Dagen för julfesten slutar alla jobba någon timme tidigare för att hinna pynta i köket och åka hem och byta. Den konstgjorda julgranen, som förvaras färdigklädd i bastun när det inte är säsong, tronar i ena kökshörnet.
Två långbord dukas med plats för sexton personer vid varje. Vd:n är generös och flera småbord dignar under allsköns cateringprodukter levererade av Sten Sture: ett bord med kallskuret, ett bord med varmrätter, ett bord med efterrätter och flera backar med öl och olika sorters dryckjom till nubbar. Dofterna av Janssons frestelse och köttbullar sprider sig snart förföriskt över hela arbetsplatsen och värmeljus pryder minsta vrå i den hårt datoriserade miljön.
”Lokalnyheterna är hemma och intervjuar Belinda så jag är lite sen”, säger Kaj sprickfärdig av stolthet, viftar menande med handen och går genast fram och slår på spelaren. Naturligtvis blir det det band Kaj själv iordningställt och som de lyssnat till åtskilliga timmar under hösten, där låtarna är olika liveversioner av ”Don’t you ever leave me” med Hanoi Rocks. Med blekt hår, sminkning och styling à la idolen Michael Monroe, står Kaj inte heller honom utseendemässigt långt efter.
Kaj kranar upp glögg i ett glas, vänder sig strålande mot alla och höjer glaset:
”Belinda ska komma och hämta mig senare, så då får ni träffa henne!”
Ingen vill naturligtvis missa en skönhetsmiss!
🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅 🔅
Stycket här ovan är från dagboksnovellen ”Miss-lycka”, början på sista dagen.
Av novellens slut gjordes transformationer.
På grund av textens längd och innehåll delades den in i fyra stycken, som transformerades var för sig, första och sista stycket i Text Weaver och mittenstyckena i Text Mixer.
Transformationerna publicerades som separata diktfragment på Twitter:
“Lucia” 1(4): Alla som sveper nubben kommenterar snabbt förhållandet Nubbevisan borde sitta Hej bordsgrannar och tomtegubbar! förklarar ostadiga utanför#bloggskrift#uppg6
”Lucia” 2(4): Hennes man var oartig, som han kom från Norrland Hennes man var från Norrland, men menar han kom från Norrland Hans gode vän väntade på en madrass i farstun när han kom från Norrland#bloggskrift#uppg6
”Lucia” 3(4): Framgångar och mascara rinner utför kinderna och mascara rinner utför framgångar Hon redogör med grumlig blick för kinderna som rinner utför plutar vd:n djupt i ögonen och somnar djupt i ögonen#bloggskrift#uppg6
Han gick långsamt över den gamla korkmattan och snubblade i den uppsparkade skarven. Det var en av hans sämre dagar igen. Hälsan hade raserats på flera plan de senaste åren och åkomma lagts till åkomma. ”I huvudsak av psykosomatisk art”, hade läkaren sagt och frågat om hans familj och förhållandet till de som stod honom nära. Frågan hade varit ytlig och slentrianmässig, som om hon var rädd för svaret, som om hon förstod att hon rörde i en varböld.
Nära? Han kunde inte svara. Det var omöjligt att svara. Han kunde inte förmå sig att berätta att den som borde stå honom närmast stal från honom varje gång hon hälsade på. Sådant berättade man inte. Förutom sorgen att ha förlorat sonen med alla kära minnen, hade hans livsverk reducerats till att ha närt en tjuv. Tack och lov var det inte så ofta hon kom längre, högst en gång i halvåret, sedan allt av värde redan var borta, men hon skulle komma nu igen och han mådde fruktansvärt dåligt.
”Kan man välja bort sitt styvbarn?” tänkte han högt.
