Etiketter

, , ,

En väninna förfasade sig för ett par veckor sedan över att det var så ovårdat på kyrkogården. Hon hade varit där och jobbat i flera timmar med medhavd utrustning och klippt på både de egna gravarna och angränsande.

Tämligen förvånad blev jag därför då jag i veckan fick ett brev från pastoratet, att en grav som jag för en femton år sedan – för att rädda – adopterat med grundskötsel… är i behov av mera omsorg! Vad hade hänt? Vad var det jag betalade för?

Redan när jag övertog gravrätten var graven väl över 100 år, gamle gravägaren – inspektorens en dotterson – hade dött och stenen var på väg mot stenkrossen. Det är inte någon unik eller påkostad sten, men kulturminnena här är ytterst få och det städas… friskt…

Samtidigt som jag häpen försökte ta in vad som menades, hörde väninnan av sig igen, att nu… nu var det minsann ordning och reda på kyrkogården igen! Ingenting stämde, så när jag berättade om brevet gick hon och fotade min ovårdade grav, som såg ut så här:

Inspektor G. H. Carlson var Högbo Bruks siste inspektor och dog redan 1899, vilket borde göra graven gott och väl kvalificerad som kulturgrav… Kanske var det det kyrkogårdsarbetarna tog för givet att den var…?

Det roterade skapligt bakom pannbenet när jag fick bilden… Jag ringde upp pastoratet för att få ett klargörande och fick då veta att kyrkogårdsarbetarna gjort fel och ansat graven fast jag inte hade någon grundskötsel!? Hur länge jag betalat för en grundskötsel jag inte varit noterad för och fått gick inte att se, då datasystemet bytts ut…
– Vad hade jag för det? som mannen brukar säga.

Vi, några av inspektorens efterkommande, pratade vid övertagandet av gravrätten om att gå ihop om grundskötseln, som en slags förening. Tanken på att ta kontakt med alla när och fjärran kändes dock alltför omständlig, så jag tog på mig att stå för kostnaden tills graven blev en kulturgrav, vilket jag var övertygad om inte kunde dröja länge…