdhetskonsult, Sextrakasseritrappan

Jag minns väl hennes stora matsalsbord med kungsblå frottéduk och silverfärgad kandelaber, som var det första vi såg när vi klev innanför dörren. Tufft och elegant på samma gång – och ursnyggt! En dag efter lektionen hade hon överraskande bjudit hem oss allihopa till villan, vi stuvade in oss i de bilar som fanns tillgängliga och framkomna väntade redan två långpannor Jansson. Tre välartade skolbarn kom och hälsade på oss och vi presenterades för hennes stilige man i flygaruniform. Det var nästan som på film.

Hon var alltid elegant och välklädd, en Audrey Hepburn-version i midtrettis, i kontrast till oss andra tio-femton år yngre oftast jeans- och tröjklädda. En dag frågade docenten, som var ett år äldre än hon, vad en talare bör tänka på. Hon påpekade att klädseln inte skulle vara så uppseendeväckande att den tog fokus från vad som förmedlades, men att t ex en klatschig slips kan vara trevligt. Därefter dök docenten varje dag upp iförd olika slipsar och sträckte menande på halsen. Av hennes ansiktsuttryck kunde man ana att hon var besvärad – eller i alla fall förvånad.

Under hennes vänligt svala yta dolde sig en hängiven feminist, hon blev jämställdhetskonsult vid Stockholms universitet och med sina publikationer om sextrakasserier – på svenska, danska, engelska och japanska – något av en föregångare till #MeToo. Jag har följt henne i media under årens lopp, men inte kommit mig för att läsa något av henne. Nu ska det bli av!

Som ledare och chef kan Du ta hjälp av den så kallade sextrakasseritrappan som är definierad av Ninni Hagman, före detta jämställdhetskonsult. Här får Du konkreta exempel på olika former av oacceptabelt beteende som kan drabba alla arbetsplatser:

* Komplimanger – när de ges i stället för ett professionellt bemötande.

* Tafsa utan att röra – att t ex stirra på könsdelar.

* Den vänliga klappen – direkt och ovälkommen beröring, till synes oskyldigt men kan vara kränkande.

* På-gränsen-tafsande – att råka stryka sig mot någon i kopieringsrummet eller plocka bort hårstrån från någons bröst.

* Tafsande och andra övergrepp – sexuella ord och handlingar som är uppenbart kränkande.

* Det yttersta hotet – om personen inte får som han/hon vill kommer den utsatta inte att få högre lön eller befordran.

The hidden danger : sexual harassment at work : a guide for managers in the police / Ninni Hagman ; [translation: Deane Goltermann]. Stockholm: Polishögskolan, 1995.

Musik

Etiketter

Dr Alban, Dr Mouna, friskvård, musik

Dr Mouna inför programmet ”Sommar” 2018.

Dr Mouna har medverkat som tevedoktor och nu senast också i Let’s dance och är en stark förespråkare av friskvård och åtgärder kring förebyggandet av sjukdomar. Hon framhåller musikens betydelse för välbefinnandet och hur musik boostar hjärnan både kemiskt och anatomiskt. Musik har både psykiska och fysiska fördelar för hälsan, säger hon, då det sänker stresshormonet kortisol och sänker blodtrycket. Musik frigör dopamin och aktiverar områden i hjärnan som är involverade i tänkande, rörelse, uppmärksamhet, inlärning och minne. Hon påpekar också hur välgörande det inte bara är att lyssna på musik, utan också att själv sjunga eller spela och framför allt tillsammans med andra, då bondinghormonet oxytocin frigörs. Själv har hon gått musikgymnasium, sjunger i kör och har sjungit med självaste Pavarotti.

Om det ska vara välgörande att lyssna på musik hänger naturligtvis samman med att det är musik man gillar. Jag bjöds en gång på bilskjuts sådär en fyrtio mil, men chaufförens uppfattning om vad som var underhållande musik var en helt annan än min. Det blev en fem timmar till något som lät som en och samma låt med ljudlig karavanmusik och gälla kvinnoröster.
I tandläkarens väntrum senast var det däremot svagt plingande toner långt borta, väldigt behagligt och nästan suggestivt; kanske var det tai chi-musik.

Jag var väldigt privilegierad med att i yngre tonåren bo 1 km från Högbo Bruk, som somrarna 1964-1967 var en popmetropol om vilken man brukar säga att alla var där utom Beatles och Stones. Det var naturligtvis en överdrift, men Cliff Richard, The Who, Spencer Davis, Manfred Mann och Jimi Hendrix var bara några av artisterna… Om dessa somrar och artister har jag skrivit här.

Dagens skolbarn har många instrument att välja mellan om de vill musicera, men när jag växte upp var det enklare: piano eller blockflöjt. Jag spelade piano i klass 1-6 – fem år för vår pensionerade kantor och ett för den ordinarie – och det var roligt att få lära sig kända melodier och har faktiskt varit en glädje för livet. När jag spelade höll också Pappa mig sällskap på fiol och det är fina minnen. Piano var dock inget instrument jag skulle ha valt om jag haft alternativ: Jag var mera elorgel… som Alan Price… eller tenorsax… som Clarence Clemons… Det skulle vara feeling och höras! En produkt av min tid…

Sjöng gjorde jag i kyrkokören när mina föräldrar i brist på barnvakt tog med mig dit och det var jättekul. Ett kortare tag var jag också med i ungdomskören men var nog inte tillräckligt… ungdomlig – eller saknade ungdomligt oförstånd. 😏 I Uppsala var jag 1971 med i GH-kören, Gästrike-Hälsinge nationskör, men det var ett tungt år och särskilt mycket bondinghormon frigjordes inte…

Dr Alban valde bort medicinen för musiken men om orsaken var vetenskaplig tror jag inte. Hur som helst har han kanske haft roligare än att titta i folks munnar. Efter att ha varit verksam ett par år som tandläkare i Uppsala fick hans sidosyssla som DJ ta över och genom Denniz Pop utgav han 1990 Hello Africa…

Dr Alban och President Zelenskyj i Kyjiv, Ukraina, 2020.

Stacy gick inget vidare men med Dr Alban är det stabilt!