Numera hade han bara sin ensamhet och sin farfars väl tummade postilla. När han smekte den nötta skinnpärmen njöt han och log för sig själv. På söndagsmorgnarna rakade han sig omsorgsfullt, tog på sig vitskjortan och satte sig högtidligt tillrätta vid köksbordet, rak i ryggen, och läste dagens evangelium på gammalsvenska. Det var inte för att han var särskilt religiös, utan för att det klingade så vackert och för att det var den allra sista spillra av något vackert i hans liv. Då andades han, riktig djupandning, annars glömde han ofta bort att andas nu för tiden. Det fanns liksom ingen anledning.
Det var en tid då han försökte tala med henne om hennes intressen och hålla henne uppdaterad om det som intresserade honom. Smärtsamt hade han vaknat till insikt då hon respektlöst hånat honom inför alla människor. Sedan dess hade de inte någon annan kontakt än då hon kom och rotade igenom hans skåp och lådor och plockade ifrån honom hans liv. Hur kunde hon?! Allt skulle ju bli hennes en dag!
Det hade märkts tidigt att hon saknade känsla för vad som var rätt och fel. Hon kom hem med cyklar och sportartiklar, hävdade bestämt att hon fått dem och vägrade tala om från vem. Förtvivlad hade han sett paviljongen förvandlas till ett upplag med stöldgods och hotat med att gå till polisen om hon inte lämnade tillbaka det. Hon var hatisk och tyckte han var en riktig typ som kunde tänka sig att ange henne och tog inte till sig några som helst förmaningar.
När hon fått sommarjobb i en affär plockade hon med sig varor därifrån, påstod fräckt att det var sådant som blivit över när han frågade, men arbetsgivarens privatspanare hade henne under uppsikt. Oresonlig höll hon kommers från hans hus, poliser dök upp, han fick utstå husrannsakan och därpå följande rättegång, han drogs i smutsen fram och tillbaka och måste gömma sig för omvärlden. Han hade förlorat sitt goda rykte och var utskämd, men henne rörde det hela inte i ryggen.
Varje gång hon förvarnade att hon skulle komma kräktes han och tog Valium. När hon åkt och han synat vad som var försvunnet blev han sängliggande i flera veckor. Hon förnekade alltid att hon visste vart sakerna tagit vägen och visade aldrig någon ånger. Tvärtom. När hans älskade mors silverborste med hennes monogram ovanpå försvunnit, pekade hon triumferande på en gammal borste han fått av grannen:
”Du har ju den här!”
Så dök hon då upp igen för ett par timmar, då hon hela tiden pratade med folk i mobilen eller knäppte på den.
”Nu åker jag!” sa hon plötsligt och när hon fjantkramades såg han postillan sticka upp ur hennes plastväska. Hjärtat sviktade och han vacklade till. Från djupet av sitt inre skrek han allt vad han orkade, men det hördes inte ett ljud, inte ett pip kom från hans vidöppna mun. Han visste att han aldrig skulle orka träffa henne igen och uppbådade all sin kraft för att få något som liknade en mänsklig reaktion. Desperat ställde han sig i hennes väg så hon tvingades möta hans blick och sa lugnt och övertygande:
”Kommer du tillbaka hit igen så går jag i sjön.”
Hon ruskade på huvudet, gjorde en grimas och slängde sig skrattande i bilen:
”Whatever!”
___________________________________________________________________________________________
”Jag hade varit i skogen hela vintern, som jag varit hela livet. Där kan det gå flera veckor då jag inte ser en människa, eftersom det vintertid bara går att ta sig dit med traktor eller snöskoter. Nu på gamla dagar har det mest blivit att jag sågat husbehovsved. Vi bor hela storfamiljen i ett gammalt vedeldat hus och veden har blivit mitt sätt att bidra. Barnen har mera än fullt upp med barnbarnen, kreaturen och det löpande arbetet.
Framåt mars, när det började töa och blev mera framkomligt, dök ungdomsledaren som vanligt upp i sin jeap. Långsamt åkte han fram och tillbaka och spejade, flera gånger om dagen. Det verkar som han aldrig har något som behöver uträttas och inte tar han sig för med något heller. En dag stannade han till och vevade ned fönstret, flinade tillgjort och undrade småskrattande hur gammal jag egentligen var nu och hur det gick med veden. Det märktes tydligt att han tyckte att jag var löjlig och imbecill, någon man skrattar åt, men det var inget jag fäste mig vid.
