Etiketter

, ,

Jag måste erkänna att jag alltid varit barnsligt förtjust i Let’s Dance, trots att jag själv inte dansat mycket annat än shake… När jag kom till Uppsala som 18-åring bodde jag granne med en dansstudio på Luthagen där det hölls kurser i jazzdans och jag tittade in och trånade, men tyckte inte att jag kunde ta mig tid med något dansande fast det kliade i fötterna…

Finalen av Let’s Dance gick av stapeln i lördags – och vilken uppvisning det blev! Det stod mellan två skåningar, den 175 cm korte (nåja…) Eric Saade från Helsingborg med rötter i Libanon och den 188 cm långe Filip Dikmen från Landskrona med rötter i Turkiet.

Båda två var högst värdiga att stå i finalen: rytmiska och viljestarka pedanter med sinne för detaljer. Sedan kom det naturligtvis också an på det konstnärliga framförandet, vilket i mångt och mycket blir ett subjektivt tyckande. Efter juryns bedömning stod det jämnt mellan de båda, men efter folkets röstande var det Eric som tog hem glasskon. Eric Saade har ju i likhet med Benjamin Ingrosso gått hem i de breda lagren, sympatiska killar som de är, så Eric fick säkert många röster bara på det.

Vilket finalnummer sedan! Och vilken koreograf hon är, Katja Luján!
Och att höra omdömet från juryns ordförande Tony Irving på Swenglish är – upplyftande… 😊

Alla medverkande pratar om den ”dansbubbla” de lever i under dessa veckor eller månader och beskriver den vänskap de får under så extrema omständigheter. Båda finalisterna hade tydligen från första början utvecklat denna vänskap och samhörighet med varandra – och inte minst med sina professionella danspartners och koreografer.

Själv kan jag känna ett styng av avund att jag aldrig lärde mig dansa jive medan jag ännu hade knän som gick med på att pulsera… 😏