Så fick jag influensan, jag som annars aldrig var sjuk, och blev liggande i flera veckor. Jag hade sågat hela årsbehovet, 50 kubikmeter, och det skulle inte vara några problem att hinna få hem det innan tjällossningen. Därför var jag inte speciellt orolig, utan såg tiden an och vilade ut.
Första veckan i april kopplade jag skogsvagnen efter traktorn och gav mig iväg för att börja köra hem veden. När jag kommit några kilometer längs skogsvägen mötte jag ungdomsledaren i jeapen, som efter den hade en rågad släpkärra med ved. ‘Vem i hela friden är det som försett honom med ved?’ tänkte jag förvånad, för jag förstod ju att han inte sågat själv.
Framme vid mitt upplag fanns bara en femtedel kvar, tio kubikmeter. Benen vek sig under mig och jag satt i snön och grät som ett barn tills jag var stel av kyla. Det var redan april och då måste årsbehovet kapas, klyvas och travas på tork, så någon tid eller ork att såga ny ved fanns inte. Det tog flera veckor innan jag förmådde förklara för familjen att det skulle bli en kall vinter.
Det blev en kall vinter och vi trängde ihop oss, stängde av halva huset och levde som packade sillar. När vi kom till januari måste vi sova fullt påklädda och i februari tog veden slut. Det värsta var att barnbarnen blev sjuka och kom långt efter i skolan. De måste sedan krångla och läsa ikapp hela sommaren och var olyckliga för det, men vi vuxna var bara oerhört lyckliga att vi hade lyckats hålla dem vid liv.”
Edith Södergran (1892-1923) debuterade 24 år gammal 1916 med diktsamlingen Dikter, där ”Det främmande trädet” ingick:
Det främmande trädet står med granna frukter,
det främmande trädet står med purpurhängen
på en solig sluttning och viskar sakta:
Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska,
jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.
Lägg dina fingrar på min bark och jag skall
hölja dina lemmar med höstens härlighet.
Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda,
jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena…
Kom, kom, du bleka, du blodbegärande,
du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig,
där skall du möta österländska ögon,
de fråga aldrig, de vila i vemod…
Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.
Uppgiften var att göra en transformation av dikten, där jag valde att använda textmixer:
dig vägen solig
sluttning
och
visa dina fingrar
på min bark och visa dig
vägen
kan finna allene
dotter,
du gyllena…
Kom,
kom, kom, kommer och visa
dig
varifrån lyckan kom, kommer
och
viskar
sakta:
Kom, kom, kom, kom, kommer och visa dig varifrån, dit där ingen som ingen solig
sluttning och visa dig varifrån, dit där ingen som
ingen solig sluttning och jag skall säga dig varifrån,
dit där ingen solig sluttning och
varifrån, dit
där ingen
på en solig sluttning och viskar
sakta:
Kom, kom,
kom,
kom,
kom,
kom, kom,
kom, kom,
kommer och varifrån lyckliga, du skogens vandrerska, du skall visa
dig
var
👁 👁
Efter transformationen återstår fragment av den ursprungliga texten. Rytmen är bruten och det går inte att identifiera vilken originaldikten är. Upprepandet i originalets början, ”det främmande trädet”, återfinns ingenstans i transformationen och inte heller det typiska ”purpurhängen”, ”blodbegärande” och ”österländska ögon”.
Den nya dikten har andra kvaliteter med lockande och gäckande ”kom”, som upprepas 17 gånger mot sex gånger i originaldikten. I den nya versionen upprepas också som ett suggestivt mantra ”ingen som ingen solig sluttning”, ”ingen solig sluttning” och ”ingen på en solig sluttning”.
Originalets ”jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går” blir i den mixade texten ”kom, kom, kom, kommer och visa dig varifrån lyckan kom, kommer…”. Båda texterna tar fasta på det mystiska, men originaldikten är lugnande med sina böljande daktyler ”vandrerska” och ”lyssnerska” och presenterar till skillnad från den nya texten en tröstande lösning till lyckosökandet i slutraden: ”Du ska leva fjärran från ditt hem och vara lycklig”. Budskapen är därmed olika och därför blir också känslan i den nya dikten en annan.
Alla är en produkt av sin tid och om Edith Södergran levat idag hade hennes dikt sannolikt sett annorlunda ut. Steget är dock långt till den mixade versionen, som jag inte tror hade kunnat vara ett verk av henne.
Dunderkur, eller dundermedicin, syftade ursprungligen på den dekokt den fältskärskunnige bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Dunder våren 1735 gav en patient i Valbo i samband med en svår skjutolycka, då patienten mirakulöst tillfrisknade och levde i ytterligare tjugoett år. Uttrycket tros ha uppkommit vid Karolinska Institutet eller Karolinska Universitetssjukhuset, där det medicinska fenomenet under många år studerades i anatomiundervisningen. Betydelsen har sedan kommit att breddas och används nu om kraftfullt verksamma preparat över huvud taget och även om verksamma metoder.
Dekokten innehöll antagligen Dianthus deltoides, ängs- eller backnejlika. Örtens kraftfulla verkan är känd från Johannes Franckenius (1638) och Johannes Palmberg (1684) under namnet dundernejlika och användes ofta inom Erich Dunders specialområde. I Swenske Örtekrantz (1684), som var den läkarbok Erich Dunder använde sig av, beskrivs ”Des Krafft och Nyttigheter” och särskilt två punkter är intressanta: ”8. Stööter man heela örten grön/ och binder på/ ther Been eller andra splitter äro blifne i Sår/ dragher uth dem 9. Distillerar man Watn aff the Wilde Negliker och dricker offta een Bägare/ thet drifver Sand och Grus wäldeligen”.
Ängs- eller backnejlika, Dianthus deltoides eller Dianthus cacsius, i Swenske Örtekranz bekant under namnet – dundernejlika.
Den ”liufliga” dundernejlikan inspirerade också Erich Dunder till hans efternamn.
1718 gifte han sig med Maria Boman (1696-1762) från Gubbo, Film och av deras barn uppnådde fem söner och två döttrar vuxen ålder.
Sonen Anders Dunderberg (1732-1818), bosatt i Ockelbo, och sonsonen Lars Dunderberg (1759-1841), bosatt i Söderala, var båda bergsgevaldiger och kolmätare. Anders var också ”namnkunnig för sin Läkare-åtgärd” och Lars ”känd som lycklig Läkare wid åtskilliga yttre åkommor”.
Det är som fältskär Erich Dunder är hågkommen. Genom Peder Almenius’ berättelse om ”Skruf-Jöns i Valbo” (se nedan) framgår uppkomsten av begreppet dunderkur.
En dag år 1786 sutto hos länets ordinarie lantmätare, direktören herr Fred. August Rehausen på Backa gård i Valbo, samlade några av Valbo sockens pampar under den tiden. Dessa voro bland andra riksdagsmannen Anders Pehrsson i Överhärde (född den 3 februari 1734 och död den 3 januari 1805), nämndemannen Per Andersson i Överhärde (född den 4 maj 1735 och död den 19 oktober 1801), kyrkovärden Eric Bengtson i Allmänninge (född den 9 februari 1724 och död den 7 oktober 1799) samt bonden Olof Jönsson i Överhärde (född den 12 november 1730 och död den 10 augusti 1804). Samtalet rörde väl sig om dåvarande kommunala angelägenheter, men övergick så småningom till sjukdomar och deras botande. I Rehausens ägo hade kommit en bok som tillhört bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Ersson Dunder på Dunderbo. Dunder var en man, ”hvilken med stor dristighet och tilltagsenhet hade i likhet med Fältskärer praktiserat att förbinda och läka sår”. Talet kom så in på Jöns Larsson eller ”Skruf-Jöns” som han kallades. Rehausen förevisade en bakskruv av den bössa, varmed ett skott avlossats och som satt sig i pannan på Jöns Larsson samt omtalade händelsen som han hört den av Jöns Larsson själv. Rehausens biträde, Olof Insulander, före detta kronofogde i Gästrikland, sedermera kommisionslantmätare i Gävleborgs län, beslutade sig för att hos Jöns Larssons änka, Margta i Överhärde (död den 14 november 1792), efterhöra saken. Efter henne och Insulanders uppteckning har följande berättelse om denna ”beundransvärda händelse” sin upprinnelse:
År 1735 den 12 april, under det Jöns och de andra grannarna voro sysselsatta med att reda åkern för vårutsäde, samlades en massa Åkerhöns nära intill dem, då en dräng, som vid åkerbruket biträdde, gick efter en bössa och sköt flera skott miste på dem, hvarigenom de förskingrades och flögo bort, men snart återkommo. Jöns Larsson gick då efter en bössa som han hade förvarad i den så kallade vardagsstugan och som han säkert visste var laddad. Han skyndade åter så fort han kunde och yttrade i förbifarten till bonden Anders Nilsson i Tavlan (född den 4 april 1729): ”Nu ska ni få se en som kan skjuta bättre än drängen.” Kom inom skotthåll, och vid det skottet lossades sågo timmermännen en fågel ligga på marken och en vingskadad flyga. Men även sågo de Jöns Larsson sitta på renen orörlig. Då de trodde att han skulle skjuta ett skott till brydde de sig ej om detta, men då två, tre minuter gått och ej livstecken gavs från honom, så hastade en av dem för att se huru med honom var beskaffat. Då befanns han nästan utan all sans, öfverallt blodig i ansiktet och på kläderna och ett hål öfver pannan snett över näsan, ungefär öfver högra ögat. Drängen som kom till Jöns Larssons undsättning ropade och påkallade de andras hjälp, varvid tvenne av timmermännen kommo till hans hjälp, dessa dels ledde dels buro honom hem, hvarunder blodet ständigt avlopp, hvarefter Jöns Larsson själv utur en vattenspann tvättade det blödande såret till dess blodet så förlupit honom, att ådror på händer och armar syntes mera urhålkade än upphöjde, hvarigenom han föll på golvet så avsvimmad, att alla närvarande trodde det han skulle dö.
Emellertid hade bud avgått till bergsgevaldigern Erich Ersson Dunder på Dunderbo. Men denne man kunde ej komma tillstädes förrän om morgonen dagen därpå, då framuti såret syntes något gulaktigt, liknande en varande ostmassa, hvilket alla trodde var från hjärnan. Dunder försökte trycka tillbaka denna massa, men större delen måste med en sax avklippas. Därefter bad han få se bössan, varmed det olyckliga skottet blifvit gjort. Den befanns vara utan bakskruf och svansskruf. Då yttrade Dunder att densamma förorsakat hålet. Men omöjligen kunde någon af de närvarande föreställa sig att desse skrufvar skulle sitta kvar i hufvudet, utan påstodo att om änskönt skrufvarna vid skottets aflossande skiljt sig från bössan och i ögonblicket, genom bössans studsning varit vållande till såret i pannan, så hade de dock ej kunnat gå in i pannan utan att Larsson blifvit död. Dunder föreställde dem då allvarsamligen att dessa skrufvar voro inne i hufvudet, ja så långt inne, att bakskrufvens spetsige ände, förorsakat en tryckning baktill i hufvudskålen så stor, att den synbart kunde röjas. Dunder lofvade att han skulle taga ur skrufvarna, men Larssons anhöriga nekade till detta och i synnerhet hans hustru. Under den närmaste tiden var Dunder hos Larsson och uttog dagligen små benrester och skötte såret. Larsson var så ansatt av värk och svullnad, att han under fjorton dagars tid var betagen sin syn.
Efter denna tid begynte Larsson tillfriskna och talade snart visligen. Under hela åtta veckors tid kunde han dock ej utföra något arbete. Omkring Jacobsmässotiden (25 juli) begynte en svart fläck visa sig i pannan, som drog sig närmare hålets öppning och efter vad Dunder tidigare förklarat härrörde sig från bakskrufven. Därigenom blefvo alla grannar öfvertygade om att bakskrufven funnes i hufvudet på Larsson. Så vågade den upplysningen lämnas honom att artillerihantlangaren Zachris Drake (född i Överhärde och son till båtsman Drake, men hade han nästan ständig permisson och bodde hos sin mor i Överhärde och hjälpte bönderna) olofligen uttagit Larssons bössa och skjutit med den, och äfven sedan själv laddat densamma på sitt eget sätt med jernhagel och med ovanligt stort mått krut än vanligt och mycket tackjernshagel och satt den på samma ställe han tagit den. Den underrättelse gav Jöns Larsson största anledning att döma det olyckliga skottet helt härrörande från en sådan oförsiktigt handling särdeles med laddning av jernhagel, hvilka i den fuktiga väderleken icke kunnat undgå att blifva rostiga och tillika rostat bössan.
Jöns Larsson, som levde 21 år efter denna händelse, var under denna tid fullt arbetsför, det enda obehag han hade var, att han, då han gick framåtlutad, kände yrsel och dunkning i hufvudet. Han rökte mycket tobak samt kunde vid tillfällen supa så mycket brännvin som någon annan och det utan att blifva rusig, endast blifva litet mera munter än då brännvinet saknades. Wid hans muntra lynne hade det dock roat honom wid flera tillfällen att låta Wärfvare från Gefle undfägna sig med öl och brännvin, då han tryckt hatten ner på högra sidan, snedt över pannan, så att såret därigenom blifvit undangömt, och under välfägnaden han då njutit hade han stundom förklarat sin böjelse för att låta värfva sig till stundom Artilleriet och stundom till Gardet, men när frågan blifvit att han skulle mottaga värfvningspengarna, så hade han fört upp hatten af hålet och bakskrufvarna blivit synliga, widh hvilken åsyn wärfvarne funnit sig i hoppet af god pris bedragne.
Efter åtta dagars sjukdom dog Jöns Larsson den 13 december 1756 och blef den 28 december samma år begrafven. Rehausen på Backa hade utverkat af grannar och anhöriga, att då Jöns Larsson med döden afgått, skulle före begrafningen skedde hans hufvud undersökas af kunnig ”medicus”. Trots hans påsägelser strax efter Larssons död, kunde hans anhöriga icke frångå fördomen utan blef hans kropp begrafven utan undersökning.
Sju år därefter, wid ett tillfälle då Bönderna Lars Ersson och Anders Pehrsson i Öfverhärde och drängen Per Andersson i Taflan woro anmodade att öppna en graf åt ett lik från Överhärde, så träffades vid gräfningen Jöns Larssons grafställe, hvilket de vid denna förrättning icke kunde ihågkomma eller erinra sig. Man sedan de öppnat grafven och voro färdiga att gå därifrån, så observerade bonden Lars Ersson (han var brorson till Jöns Larsson) en dödskalle med den uppkastade jorden med ett hål i pannan, då han genast yttrade till kamraterna:
”Sannerligen är det inte Jöns Larssons grav vi öppnat.” Hvarefter han med en skyffel krossade hufvudskålen och fann både bakskrufven och swansskrufven fästade mellan nu skrofliga ben, hwilka begge skrufvar (af rost mycket förtärda) han tog med sig hem att förvara. Några år därefter begärde Rehausen vid en syneförrättning få se desse skrufvar för att dem i kyrkan förvara, hwilket ock bifölls.
Jöns Larssons efterlämnade maka afled den 14 nov. 1792 och hade överleft sin make i 35 år och elva månader.
Jöns Larssons brorson, Per Härdin, lämnar även ett intyg om denna berättelse, då han var klockare i Hedesunda och då på sitt 77:e år, och slutligen vice landsfiskalen i Uglebo (Ockelbo) S. Brändström, som flera gånger var i tillfälle se och tala wid Jöns Larsson, intygade att han under sitt vistande som länsmans biträde i Valbo ofta betraktade Jöns Larssons hål i pannan strax ofvanför näsan där skrufven satt och att ur samma hål flöt en illaluktande vätska. Detta intyg gällde åren 1753 och 1754. Slutligen lämnas följande: ”Utdrag af Domboken, hållen å Laga Höstetinget med Hille och Wahlbo Tingslag i Oktober månad år 1735.”
Uti denna till detta Ting instämde sak, emellan Jöns Larsson och Hantlangaren Zacharias Ersson Drake, beträffande det, att den förre blifvit blesserad medels en bössas afskjutande, som den senare för hårdt laddat, parterne hafva en sådan förening öfwerenskommit, att Drake betalar halfwa omkostnaderne både uti Fältskärens lön och tidspillan, samt all annan olägenhet som härwid förorsakad blifvit till 30 Daler kopparmynt, samt för det Jöns Larsson uti 8 weckors tid låg hos Fältskären och arbete dymedelst eftersatte; lofwar Drake att wara honom uti weckors tid med arbete behjelplig. Denne Drakes utfästelse skall af honom efterkommas inom år och dag. Förklarar sig Jöns Larsson härmed wara nöjd, så framt dess lofven hålles, i widrig händelse förbehåller han sig Executors handräckning. Enär denne förening uppläses, berättade Krono-Befallningsmannen Albin, att bakskrufven ännu är kvarsittande uti hufvudet på Jöns Larsson, i anseende hwartill Tingsrätten häröfver till undersökning skrida tänkte, men måste först förnimma parterna, hwilka litade på föreningen, sig icke wid tinget hafva infunnit. Rätterligen utdraget af den i Kongl. Maj:ts och Rikets Swea Hofrätts archiv förvarade Dombok; betygar Stockholm d. 16 mars 1807. På Embetets wägnar: E. P. Laurin. Advokat – Fiskal.”
Nutida ”medici” ställa sig väl oförstående inför ett fall som detta, men erkänna dock Fredr. August von Rehausen och Olof Insulander såsom sagesmän fullt trovärdiga.
Det här är en fiktiv Wikipedia-artikel kring en verklig person. Ibland överträffar verkligheten dikten – och vem vet vad som egentligen är sant så här 300 år senare…?
När jag var yngre brukade min mamma alltid säga ”kom ihåg att aldrig låta rädslan styra dina val i livet”. Det var naturligtvis något hon sa i all välmening, för att ingjuta mod i vad hon tyckte var en tafatt unge. Barnslig som jag var tog jag det som ett outtalat löfte, att om jag bara satsade på det som var väsentligt för mig så skulle inget mer behövas. Kanske var det också vad hon med sin svart-vita världsbild trodde eller ville tro, att man alltid själv kunde styra över sitt öde.
Nu var jag ju inte alls rädd! Tvärtom satsade jag fullt ut på det jag brann för, men utan livserfarenhet kunde jag inte förutse allt vad hennes uppmaning innebar. Vad hon skulle ha förklarat var hur man kombinerar borgerlig uppmuntran, som Mikael Wiehe kallar det, med ett samhälle som vill att ingen ska lyfta sig över mängden, och hur man ska parera viljan att ha mål och visioner med omgivningens krav på att man ska vara – lagom. Kan man köra sitt eget race utan att det blir ett Moment 22?
Den yttre miljön är av stor betydelse för mångas val och jantelagen sätter krokben. Oftast accepteras det dock av allmänheten att någon vill bli popidol eller fotbollsstjärna! Antagligen är det för att detta är så ouppnåeligt för de flesta, så om nu någon enstaka mot förmodan lyckas är det något man kan stå ut med. Det må liksom vara hänt.
Valet är ditt, men bara om du inte låter Jante bestämma åt dig! #bloggskrift#uppg1
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.